Jag var och simmade i går morse. Skönt att börja dagen med att sträcka ut i lagomtempererade bassängen. Så dags på dygnet är medelåldern tämligen hög. Jag och ytterligare ett par morgonpigga unga vuxna drog ner medelåldern rejält. I omklädningsrummet efter duschen blev jag öronvittne till en dialog mellan två damer i låt säga åttioårsåldern. De satt där på en bänk bredvid varandra och smorde in välanvända kroppar och trädde korviga strumpor på lika korviga ben.
- Har du köpt... sån där... palsternacka någon gång?
- Ja, det är så gott så.
- Jaså. Ja, jag har aldrig provat. Köper du sådana där grönsaksblandningar då?
- Ja, med broccoli. Det är så gott... och nyttigt...
- ...och nyttigt...
Och så där fortgick konversationen. De talade både länge och väl om butikernas sortiment och jämförde vad som hamnade i kundvagnen. Jag log för mig själv. Inte så att jag skrattade åt damerna - alls inte. Men jag funderade över vad man pratar om med människor i sin omgivning. Och så reflekterade jag lite kort över det bibliska uttrycket Vad hjärtat är fullt av talar munnen. Broccoli. Frusna gröna ärtor. Palsternacka. Är det något att bära nära sitt hjärta? Varför pratar folk om sådant. Jag jämför också mina vanor, inköp, krämpor med bekanta och spiller min tid med att prata om så oväsentliga och oförutsägbara ting som vädret vilket inte längre låter sig styras av årstiderna.
Jag har en önskan. Något jag vill göra men ännu inte gör annat än ibland. Jag skulle vilja tala med människor om det som är viktigt. Om det hjärtat är fullt av. Om det som berör, oavsett om det handlar om vår sargade miljö, relationer, längtan bortom, visoner, rättvisemärkta produkter eller fördomar och generaliseringar. Tänk att få inleda ett samtal med en ny bekantskap med: Vad tänker du på? istället för att fråga vad människan sysslar med på dagtid. Nu vet ju jag också att man inte öppnar sig för vem som helst och berättar vad som helst. Men att slå ett slag för lika behandling eller sopsortering istället för att berätta om faktureringar, försäljningsmetoder eller tandsten vore väl mycket mer intressant. Eller som samtalet jag hade igår med en kollega som i stort sett efter hälsningsfrasen kom att handla om hur vi lever vårt liv och får det att fungera. Så intressant att höra någon annans erfarenheter och tankegångar.
Damerna på bänken hade med största sannolikhet en trevlig stund tillsammans i simhallen och deras kulinariska utbyte ledde kanske till att de vid en aktiningsvärd ålder kom att tänka i nya banor vid nästa inköpsrunda. Tack vare dem fick jag ett uppslag till att dela med mig av mina tankar och de fick mig också att fundera över var jag är när jag uppnått deras ålder. Tränar jag regelbundet och vinnlägger mig om att ta hand om min kropp? Är jag fortfarande nyfiken på livet, mottaglig för nya tankar och äger beredskap för omvärdering? Eller är jag fyrkantig, bitter och stillasittande? Nej, hellre rynkor till oigenkännlighet och korviga ben men med ett fräscht sinne än ett ungdomligt yttre utanpå ett inskränkt synsätt och ett uppgivet hjärta.
- Har du köpt... sån där... palsternacka någon gång?
- Ja, det är så gott så.
- Jaså. Ja, jag har aldrig provat. Köper du sådana där grönsaksblandningar då?
- Ja, med broccoli. Det är så gott... och nyttigt...
- ...och nyttigt...
Och så där fortgick konversationen. De talade både länge och väl om butikernas sortiment och jämförde vad som hamnade i kundvagnen. Jag log för mig själv. Inte så att jag skrattade åt damerna - alls inte. Men jag funderade över vad man pratar om med människor i sin omgivning. Och så reflekterade jag lite kort över det bibliska uttrycket Vad hjärtat är fullt av talar munnen. Broccoli. Frusna gröna ärtor. Palsternacka. Är det något att bära nära sitt hjärta? Varför pratar folk om sådant. Jag jämför också mina vanor, inköp, krämpor med bekanta och spiller min tid med att prata om så oväsentliga och oförutsägbara ting som vädret vilket inte längre låter sig styras av årstiderna.
Jag har en önskan. Något jag vill göra men ännu inte gör annat än ibland. Jag skulle vilja tala med människor om det som är viktigt. Om det hjärtat är fullt av. Om det som berör, oavsett om det handlar om vår sargade miljö, relationer, längtan bortom, visoner, rättvisemärkta produkter eller fördomar och generaliseringar. Tänk att få inleda ett samtal med en ny bekantskap med: Vad tänker du på? istället för att fråga vad människan sysslar med på dagtid. Nu vet ju jag också att man inte öppnar sig för vem som helst och berättar vad som helst. Men att slå ett slag för lika behandling eller sopsortering istället för att berätta om faktureringar, försäljningsmetoder eller tandsten vore väl mycket mer intressant. Eller som samtalet jag hade igår med en kollega som i stort sett efter hälsningsfrasen kom att handla om hur vi lever vårt liv och får det att fungera. Så intressant att höra någon annans erfarenheter och tankegångar.
Damerna på bänken hade med största sannolikhet en trevlig stund tillsammans i simhallen och deras kulinariska utbyte ledde kanske till att de vid en aktiningsvärd ålder kom att tänka i nya banor vid nästa inköpsrunda. Tack vare dem fick jag ett uppslag till att dela med mig av mina tankar och de fick mig också att fundera över var jag är när jag uppnått deras ålder. Tränar jag regelbundet och vinnlägger mig om att ta hand om min kropp? Är jag fortfarande nyfiken på livet, mottaglig för nya tankar och äger beredskap för omvärdering? Eller är jag fyrkantig, bitter och stillasittande? Nej, hellre rynkor till oigenkännlighet och korviga ben men med ett fräscht sinne än ett ungdomligt yttre utanpå ett inskränkt synsätt och ett uppgivet hjärta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar