Vilken härlig helg!

På med stövlar och med korg och småhinkar i nävarna. Öppnade bakluckan och fyllde utrymmet med fikande familj. Gick sen rakt ut i skogen. Fick med oss blåbär så det räckte till varsin tallrik full med gräddmjölk, lite lingon så det räckte att ta med till fyrtioåringen, och kantareller och deras trattiskompisar (tänk att de har kommit redan!) så vi kunde bjuda på härlig soppa på söndagen. 

Och så tog vi en tur till i skogen med soppätarna. Vilken härlig helg!

Blått guld

Min man är en person som aldrig tyckt om att följa med till blåbärsskogen så här års. Har han någon gång följt med har det varit ytterst motvilligt och i ämbaret har det väl inte hamnat så många bär. För en tid sedan började han med att inleda dagen med en slags smoothie. Den innehåller diverse godsaker och nyttigheter, bl.a. blåbär.

Om det är hungern efter blåbär till denna nya frukostvana i kombination med att hans kära hustru i detta välsignade tillstånd inte klarar att inbringa några mängder av det blå guldet till vinterns förråd, som drivit honom ut i skogen låter jag vara osagt. Hur som helst har han gett sig ut några få gånger och fick blodad tand redan efter första turen. Vid ett par tillfällen har jag och Hedda varit med och trots att jag inte kunnat plocka så mycket (eftersom min framkomlighet är något begränsad...) är det underbart att kunna vara så pass pigg att jag orkar ta mig ut i skogen. Hur som helst har vi tillsammans plockat lite drygt 17 liter. Jag vet att vi står oss slätt mot familjemedlemmar på var sida om släktträdet, men med Pärs "blåbärsallergi" i åtanke är det en fantastisk mängd!

Är det månne blåbären som fått honom att namnge sin alldeles färska blogg eller är det något annat som ligger bakom? Det vet inte jag, men vill du ta dig en titt hittar du Blått guld här.

Fågelskådning

I trädgården är det full aktivitet. Fröautomaten besöks flitigt av talgoxar, blåmesar och trädkrypare. På marken sitter stora tjocka domherrssläkten och äter torra näsor från lönnarna. Hedda har lärt sig att de lite mindre med röda hakor och bröst är hannarna. Så de andra kallar hon damherrar.

Finurligt.

Höst

Det har hänt en del sedan sist. Det har varit härliga höstdagar och ruskiga regndagar. Det har firats och det har varit förkylt. Ikväll är vi utan barn. Hedda är hos mormor och morfar fyrtio mil söderut och vi har en skön hemmakväll. Biobesök stod högt på önskelistan men när alternativet var att komma hem vid midnatt var det inte längre ett alternativ. Småruggiga, förkylda och trötta var lugn hemmakväll med asiatisk hämtmat helt rätt. Vi njuter. Och så hinns äntligen lite bloggande med...

En dag för ett par veckor sedan gick vi ut på åkern och tog några härliga höstbilder.

Leende tös.

Favoriter.

Glädje!

Vackra nypon som plockades och blev till vacker inredning.

På Tant Grön hittade jag ett vackert fat som fylldes med hösten.

Motorväg in i fördärvet

Vilken underbar dag! Äntligen uppehåll så att tvätten kunde hängas ut och vardagsrummet kunde upphöra att vara tvättstuga - åtminstone för en dag. På med stövlarna efter det och så travade familjen ut i svampskogen. Vi begav oss till vårt nyfunna trattkantarellställe där vi för två veckor sedan hittade si så där en liter små nyvakna av nyss nämnda art. De hade då, i början av september, just stuckit de små hattarna över den tjocka mossbädden och under det gröna täcket fann man den tillhörande oproportionerligt stora foten. Idag hade de vuxit till sig. Men vi kunde ändå konstatera att det i det där skogspartiet inte fanns något speciellt "ställe", utan de stack upp ut mossan lite här och var, på måfå. Tills plötsligen... vi kom fram till ett omkullfallet träd i en uppförsbacke. Där hade hela familjer av trattkantareller samlats till släktträff och det gick inte sluta plocka. Där... och där... och där också. De fanns överallt. Nu har vi äntligen ett svampställe! Till slut var det hungern som fick oss att lämna denna fantastiska skog. Jag tog Hedda i handen och blundade och gick.
"Där är fler, mamma!"
"Jag vet, men vi är hungriga."
Pär hojtade att han snart skulle komma. Helst ville vi vara kvar, men vi vet ju hur griniga vi blir utan mat... åtmistone vi som lämnade först...

Det är inte bara svampen som minner om att det återigen är höst. Det ivriga prasslandet i skrubben under trappen, de små svarta högarna och de igenslagna fällorna ger en fingervisning om att mössen börjar småfrysa lite. I fjol var det värst i november. Men redan nu har en handfull fått sätta livet till. Och det är ju inte så konstigt att de hittar in. Huset håller på att renoveras utvändigt och utan knutbrädor och panel överallt är det motorväg rakt in i värmen och härligheten... och förhoppningsvis för de flesta (ur vår synvinkel), in i döden. Barmhärtigheten sträcker sig inte så långt. Lida, det ska de inte behöva göra, men leva, det får de göra någon annanstans än i vårt hus...

Dagen avslutades med goda vänner, tillika nyblivna grannar, som bjöds på trattkantarellsoppa och hembakta frallor, äppelpaj och vaniljsås. Gott och trevligt. Vi är så glada att de numera bor så nära oss. Av svampen rensade jag fem liter. Det ser ut att vara lika mycket till. Bättre än så här blir det inte. Det skulle i så fall vara om denna underbara höstdag avnjöts på ett mysigt fik i Lund med en varm choklad med vispad grädde på eller hand i hand på en strand (det var inte meningen att rimma så dant...) med tjocktröja i blåsten. Men nej... bäst var det här idag.

Nyfriserad gråterska

I tisdags var Hedda hos frisören för första gången i sitt liv. Det var spännande trots att det "bara" var Camilla hon skulle till. Innan vi åkte var hon lite stingslig och lättretad och jag frågade om hon var nervös. Det visste hon inte vad det var, så nervös var hon inte. Men när jag frågade hur det kändes att åka till frisören, om hon kände sig glad eller ledsen, då svarade hon att hon var ledsen. Och detta som hon sett fram emot så länge. Men alldeles just då sa hon att det kändes läskigt. Hur som helst blev det lite bättre med ett par chokladkex som proviant...

Väl framme fick Hedda vänta en stund och det var ju bra, för då hann hon äta upp mellanmålsbananen.

Mellis på Här.

Håret blev tvättat, fiskarna simmade runt på magen och havet sköljde över håret. Hedda hade jätteroligt! Och så duktig hon var. Nyfiken var hon förstås och pratade gärna med alla runtomkring, men hon var ändå bra på att sitta stilla.

Camilla och Hedda.

Till mammans stora glädje hoppade vi över koloreringen och detta som Hedda pratat så mycket om innan besöket föll helt i glömska då Camilla gjorde stora fina lockar i håret som sedan sprayades med glitter... En sån prinsessa hon blev! Och så fick hon en klubba innan hon gick därifrån. Glädje.

Stor tjej.

Helnöjda åkte vi vidare till mataffären och sent omsider kom vi hem, trötta men glada. Vi tyckte att vi hade haft en bra eftermiddag tillsammans denna vår gemensamma namnsdag.

Vid köksfönstret mot norr hittade vi en död fågel. Efter att ha packat in maten i kylen var det dags för begravning. Hedda tog på sina arbetshandskar och lyfte försiktigt upp fågeln och bar bort den till smedjan. Jag grävde en grav och gjorde en mjuk bädd av blad och blommor för fågeln att vila på. Hedda lade försiktigt ner den och en stunds begravningsceremoni följde. Hon sjöng Bä bä vita lamm för den döda. Traumat kom när det var dags att lägga jord över den bevingade. Hedda grät floder. Hon ville ju se fågeln igen! Hon ville ha den hos sig. Bara se den, sjunga för den. Vi pratade om att minnas den utan att se. Hon ville att jag skulle filma hennes gråt. Och när hon sedan fick se sig själv sörja blev hon på bättre humör. Sorgbearbetning en tisdageftermiddag. Gråterskan mötte sorgen och kunde härbärgera den. Glada gick vi in och åt kvällsmacka.

Hedda agerar begravningsentreprenör.

Det är vackrast när det skymmer...

Det är vackrast när det skymmer.
All den kärlek himlen rymmer
ligger samlad i ett dunkelt ljus
över jorden,
över markens hus.

Allt är ömhet, allt är smekt av händer.
Herren själv utplånar fjärran stränder.
Allt är nära, allt är långt ifrån.
Allt är givet
människan som lån.

Allt är mitt, och allt skall tagas från mig,
inom kort skall allting tagas från mig.
Träden, molnen, marken där jag går.
Jag skall vandra -
ensam, utan spår.

Jag tänkte på denna underbara dikt av Pär Lagerkvist när jag tog en sen runda med löpardojjorna ikväll. Så vackert... Och så sant som det är skrivet. Det är oss bara till låns, detta vackra, detta livsnödvändiga. Någon annan gång ska jag skriva ett inlägg om det... men ikväll är det endast vackert.

Naturlig skönhet

Det finns dagar då skaparlusten infinner sig i det ögonblick jag vaknar. Det finns dagar då den smyger sig på och plötsligt är jag där mitt i det kreativa kaoset som om jag kastats dit. Och så finns det dagar som denna. Dagar då lusten att skapa inte är det primära, utan lusten, eller snarare behovet, att vara i det skapade tränger undan allt annat. Jag behövde närhet till meditativt lugnande vatten, uppväckande kylig vind och läkande sol. Allt detta bjöd skapelsen på idag.

Jag satt på bryggan vid kalkbrottet. Vattenståndet var högt och den lilla sandbank på vilken barnen sprang omkring i somras mellan solbadande sommartörstiga hade dragit ett täcke av vatten över sig ända upp till hakan. Vattenytan låg spegelblank nedanför branta klippor som reste sig upp likt raka väggar i en konungslig sal. Det var nästan som om jag var bjuden på bal till prinsen i hans slott. Fast jag hade ingen lust att dansa. Jag ville bara titta på, och njuta av den vackra arkitekturen. Jag reste mig från bryggan och tog en kort promenad runt läktaren i salen. Man hade dekorerat med nyutslagna blåsippor och mjuka små kuddar av vide. Solen gav ifrån sig ett svalt sken som fick salsgolvet att glittra i gröna nyanser. Jag njöt av höjden och gick med skräckblandad förtjusning genom det trasiga läktarräcket fram mot kanten. Jag kom att tänka på att det inte var någon som visste att jag fått en inbjudan till balen. Jag backade. Det skulle dröja innan någon saknade mig om jag råkade falla ner mot det hårda golvet. Jag gick vidare och det slog mig att det meditativa blanka vattnet inte var tillräckligt. Det var en del i det hela, men jag behövde mer.

Så jag hoppade in i bilen igen och for till en annan vacker bit av skapelsen. Här brusade vattnet fram i strida strömmar. Slingrade sig genom landskapet likt en lång glittrande orm. Jag gick med målmedvetna steg på smala stigar genom kullig terräng, hela tiden med vattnet inom syn- och hörhåll. Jag tänkte att vattnet precis som jag visste vilken väg det skulle ta. Det hade sin givna bana och det var bara att flöda fram. Jag hade också bestämt mig. Fast liksom vattnet hade jag ingen aning om var målet låg. Jag gick en ny stig. Den var utstakad, men om vart den ledde visste jag föga. Solen gled fram bakom ett moln just som jag vid stigens kant fick syn på en omkullfallen björk. Dess näver var bländande vit i solens starka sken och den påminde om en kolonn från antikens grekiska tempel där den låg utsträckt strax ovanför den branta sluttningen bakom. Jag slog mig ner och vände ansiktet mot eftermiddagssolen. Läkande strålar. Livgivande ljus. Framför mig låg gärdet utsträckt innan den mörka skogsranden tog vid och mötte den blekblå himlen. Snett framför mina kängor låg en stor hög med bruna runda kulor från ett får. Kanske var det samma djur som stått och kliat sig mot kolonnens avbrutna rotpinne och på den lämnat kvar en ulltuss som flaggade i vinden. Jag tog fram ett kexchoklad som jag delade med mig själv. En kopp kaffe till hade inte suttit fel, men omgivningen var så underbar att det var nog och övernog. Vinden bet tag i solvarma kinder samtidigt som ridån drogs för. Ett litet moln dolde solen för en stund och fick mig att förstå att det dröjer innan sommaren. Ibland får man vänta och se. Det finns en poäng i dröjsmålet. Att allt inte sker på en gång. Att längta efter något och tro att det infinner sig. Jag längtar efter sommaren men njuter av ögonblicket innan. Värmen som tar sats. Solen som tinar upp. Den friska vinden som tar tag och ruskar om. Hoppet som gror.

Jag reste mig motvilligt och gick vidare men insåg snart att allt har sin tjusning. Den fortsatta promenaden bjöd på vackra naturbilder som avlöste varandra. Jag ville inte att det skulle ta slut. Jag skulle kunna gå där länge länge och bevittna storheten i det bleka sköra som samtidigt var så varmt och livsdugligt. En sann paradox. I svagheten, i det bräckliga, ligger styrkan.