Motorväg in i fördärvet

Vilken underbar dag! Äntligen uppehåll så att tvätten kunde hängas ut och vardagsrummet kunde upphöra att vara tvättstuga - åtminstone för en dag. På med stövlarna efter det och så travade familjen ut i svampskogen. Vi begav oss till vårt nyfunna trattkantarellställe där vi för två veckor sedan hittade si så där en liter små nyvakna av nyss nämnda art. De hade då, i början av september, just stuckit de små hattarna över den tjocka mossbädden och under det gröna täcket fann man den tillhörande oproportionerligt stora foten. Idag hade de vuxit till sig. Men vi kunde ändå konstatera att det i det där skogspartiet inte fanns något speciellt "ställe", utan de stack upp ut mossan lite här och var, på måfå. Tills plötsligen... vi kom fram till ett omkullfallet träd i en uppförsbacke. Där hade hela familjer av trattkantareller samlats till släktträff och det gick inte sluta plocka. Där... och där... och där också. De fanns överallt. Nu har vi äntligen ett svampställe! Till slut var det hungern som fick oss att lämna denna fantastiska skog. Jag tog Hedda i handen och blundade och gick.
"Där är fler, mamma!"
"Jag vet, men vi är hungriga."
Pär hojtade att han snart skulle komma. Helst ville vi vara kvar, men vi vet ju hur griniga vi blir utan mat... åtmistone vi som lämnade först...

Det är inte bara svampen som minner om att det återigen är höst. Det ivriga prasslandet i skrubben under trappen, de små svarta högarna och de igenslagna fällorna ger en fingervisning om att mössen börjar småfrysa lite. I fjol var det värst i november. Men redan nu har en handfull fått sätta livet till. Och det är ju inte så konstigt att de hittar in. Huset håller på att renoveras utvändigt och utan knutbrädor och panel överallt är det motorväg rakt in i värmen och härligheten... och förhoppningsvis för de flesta (ur vår synvinkel), in i döden. Barmhärtigheten sträcker sig inte så långt. Lida, det ska de inte behöva göra, men leva, det får de göra någon annanstans än i vårt hus...

Dagen avslutades med goda vänner, tillika nyblivna grannar, som bjöds på trattkantarellsoppa och hembakta frallor, äppelpaj och vaniljsås. Gott och trevligt. Vi är så glada att de numera bor så nära oss. Av svampen rensade jag fem liter. Det ser ut att vara lika mycket till. Bättre än så här blir det inte. Det skulle i så fall vara om denna underbara höstdag avnjöts på ett mysigt fik i Lund med en varm choklad med vispad grädde på eller hand i hand på en strand (det var inte meningen att rimma så dant...) med tjocktröja i blåsten. Men nej... bäst var det här idag.

En sommarlovsdag

Idag på morgonen bakade vi stora chokladmuffins, jag och Hedda. Sedan åkte vi till pappas jobb i Granhammar och bjöd på fika. En liten bit av sin kaka kan man väl stoppa i sig om man är en treochetthalvtåring men sedan vill man ut och träffa Karin och alla djuren. Först en påhälsning hos Ragnar och Dacke. För nära vågar man dock inte gå...

Ragnar nosar på Hedda.

Så här nära får han inte komma...

Dacke och Ragnar.

Sedan gick vi ner till Mejeriet för att hälsa på Karin. Hon stod mitt i ystningen så vi gick in i ladugården så länge. Där stod ett gäng kalvar som Hedda gärna pratade med en stund.

Klappa vill man men för nära vågar man inte gå...

Där fanns en kompis till.

Efter att äntligen ha träffat Karin, sjungt en stump för henne och kalvarna och blivit riven av katten som inte ville vara kompis längre for vi hem igen. En eftermiddag med blomplantering och lite trädgårdsfix blev det. Vi plockade ett gäng rabarber till för drickan börjar ta slut.

Vackra rabarber på vacker lönnskärbräda gjord av mina elever. De gjorde en i ek till mig också.

Var är hålen?

Det var ett evigt förhalande ikväll när hon skulle till att somna, lilla fröken... Det var berättande och vattendrickande, kisseri och "kan inte somna". När den ömma moderns tålamod till slut upphört att existera och hon blivit märkbart irriterad, inleddes en stund av förståelseprat och förlåtande. Slutligen slappnade den lilla av. Och då... kommer mannen hem. Ytterdörren öppnas och stängs, han går över golvet, ställer ifrån sig saker, gör komma-hem-ljud helt enkelt. Hedda spetsar öronen och säger:
- Jag hörde nåt! Vet du vad jag hörde?
- Nej...
- Ett öppnande...
Jag ler. Så mycket härliga ord.

Nu är sommaren här förresten. Tecken? Jo, de första fästingarna har skådats. Idag tre stycken på Hedda. Dessbättre ynka små som ännu inte hade satt sig ordentligt. Hedda ifrågasatte dödandet av dem. De ville ju bara ha lite mat...? Men när hon förstod att hon även kunde bli sjuk av dem, dalade empatin och egoismen tog över. Hon började leta hål på kroppen.
- Var har de suttit och sugit blod? Var är hålen som de tagit ifrån?

Valpiga ulltussar

Idag blev det röd dag till trots arbetsdag för mannen. Jag och Hedda var hemma och skrotade till efter lunch. Vi gjorde i ordning en termos med kaffe och tog med lite choklad och tryffel i en burk och så åkte vi på utflykt till pappas jobb. Där på gården hade ett gäng tackor lammat och vi var nyfikna på att träffa nykomlingarna. Så små och gosiga, men några var på samma gång ganska kavata. Här klappar Hedda en liten gosig ulltuss.

Håkan omtalade att Karin har koll på vad alla får heter (Imponerande! Det är ju tokmånga!) och hon berättade sedan att två av lammen faktiskt fått namn efter mig och Pär (!). Efter en lång stund inne hos fåren och lammen plockade vi fram kaffe och choklad och tog en fika i ladan. När vi suttit där en god stund kom Håkan in och berättade att en tacka höll på att lamma! Spännande! Karin reste sig och fick anledning att avsluta sin fikapaus. Vi följde efter ner till ladugården igen och alldeles tysta fick vi smyga ner och kika försiktigt på pinfärskt lamm. Hedda var eld och lågor och jag har nog aldrig sett henne så sprängfylld och ljudlös på samma gång! Karin sa sedan att kanske det lilla tacklammet som kommit när vi var där kunde få heta Hedda eftersom hon ju var på plats när det hände. Så vi får väl se...

Lika tråkigt att lämna "valparna" som Hedda kallade ulltussarna, lika roligt var det att träffa katten ute på gården som snabbt blev en ny kompis. Hedda deklarerade att hon älskade "Katta" och att "Katta" älskade henne och att hon ville att hon skulle följa med hem i bilen. Katten strök sig utmed Heddas ben och de gosade med varann. Hedda lyfte till och med upp katten och jag tänkte att du blir hon väl tokig. Men räddare och otåligare katt har man skådat. Det blev till och med en kram innan de skildes åt!

Fler lammiga bilder finns på Karins blogg med namnet Ateljé Norrgården. Kolla min länklista till vänster.

Dumheter

Fick för en stund sedan ett mail från en god vän som ofta bruka muntra upp med diverse dumheter. Kan bara inte låta bli att låta er få läsa..

Visste du att...

...om du skriker i 8 år, 7 månader och 6 dagar har du producerat tillräcklig energi för att värma en kopp kaffe?
(Är knappast värt det...)

...om du fjärtar oavbrutet i 6 år och 9 månader kommer du att producera tillräckligt med gas till en atombomb?
(Nu börjar det likna något!)

...hjärtat producerar så pass stort tryck när det pumpar blod runt i kroppen att det kan spruta 914,40 cm?
(Oh My God!)

...en gris orgasm varar i 30 minuter?
(I mitt nästa liv vill jag vara en gris!!)

...en kackerlacka kan leva i 9 dagar utan huvud innan den dör?
(Ohyggligt!)

(Jag har fortfarande inte kommit över det där med grisen...)

...om du bankar ditt huvud in i väggen gör du av med 150 kalorier i timmen?
(Prova inte detta där hemma. Men kanske på arbetet...)

...hannen hos vandrande pinnar inte kan para sig när dennes huvud är fast vid kroppen. Honan tar initiativet till sex genom att slita loss hannens huvud?
('Älskling, jag är hemma! Vad f...?!')

...en loppa kan hoppa 350 gånger så långt som sin kroppslängd? Det motsvarar att en människa hoppar längden av en fotbollsplan.
(30 minuter...Lyckliga gris.. Kan du föreställa dig detta??)

...havskatten har över 27000 smaklökar!
(Vad kan vara så välsmakande på botten av havet?)

...några lejon parar sig över 50 gånger om dagen?
(Jag vill fortfarande vara en gris i mitt nästa liv - kvalitet framför kvantitet!)

...fjärilar smakar med fötterna?
(Någonting jag alltid har önskat att veta!)

...den starkaste muskeln i kroppen är tungan?
(Hmmmmmm....)

...högerhänta människor lever i genomsnitt 9 år längre än vänsterhänta?
(!)

...elefanter är de enda djur som inte kan hoppa?
(OK, det är nog bra.....)

...en katts urin lyser under svart ljus?
(Svart ljus.... ?)

...en struts öga är större än dennes hjärna?
(Jag känner människor med samma problem...)

...sjöstjärnor inte har någon hjärna!
(Sådana människor känner jag också!)

...isbjörnar är vänsterhänta?
(Om dom byter, kommer de att leva längre!)

...människor och delfiner är de enda arter som har sex för lustens skull?
(Men grisen då?)

Kopiera gärna och sprid dumheterna vidare till någon du tycker skulle kunna behöva ett flin...
(Kanske till och med ett gott skratt....)

________

Pingvinskalle

Igår var vi hos BVC-doktorn. Hedda var riktigt duktig och försigkommen. Lät sig undersökas och ställde frågor om vad doktor Ingrid hade i sitt rum. Ingrid visade sina saker och Hedda fick prova på att stämpla med sådana stämplar som man brukar ha i bebisars papper. Och så läste hon de bokstäver som trollats fram på pappret. På väg ut ställde hon frågor om teckningar som hängde på väggen och vi höll aldrig på att komma därifrån. När vi äntligen hade kommit ner i foajén ställde sig Hedda mitt på golvet och sa besviket med gråten i halsen:

- Men doktorn fick ju inte se min tunga...
Hon hade ju bestämt att hon skulle räcka ut tungan för doktorn och visa den... och så glömde hon det...

När vi satt och åt frukost idag berättade jag för Hedda att idag var det min tur att åka till sjukhuset. Jag berättade att de skulle undersöka mitt huvud.
- Tar dom bort skinnet då eller?
- Nej, dom kan kika på annat sätt utan att ta bort skinnet.
- Jaha, kollar dom blodet i huvudet då? Och järnet?
- Ja.
- Och pingvinen?

Vi skrattade gott. Inte minst barnets pappa som tyckte det var omåttligt skojigt att mamman hade en pingvin där inne i huvudet. Kanske inte så konstigt att hon är som hon är...

Nya köksmattan. Fräscht!

Och så har jag gjort ett par nya LO:s. När jag ser de där svartvita bilderna på Hedda funderar jag över vad som rör sig där inne. Vad tänker hon på? Vem är hon? Så titeln fick bli VEM är du?

Jag köpte ett tävlingskit på Stellas för ett tag sedan. Har gjort två layouter utifrån det. Och det bidrag jag tänkt tävla med får ju inte visas upp innan. Men jag har i alla fall betämt mig för att den andra är bäst hittills. Och ska jag tävla med någon så blir det inte med den här, även om den också blev bra:

Kulor i pannan

Min version:

Vi var bjudna till familjen W på Betesvägen. Det var sommar och det skulle grillas kyckling. Kanske det var vid det tillfället vi tog med kycklingfiléer av märket hemuppfödda modell större? Det här var för några år sedan och jag minns inte hur många barn som fanns i familjerna. Noa fanns ju... men inte Hedda. Ester, var hon född? Nåväl... Hur som helst tänkte vi att vi skulle ha med oss någon form av gå-bort-present men vad skulle vi hitta på? Till familjen-som-har det-mesta-i-prylväg-värt-att-ha hittar man hellre på nåt småkul eller heltokigt, om man inte ger bort vackra tulpaner i januari förstås. Men nu var det inte januari, så några blommor blev det inte. Däremot drog jag mig till minnes något ytterst presentaktigt jag hade sett några dagar tidigare då jag handlat på Papaya Livs på Drottninggatan.

Sagt och gjort. Innan vi begav oss iväg för att inhandla en något annorlunda present, googlade vi lite efter recept eftersom de kokböcker vi hade i vår ägo inte förtäljde något om hur delikatessen skulle tillagas. Lite sedvanlig tillfixning och sen upp på cyklarna och iväg (det var innan bilens tillkommelse i vårt gemensamma liv). Förbi Drottninggatan, in och handla och så vidare mot Nya Hjärsta.

Något förvånade blev kvällens värdar då de fick motta en svart bricka som man vanligtvis brukar köpa köttfärs eller fläskkotletter på. På brickan under plasten låg fyra tingestar som mest liknade glödlampor. Ungefär lika stora, vita, något glansiga och hala... Uffe fnissade lite sådär bubbligt och... stammande som bara han gör... vid åsynen av förplägnaden. Lenas reaktion minns jag inte men jag skulle kunna tänka mig att ett gapskratt undslapp henne när hon i förbifarten uppfattade vad vi haft med oss innan hon ångade vidare med något köksredskap i högsta hugg och hojtade att vi var välkomna in. Hon hade redan hunnit göra sallad, fixa dricka och nästan grillat klart medan vi andra fortfarande stod kvar och fnissande betraktade denna gastronomiska verklighet av för våra gommar sällsammare art - lammtestiklar.

Vi bestämde oss för att först inmundiga den mer i dessa nordiska trakter vanligförekommande sommarrätt, grillad kycklingfilé med mumsiga tillbehör. Innan vi satte tänderna i den goda maten behövde vissa förberedelser göras med testiklarna (de från lammet avlägsnade alltså! De övriga som fanns i huset vid denna tidpunkt ägnade vi ingen omsorg). Först skulle de läggas i blöt i saltvatten för att något visst ämne eller så (minns inte vilket och vill heller inte veta) skulle dras ut ur glödlamporna. Medan detta försiggick i köket satt vi i sommarkvällen och njöt. Mätta och belåtna och inte alls sugna på genitalier gick vi ändå in i köket och tog oss an uppgiften med blandade känslor - ohungriga men ändå nyfikna.

Jag fiskade upp de hala glödlamporna ur saltvattnet men hade ingen större lust att slicka av fingrarna... om ni förstår... Enligt receptet skulle man nu dela dem på mitten, lägga dem i en stekpanna med smör, salta och peppra och därefter steka dem på båda sidor. Det verkade ju enkelt. Men först skulle de få smaka på kniven och det var inte det lättaste. Ett halt, tjockt skinn att ta sig igenom. Ta sats... målmedvetet... slinta... fokus igen... och DÄR satt den. Fyra hala kulor att ta sig igenom med ett innanmäte vi aldrig sett maken till. En grynig köttig massa vi mest kände oss ointresserade av att inmundiga. Men vänta! De skulle ju smörstekas också! Ner i fräsande pannan och vad händer? Jo, de åtta halvorna fläks ut och in i mötet med det heta järnet. De halverade ballarna från de ulliga husdjuren reser sig i brygga och gör allt för att anläggningsytan ska vara så minimal som möjligt. Det är hett i pannan! På med salt och peppar och sen ska de... ätas... Nån som vill ha? Alla känner sig tveksamma även om vi ogärna låter dem förbli orörda efter allt micklande. Egentligen ska de enligt receptet serveras på salladsbädd med pepparrotskräm, men vi skippar runtikringtjafset och sätter i oss kulorna som de är... Eller inte. När jag stoppar in en tärningsstor bit av baggens spermafabrik, är det just så det känns. Det smakar salt, peppar och smör men känslan av och vetskapen om vad det är jag tuggar på tar överhanden. Med en konsistens liknande leverns får lammtestikeln inget högt betyg av någon av oss. Om det inte fanns något annat att äta efter en tids svält skulle jag inte tveka, men varför äta ballar när det finns bullar...? Inte ens Grå, den stora trygga katten hade lust att smaka. Han nosade lite på delikatessen men tänkte nog som jag: Finns det inget annat, så kanske...

Nu hade vi i alla fall provat, och trots ett något tveksamt resultat är det en gå-bort-present vare sig gåvogivarna eller mottagarna någonsin kommer att glömma (med reservation för alzheimers och andra åkommor av minnesreducerande art).

Så där, Uffe! Då var det gjort! Fler uppslag till bloggen emottages tacksamt. Kanske jag får läsa din version av samma händelse på Pappa Ulf...? Eller varför inte den om virknålen?

Inget för kattälskare

Det satt en katt på trappräcket idag. Jag är inte så förtjust i katter... De kan gärna få stryka omkring på avstånd och hålla mössen borta men när de kommer inpå husknuten får det vara nog. Så när kattskrället satt på trappräcket och suktade efter fåglarna vid fröautomaten vilka för länge sedan flugit iväg (ville han åt fågelfröna...?) slängde jag upp ytterdörren och fräste åt eländet som snabbt slank bakom knuten. Snart kröp han fram igen och jag tänkte att om han blir riktigt rädd kanske han håller sig borta. Jag skyndade mig fram till dörren igen, tryckte ner handtaget och slängde mig framåt med huvudet först. Dessvärre hade jag av någon oförklarlig anledning låst dörren och rände således pannan i glasrutan. När jag ilsken fick upp dörren tittade katten förvånat på mig men sprang fortare än kvickt iväg och kom inte tillbaka efter mitt vrål.

Jag har en öm bula i pannan... Snart ska jag få en kopp te och våffla med grädde och sylt. Semla har jag redan fått idag. Blev bjuden på Heddas dagis som hade drop-in-fika. Trevligt.

Ett litet tillägg. Fattar inte vad som hänt med bilderna i söndagens inlägg. Det finns bara text kvar. De fanns ju där hela söndagkvällen... Nån som vet vad som kan ha hänt? Ska fixa tillbaka bilderna, men inte nu... Måste ha den andra datorn då så jag fixar det en annan gång.