Låt mig få presentera...

...NORA!!!

För snart en vecka sedan, söndagen den 6 september, kom hon efter en lååång väntan. Men då kom hon med besked. Fyra timmar efter första riktiga värken lät hon sig höras för första gången. Då hade vi varit på förlossningen i en timme. Inga detaljer här och nu, men när man öppnas så snabbt känns det...

Nora är en pigg och nyfiken flicka. På just de här bilderna övertygar hon inte på det området... När hon kom vägde hon 3125 g och var 47 cm lång. Trots att hon är större än vad Hedda var verkar hon mindre - detta på grund av huvudomfånget. Hedda och jag kan redan nu ha mössor tillsammans men Nora har huvud som sin mor. I många andra avseenden är likheterna med mig större. Hedda har alltid varit pappa upp i dagen, men nu har nog jag fått min like också. Fast Nora är nog mer lik sin moster än sin mor...

Storasyster Hedda är omåttligt stolt och bär sin systerroll med övertygelse. Hon är fantastisk på att hjälpa till och till och med ligga steget före ibland. Hon hämtar vatten när jag ammar och klappar Nora när hon ska rapa. Hon håller lillasyster med ett fint grepp och sjunger för henne när hon är ledsen (vilket hon än så länge sällan är). Mer ansvarstagande och förstående syster får man leta efter.

Stolt storasyster och sömnig lillasyster.

Syskonmys.

Paltkoma.

Nu kommer den nog...

...vilken vecka som helst, skulle jag tro...

Goda vänner...

... är en rikedom i livet.

Hedda frågade en dag om vi är rika. Pär svarade att det beror på hur man ser det. Man kan vara rik på så mycket. Och på samma sätt så fattig. Han sa att vi är rika på kärlek till exempel. Och det har han rätt i.

Och så är vi rika när det gäller vänner. Ibland märks det extra tydligt. När någon skickar ett mess och talar om att hon tänker på oss. När någon annan skickar ett bibelord med just den uppmuntran som behövdes. När någon ringer och ber om ett recept och kollar läget. När en annan ringer och pratar av sig och talar om att han saknar oss i sitt liv. Det är ömsesidigt... :-)

Då känner jag mig rikare än den rikaste miljonär.

Den 27:e...

...är det beräknade datumet för nedkomst. Det magiska. Idag känner jag mig laddad även om jag är ganska trött efter flera nätter då jag legat klarvaken ett par timmar. Antingen pga. förvärkar och sprallande bebis, eller helt utan anledning. Kan bara inte sova.

Hedda utropade idag på morgonen:
- Idag kommer "Bertil"!
Vi pratade om det där en liten stund och hon vet att det kan dröja länge än, men hur det än är så känns det lite speciellt idag.

Jag har hur som helst energi för att göra soppa att frysa in. Vi skördar squash i mängder. Åtminstone i sådana mängder att vi inte hinner äta undan. Idag gör jag Squashsoppa med basilika. Vi prövade den för ett tag sedan och alla i familjen åt med god aptit. Receptet finns här om du vill pröva något gott, antingen som ensamrätt eller som förrätt på kräftskivan.

Squash, purjo, vitlök och basilika i en härlig röra... på en felroterad bild...

Soppan fryser jag in utan grädde, salt och peppar. Det tillsätter jag sen.

Serveras med krutonger och knaperstekt bacon.
För den som gärna vill ha något mer att tugga på är det gott med kokt potatis i bitar i.

Mage i fokus

Några av sommarens magbilder.

På bröllop i mitten av juli. Mitt-i-natten-trött.

Magen har varit med och skördat squash.

Magmålning av Hedda.

Magmys. "Kan inte Bertil komma snart?"

Nybadad mage. Kolla in skuggan!

Det kom ett brev

När vi någon gång i mitten av juli kom hem från vår lilla semesterresa låg det ett brev och väntade i lådan, adresserat till Hedda. Det hade regnat i några dagar och kuvertet var fuktigt. Hedda sprättade upp det och...



... upptäckte att hon hade fått svar från statsministern! Det var faktiskt han som hade skrivit. Och vi som hade sagt till Hedda att det kanske skulle vara någon sekreterare till honom som skulle svara. Nej, till och med underskrivet av Reinfeldt, även om namnteckningen dessvärre hade regnat bort.


Så här svarade han (på brevet hon skrivit en månad tidigare, se blogginlägg den 7/6-09):

"Hej Hedda!

Tack för ditt brev. Du är duktig som redan kan skriva!

Jag förstår att du gärna vill vara med och bestämma och rösta precis som din mamma och pappa. Även om du inte kunde rösta just den här gången hoppas jag att du i alla fall fick följa med till vallokalen och såg hur röstandet gick till.

Jag hoppas också att du får vara med och bestämma om vissa saker hemma ibland.

Trevlig sommar!

Vänliga hälsningar,

Fredrik Reinfeldt"

När jag och Pär såg brevet blev vi glada över att hennes brev tagits på så stort allvar och tyckte nog att det var lite märkvärdigt att statsministern själv svarat på hennes brev. Men Hedda själv verkade inte tycka att det var mer än rätt att han hade skrivit till henne. Vad var det för märkvärdigt med det?

090909?

Årets tröttaste dag? Ja, kanske är det så att den inföll idag. För så fruktansvärt trött som jag varit idag är det bra längesedan jag varit. På morgonkvisten var jag tämligen energisk, åtminstone till sinnet. Jag funderade över vad vi skulle göra med denna vackra dag. Inte bara vara hemma (!) var min tanke. Flera var alternativen: kyrkan (för trött), söndagsskolans dag (skulle inte orka gå runt eller stå i kö), segelflygets dag (möjligen, om jag tog med en stol), Wadköping med tema dockteater (orka?!), fika på Naturens Hus med vidhängande promenad i sakta mak (skulle inte orka med den vidhängande promenaden), bara åka till Hallagården och ta en fika (det var inte så länge sedan vi gjorde det...). Alternativen var långt fler än så, men de listade var ändå de bästa. Nej, det var bara att inse att jag är på tok för trött. Kroppen vill och kan inget annat än att vila. Så man och dotter åkte till segelflygets dag och jag gick tillbaka till sängen.

När jag hade fått vila och duscha kom mannen hem ensam. Hedda hade han lämnat hos en kompis. Han gjorde lunch till oss och efter det fick jag lite energi. Orkade plantera om några blommor som höll på att dö i för trånga krukor, tog ner tvätten jag hade hängt på morgonen och bärgade tillsammans med mannen dagens skörd av squasch (sex stycken av lite storlek). Allt detta på flera timmar och med långa vilopauser emellan.

Kvällen har nu varit något bättre. Framför allt har jag mental ork. Lite bus och skoj med familjen är skönt att orka med. Så satte det igång att göra ont. Ett par tre rejäla förvärkar och hoppet återvände. Satte igång att städa! Så stannade det av igen... Jag vet, det är inte beräknat förrän om fyra dagar, men jag har väl trott att det skulle bli lite tidigare. Nu tänker jag 090909... (Måtte det inte ta så lång tid!!!) Snygga siffror, lång väntan. Men inget emot den väntan som varit. Allt går (utom möjligen mycket små barn och ormar...).

Analytisk förmåga?

Vi satt ute och pärlade i dag på eftermiddagen, jag och Hedda. Strålande sol, hög sensommarluft och vindstilla. Där satt vi tysta och koncentrerade oss på att trä rosa och lila pärlor på tråd. Det enda som hördes var de skränande kajorna i höga linden och vingslag av hundra fåglar när de lyfte för att ta en flygtur bort till Herbertssons allé. Hedda höll fram sin tråd med några pärlor längst ner och svängde dem fram och tillbaka framför näsan på mig. Hon såg mig stint i ögonen och sa:

- Ska jag analysera dig?

Kalops, gymnastik, namnsdag och förvärkar

Morötterna införskaffades och ingen bebis kom. Kalops blev det således. Och vilken kalops sen! Köttet smälte i munnen, så mört var det. Och såsen... Mmm... Husmanskost när den är som bäst! Hedda åt med god aptit till mammas stora glädje. Hon som annars är mer kolhydratsuktande än proteinälskande.

När jag hämtade henne på dagis idag kom hon springande mot mig och innan vi hunnit hälsa på varann sa hon med andan i halsen:
- Får jag gå på storbarnsgympan ikväll?
Jag kollade upp det hela och det ledde till att Hedda fick åka till Vintrosa på gymnastik för 5-åringar. Medan hon var där med pappa förberedde jag ett litet namnsdagskalas för Ellen. Pappa hade köpt en krämkaka och jag hade bakat STORA hallongrottor, en av Heddas absoluta favoriter. Finporslin och blommor från trädgården, ljuslykta och vackra servetter. Hedda Ellen Karolina blev överlycklig för sin namnsdagsöverraskning och hela tiden bubblade hon om hur roligt det hade varit på gymnastiken.

En stund efter att hon hade tackat för fikat och gått från bordet kom hon tillbaka till mig och Pär där vi satt, och sa:
- Tack snälla ni för det trevliga namnsdagsfikat!
Så go hon är...

Ikväll när vi bad aftonbön sa hon med bestämd röst till Gud:
- Gör så att Bertil kommer i morron (med skorrande tungrots-r!)!
När vi hade släckt lampan satte förvärkarna igång. Det har hållit i sig hela kvällen. Ganska täta och intensiva emellanåt, men minst lika många och långa har stunderna varit då det varit kav lugnt. Så vi får väl se om Gud svarar på Heddas bön såsom hon vill eller på något annat sätt.

Vill du baka de STORA hallongrottorna finns receptet här.

Oops! Ingen kalops?

Nyss hemkommen från dagis där jag lämnat dagens namnsdagsbarn skulle jag plocka fram råvaror för att göra en laddning kalops. Middag idag och några att ta fram ur frysen när tid, ork och inspiration saknas. Tog upp kött ur frysen igår och tänkte att blir det bebis får väl den gå före lite fint nötkött... Röjde undan lite disk och skulle leta fram morötter och lök. Det sistnämnda låg där det skulle, men morötterna... Vi köpte ju häromdan när vi handlade mat för en halv förmögenhet! Eller glömde vi morötterna?

Ringde mannen för att få hjälp att bringa klarhet. Tänkte att han kanske lagt dem på något bra ställe i brist på det vanliga utrymmet. Stoj och stim hördes i bakgrunden. I fikarummet trodde de att det var dags att åka in till förlossningen men lika upphetsande var det förstås inte med avsaknad av morötter... Vi kunde konstatera att vi glömt inhandla dessa ack så viktiga råvaror.

Men vad gör jag nu? Jag kan ju inte göra kalops utan morötter!!! Jag brygger mig en kopp kaffe, och tar en macka till. I lugn och ro får jag en skön stund med en morgonkopp. Sen åker jag väl och köper morötter...

Blått guld

Min man är en person som aldrig tyckt om att följa med till blåbärsskogen så här års. Har han någon gång följt med har det varit ytterst motvilligt och i ämbaret har det väl inte hamnat så många bär. För en tid sedan började han med att inleda dagen med en slags smoothie. Den innehåller diverse godsaker och nyttigheter, bl.a. blåbär.

Om det är hungern efter blåbär till denna nya frukostvana i kombination med att hans kära hustru i detta välsignade tillstånd inte klarar att inbringa några mängder av det blå guldet till vinterns förråd, som drivit honom ut i skogen låter jag vara osagt. Hur som helst har han gett sig ut några få gånger och fick blodad tand redan efter första turen. Vid ett par tillfällen har jag och Hedda varit med och trots att jag inte kunnat plocka så mycket (eftersom min framkomlighet är något begränsad...) är det underbart att kunna vara så pass pigg att jag orkar ta mig ut i skogen. Hur som helst har vi tillsammans plockat lite drygt 17 liter. Jag vet att vi står oss slätt mot familjemedlemmar på var sida om släktträdet, men med Pärs "blåbärsallergi" i åtanke är det en fantastisk mängd!

Är det månne blåbären som fått honom att namnge sin alldeles färska blogg eller är det något annat som ligger bakom? Det vet inte jag, men vill du ta dig en titt hittar du Blått guld här.

Mjuka löften

Hedda har alltid varit mycket verbal och har ett fantastiskt språköra vilket lett till att hon inte så ofta ägnat sig åt tokiga och gulliga felsägningar. Det har för det mesta blivit rätt på en gång. Men ibland händer det...

- Jag lovar, mamma. Jag lovar på heders- och sammetsord.

Under utveckling

Av olika anledningar blev det ett antal ultraljud även under denna graviditet. Vi har varit inne på specialistmödravården vid sex tillfällen och fått titta på "Bertil". Det är fantastiskt att få följa utvecklingen. Så overkligt och påtagligt på samma gång.

v. 7: "Bertil" är en centimeter lång och ser mest ut som en rysk docka, matrjósjka. Gulsäcken syns bredvid och på skärmen var det nästan bara ett stort hjärta som tickade.

v.12: "Bertils" hjärta slår, benen sprattlar och livet är underbart! Tänk att det bor en bebis i min kropp!

v. 18: Det ordinarie ultraljudet. En fantastisk bild där 16 cm långa "Bertil" visar upp sig från sin bästa sida. Så livlig men poserar snyggt i profil framför kameran.

v. 32: Nu är "Bertil" så stor att hela kroppen inte får plats på bild. Men här visas ansiktet i profil och bebisen ligger på rygg med armarna över bröstet och sväljer fostervatten.

I vecka 32 ansågs "Bertil" vara i minsta laget, så vi blev kallade till ytterligare ett ultraljud i v. 35 och därefter i v. 37 av samma orsak. Man menade att om bebisen var "för liten" kunde det vara tecken på att den skulle må bättre utanför livmodern än inuti den och att en igångsättning därför skulle vara motiverad. Dessbättre hade "Bertil" lagt på sig så pass mycket att läkaren ansåg att vi inte behövde komma på återbesök. Så nästa gång borde bli vid förlossningen! Nu väntar vi bara. Det kan kännas lite frustrerande att inte veta om det blir i natt eller om en månad, men det är på samma gång oerhört befriande att inte ha kontroll över det. Det blir när det blir, som Hedda skulle ha sagt!

Det är så mycket som händer...

... men tiden och orken räcker inte till för att skriva om det jag vill. Paradoxalt, med tanke på att jag varit ledig riktigt länge i sommar. Men är man gravid och inte mår så bra, då är det som det är. Fokus ligger på att orka med dagen som är. Den som kommer får sparas till nästa dag. Sitta, ligga, stå, men inte gå. Och inte för länge åt gången. Och vill jag vara social, ja då får det bestämmas strax innan. Inga inbjudningskort här inte.

Men visst är det härligt att vara gravid! Märk väl att jag menar vad jag skriver, men är hyfsat ironisk på samma gång. Det är ju det här jag har längtat efter. Fast mest av allt är det ju ändå resultatet, den lille eller lilla, jag längtar efter. Och snart är det dags. Om jag håller koll på veckor och dagar så är det tre veckor och tre dagar kvar till beräknat nedsläpp.

Och tills dess är det ju en del att fixa. Babyskyddet till bilen införskaffades idag. Barnvagnen är tvättad. Små söta lakan, täcken och filtar är nedplockade från vinden och ska tvättas. Och på en liten hylla trängs ett par travar med små små kläder som funkar oavsett om det blir en Bertil eller Berta. Några saker att ordna med återstår men det hinns med allt eftersom. Just nu är det fokus på att Hedda ska få ett väl fungerande rum utifrån förvarings- och städaspekt men också ett rum där det är lätt att komma åt allt pyssel när mamma är upptagen med bebis... Och samtidigt växer en lekstuga fram ute på gräsmattan invid nya sandlådan som "bara" ska stensättas och inramas med en liten plantering. Och hur hinner man allt detta på bara en man (kvinnan sitter ju mest) som dessutom bara har ett par dagars semester kvar? Det är bara att gilla läget. Är glad över allt som gjorts hittills. Och resten blir när det blir.

Apropå bara en man, så undrade Hedda ikväll när jag nattade henne varför man inte hade fler än en. Hon tycker att det finns så många snygga killar så hon vill ha många män när hon blir stor. Hon tyckte att det vore bra om jag hade fem män, för då kunde de göra så mycket för mig och henne... och pappa och Bertil. Jo, jag höll ju med henne om att det vore praktiskt just nu när det är så mycket på att-göra-listan men så sa jag:
- Hur blir det då när alla fem män vill pussa och krama på mig? Jag skulle ju inte få göra annat än att pussas och kramas!
Då vred hon sig som en ål i sängen och skrek rakt ut.
- Pussar och kramar! Usch vad äckligt!
Och så skrattade hon som en tok.

Gissningslek

Vi leker ganska ofta leken där man ska gissa vad den andre tänker på. Förut har det gått ut på att man beskriver något för den andre men med stigande ålder på dottern har nu har leken försvårats och gissningarna utgår ifrån ställda ja- och nej-frågor.

Härom dagen satt jag och Hedda i bilen och lekte just denna lek. Hon sa:
- Jag tänker på ett land.
- Ok, svarade jag. Är det ett land du har varit i?
- Nej.
- Ligger Paris i det landet, frågade jag eftersom hon ganska ofta pratar om Eiffeltornet och Paris och Frankrike.
- Nej.
Innan jag hann ställa nästa fråga sa hon:
- Det börjar på samma bokstav som Jerusalem.
- Jaha. Är det Japan?
- Nej.
Så kunde hon inte hålla sig längre och sa:
- Det är Jypten.

Midsommarkaffe

På midsommarafton var vi hos goda vänner i Mosås. Eftermiddagen inleddes med kransbindning och så gick vi på en mysig stig genom skogen tills vi kom till hembygdsgården där majstången redan var rest och danslaget svängde om till dragspel och fiol. Mer midsommar än så blir det inte. När vi hade dansat till Små grodorna och Vi äro musikanter och alla de andra tonerna (ja dvs barnen... mitt bäcken tillät ingen dans...) fick Hedda nys om att det fanns ett lotteri. Hon ville gå dit och vinna något och bad om att få pengar. Pappa följde med henne. Jag tänkte att besvikelsen blir nog stor när hon inser att det inte är vinst på varje lott...

Plötsligt kommer hon spingande med ett lila paket i handen. Ansiktet skiner som en sol och glädjen finner inga gränser.
- Jag vann! Jag vann kaffe! ropar hon.

Det var så underbart att se. Själva priset spelade ingen roll. Hon var så lycklig över att ha vunnit. Efter en stund kom pappa också gående tillbaka. Han hade också vunnit. En vit gosig mjukishund. Han tänkte att han och Hedda kunde byta så hon fick hunden och han kaffet och det ville hon förstås. Men det var om kaffet hon pratade hela kvällen och flera dagar framåt. Lyckligast var hon för sin vinst trots att hon aldrig kommer att ta del av den.

Urvuxen

I början på förra veckan var vi på 51-årskalas. Hedda var lite blyg eller låtsades åtminstone vara det när vi stod där i hallen. Hon klängde på mig och ville vara i min famn. Jag med min stora mage och svajiga höfter sa att jag inte kunde ha henne i famnen längre, men hon klängde envist fast. Jag bar in henne i varadagsrummet och satte mig i en fåtölj med henne i knät samtidigt som jag återigen påtalade svårigheterna med att bära henne.
- Börjar jag växa ur dig, mamma? frågade hon då.
Men då sa jag att man nog aldrig växer ur sin mamma, hur stor man är blir.

Demokrati, engagemang och organisation

När vi idag skulle bege oss iväg för att rösta kom Heddas rättvisetänk fram igen som så ofta. Tårar trängde fram när hon insåg att hon inte fick rösta. Vi förklarade hur det ligger till i vår demokrati, att man inte får rösta om man är under 18 år t.ex. Driftig som hon är fick hon mig att fixa fram blått papper efter att hon frågat vilken färg jag trodde att statsministern gillar bäst. Hon skrev följande rader:

Vädjan till statsministern.

Avslutningen dikterade hon för mig och jag skrev: "1000 kramar från Hedda Näslund 4,5 år som tycker att det är orättvist att bara mamma och pappa får rösta idag 7/6-09 annars är det inget kul."

Brevet är igenklistrat och frankerat och imorgon postas det på sin väg till maktens korridorer. Vi tycker det är alldeles fantastiskt att hon redan nu engagerar sig i viktiga frågor. Dessutom sa hon när vi lämnade vallokalen att hon skulle säga till alla sina kompisar att de skulle be sina föräldrar hjälpa dem att också skriva brev till Fredrik. "För då är det många som säger vad dom tycker." Det låter nästan lite farligt. Jag ser rubrikerna framför mig: "Organiserade 4-åringar till storms mot demokratisk (o)ordning", "Förskoleagitator får röster att höjas från dockvrår landet över".

Alldeles underbart! Fortsätt så, vår älskade lilla demokratiförespråkare!

En oduglig mor

Tänk att mors dag skulle bli den hittills mest eländiga dagen på året ur föräldrasynpunkt. Hedda är en tämligen smidig liten tös att ha med att göra. Hon är följsam och resonlig trots sin starka vilja. Men igår var det som om fördämningen brast och stora obstinatet vällde fram. Vad vi än sa eller gjorde och med vilken metod vi än använde gjorde hon tväremot eller inte alls. Detta pågick hela dagen och listan över trotsiga händelser skulle kunna göras lång.

Efter att vi kommit hem från kyrka, morsdagslunch och utemys blev det så småningom dags att äta. När vi framemot kvällen hade grillat några goda smakrika korvar och jag skulle gå in och blanda lite mer rabarberdricka blev Hedda ursinnig när hon inte fick använda tändstickor själv. Hon stövlade demonstrativt upp på sitt rum deklarerande att mamma var den elakaste mamman och att hon inte ville vara kompis med mig mer. Jag gick ut igen och fortsatte äta med Pär.

Efter en stund kom hon ut på trappen med en filt över ena armen och en svart handväska hängande på andra axeln. Hon såg oerhört trumpen ut och drog sig sakta ut mot vägen medan hon hela tiden höll uppsikt över oss och väntade på någon slags reaktion. Den uteblev och Hedda gick ut på vägen. Hon gick sakta utmed trädgården och när hon kom till en glugg i syrénhäcken stannade hon till för att titta på oss. Vi följde henne lite diskret med blicken och när hon kom till nästa glugg ropade vi och undrade om hon tänkte flytta hemifrån. Då började hon gråta och sa att det ville hon inte men hon ville inte heller bo med sina dumma föräldrar.

- Du kan väl stanna hos oss, sa jag och kände mig ungefär som Lottas mamma, hon på Bråkmakargatan. Och tösen som svarade var som klippt och skuren för rollen som Lotta. Hon satte sig ner på vägen och grät och jag och Pär gick bort till henne och kramade om henne och sa att vi så gärna ville att hon skulle stanna. Och det lovade hon att göra.

I pappas famn klamrade hon sig fast medan jag gick in med hennes packning. Jag öppnade väskan för att se vilka livsnödvändigheter hon packat med sig. Där låg en kikare, en kompass och en febertermometer. Klok unge. Det är faktiskt bra-å-ha-grejer när man rymmer hemifrån.

Senare kom hon och kröp upp i mitt knä och så kramades vi och gosade en stund. Så tittade hon upp på mig med rödgråtna ögon och sa:
- Om man är en sån oduglig mamma som du då vill jag inte vara din kompis. Men om man är en så bra pappa som pappa är, då vill jag vara hans kompis.

Den visste var den tog. Grattis på mors dag då...

Idag på morgonen ropade Hedda på mig från sängen. Jag gick upp för trappan och det första hon sa när hon såg på mig var:
- Du är den bästa mamman i hela världen och jag älskar dig så mycket. Och pappa är den bästa pappan i hela världen och jag älskar honom så mycket.

På eftermiddagen idag kom hon på att hon ville fixa en morsdagspresent till mig idag (trots att jag igår faktiskt fick en bukett bestående av två liljekonvaljer, en smörblomma, en vissen gullviva, en maskros och några grässtrån).
- Men mors dag var ju igår, sa Pär.
- Jaha, bara igår... Grattis på mors dag då!

Pärlor, älvor och diamanter

Hedda har ett språk och ett ordförråd som ibland får en att tappa hakan. Nu har vi ju vant oss sedan hon började prata och vi insåg hennes verbala förmåga, men ganska ofta får även vi förundras. Här några prov på hennes förmåga att se i bilder och tala i liknelser:

I vintras var vi i Ånnaboda och åkte snowracer. När vi hade gått upp i stora backen och tittade ut över pulkaåkande barn och vuxna sa Hedda:
- Titta! Det ser precis ut som när man sitter och pärlar. Någon har tappat ut pärlorna över en vit duk och här ligger dom huller om buller!
Och hon hade rätt! Alla färgglada mössor och hjälmar såg där uppifrån ut som små pärlor som sakta rullade fram när någon rört runt i dem för att välja nästa pärla till halsbandet.

För några veckor sedan började den stora lönnen utanför badrumsfönstret blomma. Från dag till annan fylldes grenverket med de skira gulgröna blommorna. På morgonen kom Hedda och jag ner och hon tittade ut genom fönstret och såg vinden ta tag i det nyspirade.
- Åh, så vackert när lönnen blommar, sa hon. Det ser ut som små älvor med sina gröna kjolar som dansar omkring bland grenarna.

Härom dagen regnade det. Jag och Hedda tittade ut genom fönstret.
- Jag tycker om när det regnar, sa jag.
- Jag med, svarade hon. Jag önskar att jag vore en regndroppe. För då var jag som en vacker diamant som föll ner från himlen och landade i det mjuka gräset. Det vore härligt!

Blir hon inte poet så vet jag inte... Då blir hon väl biltillverkare, krukmakare eller ridlärare som hon just nu är inne på... Hur som helst bär hon alltid språket med sig. Och det är en rikedom att ta vara på.

Vårrus, klättring och höjdhopp

Vi hade nattgäster i helgen. Magnus och Alexandra vara här och förgyllde vår tillvaro. Vilka goa vänner! Sent på kvällen ville Hedda springa ikapp med A runt huset. M passade på att fota.

Kvällsspring i nattlinnet.

Dagen därpå klättrade familjens i nuläget mest mobila medlemmar upp i stora lönnen. Härligt!

Trädkramare.

För en vecka sedan fick Hedda sin allra största leksak nånsin. Hon är helnöjd och har hoppat nästan varje dag denna veckan. Bara hala regndroppar har satt stopp för henne. Hon har blivit riktigt duktig på att hålla balansen och på att hoppa högt. Fortsätt så härliga du!

Hoppetossa!

Bertil

Om allt går som det ska kommer Bertil till oss i slutet av augusti. Vi vet förstås inte vem Bertil är. Kanske det är en Berta, men vi vet inte. Det var Hedda som en dag föreslog att om bebben blev en pojke kunde han ju heta Bertil. Jag tyckte väl sådär om förslaget så vi bestämde att magen kunde få heta just Bertil och så får lillebror eller lillasyster heta något annat.

Det har varit en riktig resa innan vi kom så här långt. Nu sprallar Bertil friskt och ofta. En riktigt livlig krabat är det som bor i mig. Bertil ger mig så mycket lycka, förundran och är den som just nu påminner mig mest och oftast om livets stora mirakel. Men Bertil är också den som vållar mest smärta, obehag, lidanden och tårar i livet alldels för tillfället. Förhoppningsvis är allt det där av övergående art, men mitt i kvinnlighetens icke lindrigaste graviditet är det inte helt lätt att vara i augusti. Och det vill jag inte heller. En dag i taget. Här och nu. Med allt vad det innebär.

Bloggen har blivit lidande, jag vet... Men tro mig eller ej - det finns viktigare ting än Malin Mitt i Livet och ett sådant ting är Malin mitt i livet. Jag måste prioritera. Sömn t.ex. går före bloggande. Vår också. För att inte tala om en blivande storasyster som längtar något alldeles infernaliskt efter Bertil. Så alla ni som kikar in här ibland får nöja er med att öppna en gammal skåpdörr och läsa om något som hände en annan gång. Eller snällt vänta på att ett nytt inlägg ska dyka upp alldeles oförhappandes. Trevligt hur som helst att ni fortsätter att titta in.

Glad påsk!

Hedda och jag har haft en härligt påsklov! Sedan i tisdags har vi varit hemma och haft det skönt. I torsdags färgade vi ägg med lökskal och blåbär. Hedda var oerhört pillig och hade tålamod att få till fina mönster.

Här pillar hon bort tidningspapper och lökskal.

Gummisnodden ger fina ränder.

Stolt över sitt mästerverk.


Vackra ägg i rostig trådkorg som vi hittade på vinden.

Hedda ville förstås vara påskkärring. Det härliga med henne är att hon än så länge är oförstörd. Hon var inte ute efter några godsaker. Det enda hon ville var att klä ut sig och önska grannarna en glad påsk. Det andra blev en överraskande bonus!

Påskkärringen delade ut små påskliljebuketter.

Jag vårpyntade en dag. Gjorde ett arrangemang på zinkfatet med ett litet myrtenträd några ägg och ljus. Istället för vanlig kruka scrappade jag en i ljusgrönt mönstrat papper och crèmevit spets. Runt stammen en tag med vårigt budskap.

Så här fint blev det!

Vårkänslor har jag!

Tisdagarna med Hedda

Jag är föräldraledig på tisdagar. Det betyder att jag och Hedda har en hel dag i veckan tillsammans att göra vad vi vill. Idag bakade vi till Heddas kök. Vi svängde ihop en trolldeg och hade en riktigt rolig skaparstund tillsammans. Det blev alla möjliga sorters bakverk att leka med. Några penslades med ägg och garnerades med pärlsocker. Andra målades med allmogefärg (Hedda var superduktig med småpillet!) och blev riktigt läckra... Hedda kan nu bjuda dockorna eller kompisarna på riktigt kakkalas, eller öppna café eller bara njuta av att titta på kreationerna. En sak var vi i alla fall överens om - fler bakverk blir det framöver. Ett litet smakprov?

Småkringlor i förgrunden.

Får det lov att vara en bakelse?

Vi dukade upp på mormors kakfat.

Pappa blev lite besviken när han insåg att bullarna var oätliga...

Chokladbollar. Hedda målar resten en annan dag.

Förra tisdagen åkte vi till mitt jobb och lånade böcker och tog en fika. Och så hämtade vi ett par skidor vi fick låna av kollegan E. Hedda ville förstås genast prova när vi kom hem och tur var väl det, för så mycket snö att åka på nu finns det inte...
- Jag kan åka skidor, sa hon när jag spände fast dem på stövlarna.
- Kan du? Men du har väl inte åkt förut?
- Nej, men jag har ju sett hur man gör på TV.
När hon väl stod på skidorna sa hon:
- Vi måste börja med att bygga en backe.
- En backe?
- Ja, jag vill ju åka med lite fart!
Jag föreslog att hon skulle börja på plana marken och förklarade att det inte var så lätt att hålla reda på alla skidor och stavar. Och det förstod hon också snart.

Full koncentration.

Lektion 1: Korsa inte skidorna (det lärde hon sig snabbt!)

Lektion 2: Lär dig att ta dig upp själv (funkade också hyfsat bra).

I si så där en tjugo minuter travade hon runt med skidorna i trädgården och var förvånansvärt duktig. Mestadels stod hon faktiskt upp på skidorna och verkade tycka att det var riktigt roligt. Men så började det skymma och kvällsmat är ju inte heller fel...

Många strängar på sin lyra

Härom natten vaknade Hedda och ropade på mamma. Jag kom in och hon började berätta om en dröm hon haft. Det var hajar och fiskar i havet och så sa hon:
- Vet du, fiskarna har det inte så bra i havet nuförtiden...

Hon hade svårt att somna om och fick följa med in till vår säng. Vi lade oss tillrätta men plötsligt blev hon spänd i kroppen och viskade flämtande:
- Jag hörde nåt!
- Vadå? svarade jag sömnigt.
- Jo, det bodde för länge sedan i Småland en pojke som hette Emil. Han hade en mamma som hette Alma, en pappa som hette Anton och en syster som...
- Hedda, avbröt jag.
- Ja?
- Vi ska sova nu, inte berätta sagor...
- Ok, god natt!

Denna lilla pratkvarn. Äpplet fallet inte så långt, men jag tror att hon slår sin mor med hästlängder när det kommer till det verbala. En dag hade hon sagt på dagis:
- När jag blir storasyster ska jag bli ansvarstagande och hänsynsfull.

Var får hon allt ifrån?

Eller när jag en dag berättade att jag inte får berätta för henne om mina elever, om vissa saker jag vet om dem som jag inte får föra vidare. Hon hade svårt att förstå varför och jag och pappa försökte förklara att jag i så fall gjorde fel och bröt mot något som hette lagen.
- Tyngdlagen, eller?
Och så ledde det till att vi fick släppa saker ner på golvet och berätta om tyngdlagen. En annan dag för ganska länge sedan förklarade hon för mig att vi andas in syre och hur det blir till koldioxid. Det i sin tur vill växterna ha som ger oss syre tillbaka. Detta hade jag förklarat för henne långt tidigare som svar på nån klurig fråga hon ställt. Och hon mindes! Inlärningskurvan blir inte brantare än så här!

Så frågan är: Naturvetenskap eller humanism? Fysik och kemi står mot litteraturvetenskap och språkvetenskap. Och så var det anatomi... Och nu senast teknik. För igår berättade hon att när hon blir stor ska hon bygga bilar. Hon ska bygga en till mig och pappa, en guldbil. Och den är alldeles gratis. Och så ska hon måla bilarna. I vackra mönster...

Så kanske hon ser vägen ut ur lågkonjunkturen och finanskrisen och kommer att skapa framtidens bil. Om hon inte blir danserska förstås. Eller ridlärare. För det vill hon ju också. Om vi vuxna låter bli att begränsa henne kan hon nå dit hon vill, hur långt som helst. Måtte vi låta henne blomma...

Slutlovat

Hedda scrappar.

Sportlovsveckan går mot sitt slut. Vi har haft en bra vecka trots magsjuka. Hedda har ritat och pysslat och till och med satt igång sin scrappkarriär. Ett fint födelsedagskort har det blivit den här veckan. Men vi säger inte till vem. Det ska ju bli en överraskning...

Hon har också bakat sockerkaka. Det enda jag gjorde var att läsa receptet. Sedan fick Hedda rumstrera fritt. Hon knäckte äggen själv (och fiskade upp skalen ur bunken...), mätte upp alla ingredienser, vispade smeten, smörade och bröade formen (kakan fastnade bara lite...) och hällde i smeten. Jag fick hjälpa henne när kakan var i närheten av ugnen men annars var den delikata sockerkakan helt och hållet Heddas verk. Hon har avancerat från att mest agera bunkslickare till att bli kakbagare detta lov!

Det låter väldigt mycket när man vispar. Peltor hjälper.

Igår var vi i Ånnaboda alla tre. Pulka och snowracer i racerfart nerför backen. Fikapaus med mackor, varm choklad och bullar. Allt skumpande i den ostadiga pulkan fick mig att ta en tur runt sjön med skidor på fötterna. Så vackert, så fridfullt, så härligt, så omåkt... Mera sånt!

Inatt hade det kommit en decimeter snö till. Kramsnön gjorde att det gick att bygga en liten snögrotta. Vi hjälptes åt alla tre och efter lite packande och grävande hade vi en glasskiosk i trädgården!

Pär sätter in fönster.

I nya glasskiosken.

Efter en uteförmiddag åkte vi till Nilssons på lunch. Lammfärsbiffar med feta, soltorkade tomater och oliver, ugnsbakad potatis och en fantastisk vitlöksdoftande sås. Supergott och riktigt trevligt! Mera sånt!

Imorgon är allt som vanligt igen. Jobb och dagis och slut på "sovmorgnar" (vi har ju inte behövt stressa iväg på morgnarna även om vi stigit upp vid sex...). Men om några veckor är det ju påsklov!

I mannens fotspår

Igår kväll skulle jag äntligen ha följt med C till skidspåret men jag kände mig lite hängig och trött på eftermiddagen och bestämde mig till slut för att avstå. Ibland fattas kloka beslut, för senare på kvällen låg jag och tittade ner i porslinet i badrummet... Ja, det hände ju mer än att jag bara tittade, men jag avstår från detaljerna. Idag känns det hur som helst bättre så nu är det bara att hoppas på att Hedda klarar sig.

På tal om den damen är hon tämligen bestämd. Igår skulle hon berätta något för mig och jag gjorde något som inte stämde överens med hennes tanke så hon blev sur på mig. Jag bad om ursäkt och bad henne berätta det hon hade börjat på.
- Nej! skrek hon argt. Nu får du vara utan vet!

Så kan det gå...

Punkt slut...

Hedda vill också vara med och bestämma. Ikväll när mamma skulle åka på hemgrupp ville Hedda också följa med. Fastän det bara var "mammorna" (jag vet, K, men hon fattade vad jag menade...) som skulle ses.
- Men jag vill också följa med och äta tårta!
- Det blir ingen tårta. Det blir förmodligen bara några torra kex och en kopp te... (Jag trodde inte det på riktigt, K. Tack för fantastiskt goda scones. Bästa nånsin, faktiskt!)
Så var hon tyst en stund.
- Då tar jag torra kex och och ett glas vatten.
...

Så lite kiv och bråk och tårar till. Och så avslutade hon med:
- Men jag vill faktiskt följa med! Slutpunkt!

Vi har för övrigt haft en härlig dag i pulkapacken, jag och Hedda. Mackor och varm choklad och snörullning och gupphopp och snökoja och utebus och helt slut och somnade i bilen. Pappa låg hemma och var magsjuk. Hoppas vi andra slipper. Hur som helst verkar det vara mindre kroniskt och mer övergående. Kanske han är som vanligt imorgon igen. Då ska jag leta reda på längdskidorna och kolla in statusen. Förhopppningsvis blir det en tur med C i Ånnaboda.

Som vanligt igen

Hedda är hemma igen efter närapå en vecka hos mormor och morfar. Hon är min idol! Vilken cool tjej! Beundransvärt att hon fixade dagarna i Blekinge så lekande lätt. I lördags bjöd hon på fest. Hon hade mailledes skickat en inbjudan, där jag och pappa var gästerna. Vi bjöds på potatisgratäng och rostbiff och så mammas älsklingstårta (choklad förstås) med mormorplockade skogshallon och lättvispad grädde. Bättre kalas har jag aldrig varit på. Glädjen stod högt i tak även om värdinnan var något svajig strax innan festligheterna skulle börja. Det är ju nervöst att vara värdinna...

Hon passade på att träffa farmor när hon ändå var i närheten. Och farmor har en fin katt som heter Tusse. Hon berättade senare för mig:
- Jag kände på Tusses nos och den var dyrblöt...

Och "dyr", kan man använda även i andra sammanhang. "Jag är alldeles dyrtrött", "Jag känner mig dyrglad"... Det är bara fantasin som sätter gränserna.

Jag älskar barns grammatik. Nu ska jag gå och lägga mig. För det är inte bara sen kväll och kolsvart ute. Jag är också alldeles koltrött.

Liv

Idag vilar vinterdimman tung över slätten. Snötäcket ruvar över marken. Kylan isar i märg och ben. Det skulle kunna spegla av sig på sinnet, men för mig känns det som vår! Nya skott spirar, livet sjuder och glädjen är sådär yr och förvirrad som när första vårsolen träffar ansiktet. Lycka!

Bara vi två

Visst är det tomt i huset utan Hedda men vi passar på att njuta av vår barnledighet. Igår slutade vi båda jobbet i hygglig tid och efter en sväng hemma med duschning, tillpiffning och lite eldande (det är kallt här i stugan när minusgraderna kryper nedåt) åkte vi in till stan. Vi hade bokat bord på Wongs där vi inte ätit på flera år tillsammans (vi började räkna bakåt och landade i att det kanske var sju år sedan fast då vet vi inte ens om restaurangen fanns... Hur som helst var det i alla fall innan Hedda kom). Vi slog på stort och avnjöt säsongens meny som bestod av nio fantastiskt goda rätter (det stod små, men det var de inte!). Jag vet inte vad som var bäst - förrätterna, huvudrätterna eller desserterna. Men jag tror att förrätterna, hälleflundran till huvudrätt och desserterna tog priset. Vad gäller mat, vill säga. För det som verkligen tog priset var att jag och Pär fick sitta ner ostörda i skön miljö och prata med varandra.

Annars när vi får tillfälle att gå ut bara han och jag händer det ofta att första delen av måltiden intas under tystnad. Det är som att vi måste landa i det att vara ensamma. Pratet tar en stund på sig att komma. Men igår var det annorlunda. Det var som om samtalet redan var påbörjat när vi satte oss och det bara rullade på. Det var när vi fick in desserten som samtalet stannade av, men det var bara för att vi njöt så av stunden.

Min man är den mest fantastiska människa jag någonsin träffat. Och det är på riktigt. Honom fick jag ha alldeles för mig själv igår och jag njöt. Vilken klok man, vilka tankar han har och vad underbart roligt vi har tillsammans. Skönt att någon gång bli tagen från vardagen bara för att upptäcka att det är så här i vardagen också. Fast då får vi laga maten och diska själva.

Gräsföräldrar

Nej, vi är inga gräsliga föräldrar, men vi är gräsligt mycket utan dotter. I eftermiddags åkte hon med mormor de fyrtio milen ner till Blekinge. Jag ska strax krypa ner mellan lakanen medan Hedda fortfarande har någon timme kvar att åka innan hon får gå till sängs. Det känns skönt att Hedda valde själv. Även om det vacklades lite fram och tillbaka fattade hon själv beslutet att ensam hälsa på mormor och morfar "en liten vecka medan mamma och pappa går på viktiga möten". Samtidigt känns det lite tomt att hon inte ligger därinne i sin säng och snusar. Det finns ingen att stoppa om ikväll. Tur att jag har Pär att pyssla om... Vi får några dagar att rå om varandra och bara göra vad vi vill. Det känns också skönt. Ikväll har vi ätit räkor och sett en fantastisk film. Pursuit of happiness med Will Smith i huvudrollen. Kan varmt rekommenderas. Känslan av hur fantastiskt bra vi har det kommer att dröja sig kvar länge länge. Se den om du behöver perspektiv på tillvaron.

Hedda Haloumi

Heddaskruttan ligger i min säng och tar sig en eftermiddagslur. Hon fick feber igår och är lite hängig, har värk lite här och där, är krånglig i magen, men annars som vanligt!

Måste få berätta att denna lilla pärla fått ge namn åt en ny ost som du kan läsa om här. Det är förstås Karin i Granhammar som hittar på nya projekt hela tiden och bland de senaste ostarna finns Hedda Haloumi... Har ännu inte provsmakat, men ser fram emot att få sätta tänderna i en grillad bit till en god sallad och nybakat bröd.

Tänka sig...

Blev nyfiken på vilket ord jag är när jag såg att Sebbes fruga är kärlek... Detta utifrån testet What´s Your Word?

Efter att ha besvarat några få frågor stod det klart att jag är tänka. Tänka sig... Kanske inte helt överraskande... Så här stod det också:

You see life as an amazing mix of possibilities, ideas, and fascinations. And sometimes you feel like you don't have enough time to take it all in.

You love learning. Whether you're in school or not, you're probably immersed in several subjects right now.

When you're not learning, you're busy reflecting. You think a lot about the people you know and the things you've experienced.

Stora tunga flingor faller.
Längtar ut.
Vill busa i snön.
Tycker det är bra som det är.
Orkar inte busa i snön.
Vill hellre sitta vid brasan.
Med filt om benen.
Telefonen ringer.
Någon vet hur det är.
Någon har gått i samma skor.
Fast ett par andra.
Som samma modell ungefär.
Glad att jag svarade.
Tittar ut.
Det snöar inte längre.
Soptunnan står alltid på samma ställe.

Tvära kast

Ibland händer det att åkattraktioner spårar ur. Vagnar far och flyger och det blir tämligen kaotiskt på nöjesfältet. När det händer är det gott att Han bär. Han som är större än allt annat.

Fantastiskt!

Det finns stunder då livet verkligen är berg-och-dal-bana. Nu var det ett tag sedan men i dagarna var det dags för tivoli igen. Och det var mer Spökhuset och Fritt fall än Lustiga huset och Tekopparna. Skönt när pendeln inte stannar i förtvivlan utan snarare i en lättnadens suck och i tacksamhet. Hoppet kvarstår. Livet fortgår. Och Malin Mitt i Livet ler.

Fågelskådning

I trädgården är det full aktivitet. Fröautomaten besöks flitigt av talgoxar, blåmesar och trädkrypare. På marken sitter stora tjocka domherrssläkten och äter torra näsor från lönnarna. Hedda har lärt sig att de lite mindre med röda hakor och bröst är hannarna. Så de andra kallar hon damherrar.

Finurligt.

Vita duken

Idag var Hedda på bio för första gången! Hon tog med mamma och pappa, som inte alls hade lust att vara hemma och städa och röja, efter upptäckten att pulkabacken var stängd idag. Biobesök fick det bli istället. Hon valde Lilla Spöket Laban, en 44 min lång film i sex små avsnitt. Med popcorn och vatten (ja, bubbel är inget för henne!) satt hon uppkrupen i fåtöljen som nästan slog ihop om den lilla flugviktaren. Men med lite support från pappas fot gick det bra. Filmen var rolig, spännande och riktigt bra tyckte Hedda. Ibland höll hon för öronen, t.ex. när Spöket Laban gick ner i fängelsehålorna för att leta upp sin skugga, eller när Onkel Gast skulle visa Laban och Labolina hur man spökar. Då kom det nära. Men för det mesta skrattade eller kommenterade hon filmen. fast bara halvhögt. Man fick ju inte störa de andra.

En helnöjd Hedda somnade faktiskt på vägen hem. Det är jobbigt med jullov. Imorgon är det sista lediga dagen. Nu håller hon på att vakna i soffan bredvid. Sen kväll, kanske?

15,4

När jag kom ner i morse var det 15,4 grader i köket. Spänta stickor var nästan mer akut än att morgonkissa. På ett par timmar hade vi sköna 18,5 inomhus men då pälsade vi på oss och tog oss ut i 17-gradiga kylan för att inviga Heddas nya snowracer i Ånnaboda. Stjärtlappen användes också flitigt. Varm choklad och grillad korv inmundigades tillsammans med familjen V i den stora lappkåtan där det var lite för mycket folk samtidigt för att det skulle vara riktigt bra. Fötterna blev sedan varma inne i raststugan och så klarade vi av några åk till. Härlig utedag.

Så åkte vi hem och eldade lite till innan vi åkte till familjen W på kvällsmat. Det var längesedan vi träffades och det var härligt att få ses och prata om livet och leka och busa och äta gott och fika. Ikväll eldar vi i sovrummet. Mysigt... och välbehövligt...

Hos doktorn

Hedda har alltid gillat att leka doktor. Det gör hon fortfarande men vokabulären blir alltmer avancerad. Det pratas om bandage och gips, stetoskop och kompresser. Och idag när jag var patient sa hon att jag måste åka in till lasarettet för jag var så dålig. Jag hade brutit nyckelbenet och Hedda sa att jag måste åka in och runka...
"Jaha, sa jag. Varför ska man göra det?"
"Jo, bara för att kolla att hjärtat sitter där det ska."

Jaha, jag trodde att det möjlighen var i fertilitetssammanhang man åkte till sjukhuset för att runka.

Sen blev det svart

Dagen innan nyårsafton stendog den inte alltför gamla tjock-TV:n. Hedda beskrev det som att det "mitt i Små Einsteins plötsligt blev ett vitt streck och sen blev det svart. Och jag stod inte ens nära!" Så det kan gå... Hedda reagerade nästan panikartat och gnällde hela kvällen om att hon ville se Bolibompa. Och när inte det gick ville hon i alla fall se en film. Tur att man har en dator. Mannen reagerade i stort sett som Hedda. Inte med gnäll, men det kom något paniskt över honom. "Vi åker och köper ny TV i morgon!" Jaha, på nyårsafton? Och gästerna som kommer på kvällen då? Tidsoptimist som han är stod han på sig men det gjorde minsann jag också. Och utan TV var vi även på nyårsafton. Så skönt.

Gnället från fyraåringen och paniken från mannen avtog något för på nyårsdagen sa jag att det inte var en affär öppen. Möjligen Ica i Vintrosa men såvitt jag vet säljer de inte några TV-apparater även om sortimentet är tämligen brett. På fredagskvällen när mannen kom hem hade han kikat lite på en TV och idag på förmiddagen bar det av till Marieberg för att ta en närmare titt på vad som nu ska slängas ut pengar på (roligare saker kan man ju köpa...). Och så här i mellandagsreans slutminuter (så kändes det i alla fall idag) fanns det just ingen hemelektronik hemma. Minst 14 dagar skulle det ta innan vi kunde "få" TV:n. Tänk... Två veckor utan TV!!! Underbart! Hedda har vant sig. Vi läser böcker och spelar spel och har så mysigt! Och med Pär blir det mysiga fikastunder på kvällen utan TV och så har han ju datorn... Där kommer han åt några viktiga kanaler. Så allt är frid och fröjd. Till syvende och sist njuter vi nog alla tre i avsaknad av TV-brus.

Gott Nytt År!

Så var ett år till ända och ett nytt har tagit sin början. Jag ser med tacksamhet tillbaka på det år som gått och inser att jag fått vara med om mycket. Nya lärdomar har jag gjort, nya vänner har jag fått, gamla vänner har jag fått tillbaka och fantastiska saker har hänt.

Hedda har lärt sig läsa, jag har lärt mig sticka och mannen har blivit bättre på att snickra. Det var en av våra praktiska lärdomar var i familjen. På det mer filosofiska eller andliga planet har vi också gjort lärdomar. Pär vet att även han har begränsningar, jag vet att jag behöver betänketid innan jag fattar beslut men Hedda lärde oss idag (jag vet, det är ett nytt år, men det var så bra att jag måste skriva det) att Gud kan tala även till en fyraåring.

Pär nattade Hedda ikväll och innan hon skulle somna hade hon sagt att om man har ett snett hjärta lever man inte så länge. Om man har ett rakt hjärta lever man länge. Det var mitt hjärta som lärde mig det. Det var Gud som sa det till mitt hjärta.

Önskar för året som nu är att jag ska få ha ett rakt hjärta. Jag tror att jag inte bara kommer att leva längre, jag tror också att livet blir mer okomlicerat att leva. Och så känns det bättre!