Slutlovat

Hedda scrappar.

Sportlovsveckan går mot sitt slut. Vi har haft en bra vecka trots magsjuka. Hedda har ritat och pysslat och till och med satt igång sin scrappkarriär. Ett fint födelsedagskort har det blivit den här veckan. Men vi säger inte till vem. Det ska ju bli en överraskning...

Hon har också bakat sockerkaka. Det enda jag gjorde var att läsa receptet. Sedan fick Hedda rumstrera fritt. Hon knäckte äggen själv (och fiskade upp skalen ur bunken...), mätte upp alla ingredienser, vispade smeten, smörade och bröade formen (kakan fastnade bara lite...) och hällde i smeten. Jag fick hjälpa henne när kakan var i närheten av ugnen men annars var den delikata sockerkakan helt och hållet Heddas verk. Hon har avancerat från att mest agera bunkslickare till att bli kakbagare detta lov!

Det låter väldigt mycket när man vispar. Peltor hjälper.

Igår var vi i Ånnaboda alla tre. Pulka och snowracer i racerfart nerför backen. Fikapaus med mackor, varm choklad och bullar. Allt skumpande i den ostadiga pulkan fick mig att ta en tur runt sjön med skidor på fötterna. Så vackert, så fridfullt, så härligt, så omåkt... Mera sånt!

Inatt hade det kommit en decimeter snö till. Kramsnön gjorde att det gick att bygga en liten snögrotta. Vi hjälptes åt alla tre och efter lite packande och grävande hade vi en glasskiosk i trädgården!

Pär sätter in fönster.

I nya glasskiosken.

Efter en uteförmiddag åkte vi till Nilssons på lunch. Lammfärsbiffar med feta, soltorkade tomater och oliver, ugnsbakad potatis och en fantastisk vitlöksdoftande sås. Supergott och riktigt trevligt! Mera sånt!

Imorgon är allt som vanligt igen. Jobb och dagis och slut på "sovmorgnar" (vi har ju inte behövt stressa iväg på morgnarna även om vi stigit upp vid sex...). Men om några veckor är det ju påsklov!

I mannens fotspår

Igår kväll skulle jag äntligen ha följt med C till skidspåret men jag kände mig lite hängig och trött på eftermiddagen och bestämde mig till slut för att avstå. Ibland fattas kloka beslut, för senare på kvällen låg jag och tittade ner i porslinet i badrummet... Ja, det hände ju mer än att jag bara tittade, men jag avstår från detaljerna. Idag känns det hur som helst bättre så nu är det bara att hoppas på att Hedda klarar sig.

På tal om den damen är hon tämligen bestämd. Igår skulle hon berätta något för mig och jag gjorde något som inte stämde överens med hennes tanke så hon blev sur på mig. Jag bad om ursäkt och bad henne berätta det hon hade börjat på.
- Nej! skrek hon argt. Nu får du vara utan vet!

Så kan det gå...

Punkt slut...

Hedda vill också vara med och bestämma. Ikväll när mamma skulle åka på hemgrupp ville Hedda också följa med. Fastän det bara var "mammorna" (jag vet, K, men hon fattade vad jag menade...) som skulle ses.
- Men jag vill också följa med och äta tårta!
- Det blir ingen tårta. Det blir förmodligen bara några torra kex och en kopp te... (Jag trodde inte det på riktigt, K. Tack för fantastiskt goda scones. Bästa nånsin, faktiskt!)
Så var hon tyst en stund.
- Då tar jag torra kex och och ett glas vatten.
...

Så lite kiv och bråk och tårar till. Och så avslutade hon med:
- Men jag vill faktiskt följa med! Slutpunkt!

Vi har för övrigt haft en härlig dag i pulkapacken, jag och Hedda. Mackor och varm choklad och snörullning och gupphopp och snökoja och utebus och helt slut och somnade i bilen. Pappa låg hemma och var magsjuk. Hoppas vi andra slipper. Hur som helst verkar det vara mindre kroniskt och mer övergående. Kanske han är som vanligt imorgon igen. Då ska jag leta reda på längdskidorna och kolla in statusen. Förhopppningsvis blir det en tur med C i Ånnaboda.

Som vanligt igen

Hedda är hemma igen efter närapå en vecka hos mormor och morfar. Hon är min idol! Vilken cool tjej! Beundransvärt att hon fixade dagarna i Blekinge så lekande lätt. I lördags bjöd hon på fest. Hon hade mailledes skickat en inbjudan, där jag och pappa var gästerna. Vi bjöds på potatisgratäng och rostbiff och så mammas älsklingstårta (choklad förstås) med mormorplockade skogshallon och lättvispad grädde. Bättre kalas har jag aldrig varit på. Glädjen stod högt i tak även om värdinnan var något svajig strax innan festligheterna skulle börja. Det är ju nervöst att vara värdinna...

Hon passade på att träffa farmor när hon ändå var i närheten. Och farmor har en fin katt som heter Tusse. Hon berättade senare för mig:
- Jag kände på Tusses nos och den var dyrblöt...

Och "dyr", kan man använda även i andra sammanhang. "Jag är alldeles dyrtrött", "Jag känner mig dyrglad"... Det är bara fantasin som sätter gränserna.

Jag älskar barns grammatik. Nu ska jag gå och lägga mig. För det är inte bara sen kväll och kolsvart ute. Jag är också alldeles koltrött.

Liv

Idag vilar vinterdimman tung över slätten. Snötäcket ruvar över marken. Kylan isar i märg och ben. Det skulle kunna spegla av sig på sinnet, men för mig känns det som vår! Nya skott spirar, livet sjuder och glädjen är sådär yr och förvirrad som när första vårsolen träffar ansiktet. Lycka!

Bara vi två

Visst är det tomt i huset utan Hedda men vi passar på att njuta av vår barnledighet. Igår slutade vi båda jobbet i hygglig tid och efter en sväng hemma med duschning, tillpiffning och lite eldande (det är kallt här i stugan när minusgraderna kryper nedåt) åkte vi in till stan. Vi hade bokat bord på Wongs där vi inte ätit på flera år tillsammans (vi började räkna bakåt och landade i att det kanske var sju år sedan fast då vet vi inte ens om restaurangen fanns... Hur som helst var det i alla fall innan Hedda kom). Vi slog på stort och avnjöt säsongens meny som bestod av nio fantastiskt goda rätter (det stod små, men det var de inte!). Jag vet inte vad som var bäst - förrätterna, huvudrätterna eller desserterna. Men jag tror att förrätterna, hälleflundran till huvudrätt och desserterna tog priset. Vad gäller mat, vill säga. För det som verkligen tog priset var att jag och Pär fick sitta ner ostörda i skön miljö och prata med varandra.

Annars när vi får tillfälle att gå ut bara han och jag händer det ofta att första delen av måltiden intas under tystnad. Det är som att vi måste landa i det att vara ensamma. Pratet tar en stund på sig att komma. Men igår var det annorlunda. Det var som om samtalet redan var påbörjat när vi satte oss och det bara rullade på. Det var när vi fick in desserten som samtalet stannade av, men det var bara för att vi njöt så av stunden.

Min man är den mest fantastiska människa jag någonsin träffat. Och det är på riktigt. Honom fick jag ha alldeles för mig själv igår och jag njöt. Vilken klok man, vilka tankar han har och vad underbart roligt vi har tillsammans. Skönt att någon gång bli tagen från vardagen bara för att upptäcka att det är så här i vardagen också. Fast då får vi laga maten och diska själva.

Gräsföräldrar

Nej, vi är inga gräsliga föräldrar, men vi är gräsligt mycket utan dotter. I eftermiddags åkte hon med mormor de fyrtio milen ner till Blekinge. Jag ska strax krypa ner mellan lakanen medan Hedda fortfarande har någon timme kvar att åka innan hon får gå till sängs. Det känns skönt att Hedda valde själv. Även om det vacklades lite fram och tillbaka fattade hon själv beslutet att ensam hälsa på mormor och morfar "en liten vecka medan mamma och pappa går på viktiga möten". Samtidigt känns det lite tomt att hon inte ligger därinne i sin säng och snusar. Det finns ingen att stoppa om ikväll. Tur att jag har Pär att pyssla om... Vi får några dagar att rå om varandra och bara göra vad vi vill. Det känns också skönt. Ikväll har vi ätit räkor och sett en fantastisk film. Pursuit of happiness med Will Smith i huvudrollen. Kan varmt rekommenderas. Känslan av hur fantastiskt bra vi har det kommer att dröja sig kvar länge länge. Se den om du behöver perspektiv på tillvaron.