Häromdagen var jag med om en meterologisk upplevelse utöver det vanliga. Vi var på väg hem, jag och Hedda, efter en nästintill heldag i stan. Av olika anledningar hamnade vi visst lite överallt den där dagen och på sen eftermiddag fann vi oss sittande vid ett middagsbord i väntätt bostadsområde hos just goda vänner. Vi blev kvar där till ganska sent och när vi skulle köra västerut var det mot solnedgången i sann Lucky Luke-anda. Himlen var riktigt mörk på sina ställen och tunga regnmoln tornade upp sig framför oss. Samtidigt var himlen klarblå bara ett litet ögonkast västerut och solen som stod lågt sken så kraftigt att jag önskade att jag haft solglasögonen tillgängliga.
Vi satt där i bilen och sjöng för fulla halsar tillsammans med bilstereon när det plötsligt började droppa på bilrutan. Och det är inget konstigt. Otaliga är de tillfällen då det ju småregnat samtidigt som solen kikat fram mellan molnen. Men det som nu hände har jag aldrig varit med om. Himlen öppnade sig i sydväst och regnet fullkomligen vräkte ner. Torkarbladen jobbade i högsta tempo och jag fick hejda framfarten väsentligt på grund av allt vatten som samlades på vägen och inte hann rinna undan. Detta samtidigt som jag fortfarande saknade solbrillorna. I väster var himlen blå och solen sken med full kraft. Det var så underbart att jag rös.
Jag började tänka på livet. Ofta sägs det i svåra stunder att "efter regn kommer solsken" som ett försök till tröst och uppmuntran. Men det som nu hände var att blå himmel och regntunga moln samsades om utrymmet på ett förunderligt sätt. Och när jag tittar i backspegeln på mitt eget liv ser jag att det faktiskt inträffat ibland, för att inte säga ofta. När det känns så där tungt och grått och blött så att jag får sänka hastigheten ordentligt och försöka hålla undan så gott det går för att överhuvudtaget se någonting alls framför mig, är det sällan som allt är tungt. Om jag ser mig omkring aldrig så lite upptäcker jag det som är gott, det positiva, ljusglimtarna i tillvaron. Och inte bara ljusglimtarna utan att det går att bada i sol om jag så vill. Men jag måste lära mig att välja fokus. Inte dra på solglsögonen och väja för ljuset utan låta det träffa mig, och njuta av det. Men att samtidigt inte vika undan för det som är jobbigt utan låta det få ta den tid och det utrymme som behövs. Så småningom har molnen dragit förbi.
Jag svängde av från E18 och då såg jag den, regnbågen. I så starka färger har jag sällan skådat denna löftesrika symbol. Den sträckte sig i en ofantligt vid båge där endast toppens rundning var osynlig bakom de närmast svarta molnen. Jag tänkte på bibelns Noa som var den förste att se en regnbåge som ett löfte om att ingen flod av samma dignitet återigen skulle drabba mänskligheten. På samma sätt lovar den mig att även om regnet vräker ner i livet är solen inte långt borta. Den kanske till och med är synlig för mig.
Vi satt där i bilen och sjöng för fulla halsar tillsammans med bilstereon när det plötsligt började droppa på bilrutan. Och det är inget konstigt. Otaliga är de tillfällen då det ju småregnat samtidigt som solen kikat fram mellan molnen. Men det som nu hände har jag aldrig varit med om. Himlen öppnade sig i sydväst och regnet fullkomligen vräkte ner. Torkarbladen jobbade i högsta tempo och jag fick hejda framfarten väsentligt på grund av allt vatten som samlades på vägen och inte hann rinna undan. Detta samtidigt som jag fortfarande saknade solbrillorna. I väster var himlen blå och solen sken med full kraft. Det var så underbart att jag rös.
Jag började tänka på livet. Ofta sägs det i svåra stunder att "efter regn kommer solsken" som ett försök till tröst och uppmuntran. Men det som nu hände var att blå himmel och regntunga moln samsades om utrymmet på ett förunderligt sätt. Och när jag tittar i backspegeln på mitt eget liv ser jag att det faktiskt inträffat ibland, för att inte säga ofta. När det känns så där tungt och grått och blött så att jag får sänka hastigheten ordentligt och försöka hålla undan så gott det går för att överhuvudtaget se någonting alls framför mig, är det sällan som allt är tungt. Om jag ser mig omkring aldrig så lite upptäcker jag det som är gott, det positiva, ljusglimtarna i tillvaron. Och inte bara ljusglimtarna utan att det går att bada i sol om jag så vill. Men jag måste lära mig att välja fokus. Inte dra på solglsögonen och väja för ljuset utan låta det träffa mig, och njuta av det. Men att samtidigt inte vika undan för det som är jobbigt utan låta det få ta den tid och det utrymme som behövs. Så småningom har molnen dragit förbi.
Jag svängde av från E18 och då såg jag den, regnbågen. I så starka färger har jag sällan skådat denna löftesrika symbol. Den sträckte sig i en ofantligt vid båge där endast toppens rundning var osynlig bakom de närmast svarta molnen. Jag tänkte på bibelns Noa som var den förste att se en regnbåge som ett löfte om att ingen flod av samma dignitet återigen skulle drabba mänskligheten. På samma sätt lovar den mig att även om regnet vräker ner i livet är solen inte långt borta. Den kanske till och med är synlig för mig.
