Blått guld

Min man är en person som aldrig tyckt om att följa med till blåbärsskogen så här års. Har han någon gång följt med har det varit ytterst motvilligt och i ämbaret har det väl inte hamnat så många bär. För en tid sedan började han med att inleda dagen med en slags smoothie. Den innehåller diverse godsaker och nyttigheter, bl.a. blåbär.

Om det är hungern efter blåbär till denna nya frukostvana i kombination med att hans kära hustru i detta välsignade tillstånd inte klarar att inbringa några mängder av det blå guldet till vinterns förråd, som drivit honom ut i skogen låter jag vara osagt. Hur som helst har han gett sig ut några få gånger och fick blodad tand redan efter första turen. Vid ett par tillfällen har jag och Hedda varit med och trots att jag inte kunnat plocka så mycket (eftersom min framkomlighet är något begränsad...) är det underbart att kunna vara så pass pigg att jag orkar ta mig ut i skogen. Hur som helst har vi tillsammans plockat lite drygt 17 liter. Jag vet att vi står oss slätt mot familjemedlemmar på var sida om släktträdet, men med Pärs "blåbärsallergi" i åtanke är det en fantastisk mängd!

Är det månne blåbären som fått honom att namnge sin alldeles färska blogg eller är det något annat som ligger bakom? Det vet inte jag, men vill du ta dig en titt hittar du Blått guld här.

Det är så mycket som händer...

... men tiden och orken räcker inte till för att skriva om det jag vill. Paradoxalt, med tanke på att jag varit ledig riktigt länge i sommar. Men är man gravid och inte mår så bra, då är det som det är. Fokus ligger på att orka med dagen som är. Den som kommer får sparas till nästa dag. Sitta, ligga, stå, men inte gå. Och inte för länge åt gången. Och vill jag vara social, ja då får det bestämmas strax innan. Inga inbjudningskort här inte.

Men visst är det härligt att vara gravid! Märk väl att jag menar vad jag skriver, men är hyfsat ironisk på samma gång. Det är ju det här jag har längtat efter. Fast mest av allt är det ju ändå resultatet, den lille eller lilla, jag längtar efter. Och snart är det dags. Om jag håller koll på veckor och dagar så är det tre veckor och tre dagar kvar till beräknat nedsläpp.

Och tills dess är det ju en del att fixa. Babyskyddet till bilen införskaffades idag. Barnvagnen är tvättad. Små söta lakan, täcken och filtar är nedplockade från vinden och ska tvättas. Och på en liten hylla trängs ett par travar med små små kläder som funkar oavsett om det blir en Bertil eller Berta. Några saker att ordna med återstår men det hinns med allt eftersom. Just nu är det fokus på att Hedda ska få ett väl fungerande rum utifrån förvarings- och städaspekt men också ett rum där det är lätt att komma åt allt pyssel när mamma är upptagen med bebis... Och samtidigt växer en lekstuga fram ute på gräsmattan invid nya sandlådan som "bara" ska stensättas och inramas med en liten plantering. Och hur hinner man allt detta på bara en man (kvinnan sitter ju mest) som dessutom bara har ett par dagars semester kvar? Det är bara att gilla läget. Är glad över allt som gjorts hittills. Och resten blir när det blir.

Apropå bara en man, så undrade Hedda ikväll när jag nattade henne varför man inte hade fler än en. Hon tycker att det finns så många snygga killar så hon vill ha många män när hon blir stor. Hon tyckte att det vore bra om jag hade fem män, för då kunde de göra så mycket för mig och henne... och pappa och Bertil. Jo, jag höll ju med henne om att det vore praktiskt just nu när det är så mycket på att-göra-listan men så sa jag:
- Hur blir det då när alla fem män vill pussa och krama på mig? Jag skulle ju inte få göra annat än att pussas och kramas!
Då vred hon sig som en ål i sängen och skrek rakt ut.
- Pussar och kramar! Usch vad äckligt!
Och så skrattade hon som en tok.

Bara vi två

Visst är det tomt i huset utan Hedda men vi passar på att njuta av vår barnledighet. Igår slutade vi båda jobbet i hygglig tid och efter en sväng hemma med duschning, tillpiffning och lite eldande (det är kallt här i stugan när minusgraderna kryper nedåt) åkte vi in till stan. Vi hade bokat bord på Wongs där vi inte ätit på flera år tillsammans (vi började räkna bakåt och landade i att det kanske var sju år sedan fast då vet vi inte ens om restaurangen fanns... Hur som helst var det i alla fall innan Hedda kom). Vi slog på stort och avnjöt säsongens meny som bestod av nio fantastiskt goda rätter (det stod små, men det var de inte!). Jag vet inte vad som var bäst - förrätterna, huvudrätterna eller desserterna. Men jag tror att förrätterna, hälleflundran till huvudrätt och desserterna tog priset. Vad gäller mat, vill säga. För det som verkligen tog priset var att jag och Pär fick sitta ner ostörda i skön miljö och prata med varandra.

Annars när vi får tillfälle att gå ut bara han och jag händer det ofta att första delen av måltiden intas under tystnad. Det är som att vi måste landa i det att vara ensamma. Pratet tar en stund på sig att komma. Men igår var det annorlunda. Det var som om samtalet redan var påbörjat när vi satte oss och det bara rullade på. Det var när vi fick in desserten som samtalet stannade av, men det var bara för att vi njöt så av stunden.

Min man är den mest fantastiska människa jag någonsin träffat. Och det är på riktigt. Honom fick jag ha alldeles för mig själv igår och jag njöt. Vilken klok man, vilka tankar han har och vad underbart roligt vi har tillsammans. Skönt att någon gång bli tagen från vardagen bara för att upptäcka att det är så här i vardagen också. Fast då får vi laga maten och diska själva.