Kärlek

Någon jag knappt känner anförtror mig privata angelägenheter. Blottar sig en smula. Delar med sig av sin sorg. 

Jag ser mig om i en välbekant folksamling. Jag känner många, känner igen ännu fler. Några har jag aldrig sett. Känner sådan samhörighet. Vilken gemenskap. Tänker familj.

Träffar familj (på riktigt). Får krama om min syster. Får pussa mina systerdöttrar på håret. Träskar runt i skogen med gummistövlar och ser härliga familjen göra detsamma. Får glädjas över gemensamma svampfynd och njuter sedan av mör lammgryta i solen mellan äppleträden. 

Känner djup tacksamhet och stor glädje. Jag älskar någon som leker med min dotter i sandlådan, som torkar avloppsvatten i mitt kök, som med engagemang och kreativitet står bakom kameran. Jag älskar en annan som med stolthet, stort kunnande och experimentlust bakar mig färskt bröd alltsom oftast. Jag älskar flickan som kryper nära och viskar att hon kommer att sakna mig. Jag älskar att se på mamman som slutar sjunga för att prata med sin son. Jag älskar barnet som säger att hon tycker om att äta min mat för den alltid är så god. Jag älskar dottern som anförtror mig en hemlighet och jag älskar att hålla den för mig själv. Jag älskar morgondagens ettåring som med glädje och belåtenhet i blicken stapplar fram över golvtiljorna och slänger sig i min famn.

Bara en bråkdel, och ändå så mycket kärlek.

Tänka sig...

Blev nyfiken på vilket ord jag är när jag såg att Sebbes fruga är kärlek... Detta utifrån testet What´s Your Word?

Efter att ha besvarat några få frågor stod det klart att jag är tänka. Tänka sig... Kanske inte helt överraskande... Så här stod det också:

You see life as an amazing mix of possibilities, ideas, and fascinations. And sometimes you feel like you don't have enough time to take it all in.

You love learning. Whether you're in school or not, you're probably immersed in several subjects right now.

When you're not learning, you're busy reflecting. You think a lot about the people you know and the things you've experienced.

Stora tunga flingor faller.
Längtar ut.
Vill busa i snön.
Tycker det är bra som det är.
Orkar inte busa i snön.
Vill hellre sitta vid brasan.
Med filt om benen.
Telefonen ringer.
Någon vet hur det är.
Någon har gått i samma skor.
Fast ett par andra.
Som samma modell ungefär.
Glad att jag svarade.
Tittar ut.
Det snöar inte längre.
Soptunnan står alltid på samma ställe.

Gott Nytt År!

Så var ett år till ända och ett nytt har tagit sin början. Jag ser med tacksamhet tillbaka på det år som gått och inser att jag fått vara med om mycket. Nya lärdomar har jag gjort, nya vänner har jag fått, gamla vänner har jag fått tillbaka och fantastiska saker har hänt.

Hedda har lärt sig läsa, jag har lärt mig sticka och mannen har blivit bättre på att snickra. Det var en av våra praktiska lärdomar var i familjen. På det mer filosofiska eller andliga planet har vi också gjort lärdomar. Pär vet att även han har begränsningar, jag vet att jag behöver betänketid innan jag fattar beslut men Hedda lärde oss idag (jag vet, det är ett nytt år, men det var så bra att jag måste skriva det) att Gud kan tala även till en fyraåring.

Pär nattade Hedda ikväll och innan hon skulle somna hade hon sagt att om man har ett snett hjärta lever man inte så länge. Om man har ett rakt hjärta lever man länge. Det var mitt hjärta som lärde mig det. Det var Gud som sa det till mitt hjärta.

Önskar för året som nu är att jag ska få ha ett rakt hjärta. Jag tror att jag inte bara kommer att leva längre, jag tror också att livet blir mer okomlicerat att leva. Och så känns det bättre!

Svårslaget

Hela november gick utan att jag skrev ett enda inlägg. Det finns de som anser att november är en så pass trist månad att den inte borde finnas. Att man skulle hoppa direkt från allhelgonahelgen till första advent. Men så mycket man skulle missa då! Det där gråa trista till exempel, som faktiskt bidrar till att de ljusa stunderna på året blir ljusare än de annars skulle vara. Om inte gråa november fanns skulle resten av året tendera att bli en utslätad massa eftersom det tröga uppförslutet inte längre fanns. Jag tror på dynamik i tillvaron. Trots att det innefattar såväl gråt som tandagnisslan och orkeslöshet. Men glädjen, ljuset och energin blir så mycket påtagligare när den har något att jämföra sig med.

I november fyller jag också år. Det är en ganska bra tid att fylla år på eftersom man hittar något att fira mitt i det grå. Och vill man vara lite positiv så fanns det ju faktiskt ett par soldagar under 2008 års exemplar av november. OCH ett par vinterdagar. Vi snackar dynamik.

Dessutom har vi firat ett par härliga 60-åringar denna månad. Det innebar en del scrappande för att från mig och syster yster kunna överlämna en liten minnesbok från våra barndomsår. Kanske kan visas någon gång här på bloggen. Det hela ledde också till ett par stockholmsresor under månaden för planering av festligheter.

I november har det också hänt mycket på jobbet. Klasskonferenser, utvecklingssamtal, föräldrasamtal, personalfest och mycket mer.

Och så har vi förstås varit sociala också. I helgen hade vi fullt hus. Det var dags för adventsmys. Vi hade runt 35 glöggdrickande och lussebullsätande vänner i vårt lilla hus samtidigt. Ett gäng stannade kvar och pysslade. Vi gjorde julgranspynt och godisstrutar. Pysslet fortsatte eftermiddagen därpå med familjen N som dessbättre inte hade avskräckts från dagen innan utan gärna kom och bakade mer lussebullar med oss. Tryffelsmeten fick stå kvar i kylen eftersom tiden som bekant går fort när man har roligt.

Allt sammantaget har gjort att november inte varit bloggens månad. Inte för att november är så tråkig och grå och inte bjuder på något att skriva om. Tvärtom. För att november är så rolig och händelserik så att jag inte hinner med att ägna mig åt bloggande.

Nu är det december. Denna månad brukar vara lite roligare och mysigare än november. Men i år blir det svårslaget...

Det är skönt att följa med

Årets första höstdag. Jag älskar sommaren, men visst är det härligt med denna höga luft, kyliga morgnar och varma eftermiddagar. Ja, när den begynnande hösten beter sig just så och inte så där skvalig som den ju också kan vara. Detta till trots är det inte utan att man kan blicka tillbaka på sommaren och sakna värmen och glädjen och dofterna. Fast det beror förstås på hur man väljer att se på det. Man kan se bakåt med vemod och saknad, eller med tacksamhet för de dagar vi fick. Och med längtan och tillförsikt om nya dagar. Vare sig bättre eller sämre utan nya, orörda. Aldrig tidigare levda dagar.

Någon gång i juli tror jag att jag utlovade ytterligare lite sommarbilder. Bloggen har sedan dess varit tämligen vilande, men idag, denna den första höstdagen (almanacksmässigt sett alltså) får jag lust att kika igenom sommarens alla bilder. Ett litet axplock kommer här:

Sensommar. Hedda i havren. Jag skrev ju axplock - då får jag väl lägga in ett sådant också...

Kusinerna på pappas sida - Max, Hedda och Elin.

Bröllopsdag i juli. Firades på Österlen.

Hedda vid Haväng med Stens Huvud i bakgrunden.

Här dansar hon på pappas axlar till Amy Diamond på Parken Zoo i Eskilstuna.


Fotbad om kvällen. Hedda och Maja i Torstensvik på Västkusten.

Vilken underbar sommar. Och nu är det höst. Svampskog, rönnbär, äppelpaj. Goda böcker, kardemummakaffe, filt om benen. Kur i soffan, sprak i spisen, tända ljus. Allt har sin tid. Det är skönt att följa med.

Meterologi möter tanke

Häromdagen var jag med om en meterologisk upplevelse utöver det vanliga. Vi var på väg hem, jag och Hedda, efter en nästintill heldag i stan. Av olika anledningar hamnade vi visst lite överallt den där dagen och på sen eftermiddag fann vi oss sittande vid ett middagsbord i väntätt bostadsområde hos just goda vänner. Vi blev kvar där till ganska sent och när vi skulle köra västerut var det mot solnedgången i sann Lucky Luke-anda. Himlen var riktigt mörk på sina ställen och tunga regnmoln tornade upp sig framför oss. Samtidigt var himlen klarblå bara ett litet ögonkast västerut och solen som stod lågt sken så kraftigt att jag önskade att jag haft solglasögonen tillgängliga.

Vi satt där i bilen och sjöng för fulla halsar tillsammans med bilstereon när det plötsligt började droppa på bilrutan. Och det är inget konstigt. Otaliga är de tillfällen då det ju småregnat samtidigt som solen kikat fram mellan molnen. Men det som nu hände har jag aldrig varit med om. Himlen öppnade sig i sydväst och regnet fullkomligen vräkte ner. Torkarbladen jobbade i högsta tempo och jag fick hejda framfarten väsentligt på grund av allt vatten som samlades på vägen och inte hann rinna undan. Detta samtidigt som jag fortfarande saknade solbrillorna. I väster var himlen blå och solen sken med full kraft. Det var så underbart att jag rös.

Jag började tänka på livet. Ofta sägs det i svåra stunder att "efter regn kommer solsken" som ett försök till tröst och uppmuntran. Men det som nu hände var att blå himmel och regntunga moln samsades om utrymmet på ett förunderligt sätt. Och när jag tittar i backspegeln på mitt eget liv ser jag att det faktiskt inträffat ibland, för att inte säga ofta. När det känns så där tungt och grått och blött så att jag får sänka hastigheten ordentligt och försöka hålla undan så gott det går för att överhuvudtaget se någonting alls framför mig, är det sällan som allt är tungt. Om jag ser mig omkring aldrig så lite upptäcker jag det som är gott, det positiva, ljusglimtarna i tillvaron. Och inte bara ljusglimtarna utan att det går att bada i sol om jag så vill. Men jag måste lära mig att välja fokus. Inte dra på solglsögonen och väja för ljuset utan låta det träffa mig, och njuta av det. Men att samtidigt inte vika undan för det som är jobbigt utan låta det få ta den tid och det utrymme som behövs. Så småningom har molnen dragit förbi.

Jag svängde av från E18 och då såg jag den, regnbågen. I så starka färger har jag sällan skådat denna löftesrika symbol. Den sträckte sig i en ofantligt vid båge där endast toppens rundning var osynlig bakom de närmast svarta molnen. Jag tänkte på bibelns Noa som var den förste att se en regnbåge som ett löfte om att ingen flod av samma dignitet återigen skulle drabba mänskligheten. På samma sätt lovar den mig att även om regnet vräker ner i livet är solen inte långt borta. Den kanske till och med är synlig för mig.

Vägskäl och himmelsbitar

Det är länge sedan jag satte mig med datorn i knät och skrev det senaste inlägget. Det har hänt mycket sedan dess. Förutom det där som så många andra har gjort, såsom att ha njutit av vackert väder, solat och badat, ätit årets första jordgubbar, har jag haft nöjet att sparka ut studenter från jobbet. Vilken underbar dag det var! Många dagar på arbetet är roliga, utmanande och utvecklande men är det någon dag jag älskar att gå till jobbet är det just på studenten. Så mycket glädje (lite vemod också - somliga elever kommer jag att sakna!) och framtid! Jag hade förmånen att få scrappa en skylt till goda vännen H:s dotter som denna dag var klädd i vitt och som så många andra nådde ett vägskäl i livet.

Sedan senaste inlägget har också två nya människor sett dagens ljus. På självaste nationaldagen kom Heddas lilla kusin som nu fått namnet Elin. En söt liten flicka med massor av svart hår, långa tår (har jag hört) och stora händer (tycktes vi se på webbisfotot). Pär, den nyblivne morbrodern, var stolt som en tupp och Hedda kallar henne sin lillasyster. Jag är så glad att det gick bra och längtar efter att få träffa den lilla!

Tre dagar senare kom Ella till världen. Henne fick vi träffa i lördags. Så liten och näpen och så slät och fin. Det är stort att få träffa så nya människor. Även om lilla Ella mest sov sig igenom vårt första möte var det ändå ett möte som berörde. Endast några dagar gammal har hon så mycket att lära mig. Att vara tacksam för livet självt. Att se människan, innan hon hunnit påverkas av världen. När hon fortfarande är en liten himmelsbit. Det är stort.

Idag var det ett annat möte som berörde mig på djupet. Det var dags att ta farväl av en person som i likhet med studenterna nått en milstolpe i sitt liv. Med denne har jag haft många goda samtal. Med somliga människor kan man inte prata utan att komma in på samtal av värde. Även detta möte fylldes av djupa tankeutbyten, omtanke och saknad över att allt har sin tid. Men också tacksamhet, över att det finns människor som är villiga att dela med sig av sitt liv, sin erfarenhet och sina drömmar. Människor som vandrar med under en del av mitt livs väg. Och som viker av från vägen med huvudet högt.

Det var hjärnan som hade stannat

Vi kom hem efter en lång härlig dag (kyrkobesök och lunch hos goda vänner - tack!) och lade oss på röda filten på soliga gräsmattan. En firad mamma, en trött pappa och i mitten doktor Näslund. Hon tog i hand, presenterade sig välformulerat och började undersöka patienterna. Mamman hade stoppat in pengar i näsan vilka doktorn synnerligen smärtfritt avlägsnade. Pappan hade gjort illa knät och när han frågade den lilla doktorn vilken behandling hon ämnade utföra blev svaret att ett kryss skulle sättas in i knät. Efter att detta kommit på plats och plåster applicerats frågade han vad doktorn upptäckt för fel på hans knä. Svaret kom rappt och utan eftertanke:
- Det var hjärnan som hade stannat.

Tänk om det vore så enkelt. Att på oss individer som tycks behöva en rundsmörjning i hjärnan ibland, när tankarna verkar ha fastnat i kurvorna, endast operera in i ett kryss i knät och så är det åtgärdat! Fler innovativa läkare som doktor Hedda till sjukvården! Eller möjligen större öron på vuxna för att lättare kunna lyssna in kloka barns kluriga tankar... och förhindra att hjärnan stannar...

Go with the flow

Ibland tycks samtal inte finnas. Det kan finnas en vilja att kommunicera, men pratet vill bara inte ut. Men ibland är det precis tvärtom, att pratet finns där trots att viljan saknas. Idag var jag med om ett par intressanta talsituationer. Den första var ett gruppsamtal. Först verkade det inte finnas något att prata om - även om det var tydligt att ytan sa en sak och insidan en annan. Men plötsligt släppte proppen och samtalet kom igång. Först fanns tiden, men inget samtal. Sedan fanns samtalet, men ingen tid.

Det andra var ett samtal mellan två. Ett samtal som påminde om ett flöde. Ett vattendrag där orden rann vidare och där tankar byggde på andra tankar. Ingen forsande vårflod, inga forcerade ord. Ingen stilla å, där orden sakta formades. Utan en livlig bäck där orden fick liv och samtalet var engagerat och ivrigt.

Jag älskar kommunikation som fungerar. Samtal som leder till att människor möts och förstår varandra. När kommunikationen lyfts till en högre nivå och flödet får fart, då njuter jag. Då är det bara att följa med - go with the flow.

Utvilad

Gummibandet är riktigt spänstigt och hållbart när det tänjs ut. Men när påfrestningen är över känns det slakt. Det tar tid för det att bli elastiskt igen. Men efter en helgs vila finns spänsten där igen. Dra bakåt. Släpp. Full fart framåt!

Haltande tänkare

I morgon Vårruset. Idag värk i ett muskelfäste. Riktigt ordentligt. Och jag sällar mig inte till den gnälliga skaran... Vips så kom den i eftermiddags - värken. Och så har det bara blivit värre och värre. Jag stretchar väl vidare så får vi se var jag hamnar. Men det vore väl öken att gå eller halta imorgon...?!

Nåväl... när tankarna blivit till ord går jag från klarhet till klarhet - det är utan tvekan ett i-landsproblem. Ett värkande muskelfäste har ingen dött av. Det kan man däremot göra av cykloner i Burma eller jordbävningar i Kina... Perspektiv! Det är tillåtet att tänka utanför sina snäva lyxproblemssramar. Att ifrågasätta de egna tankebanorna - de där som blivit till upptrampade stigar, djupa hjulspår i gyttja, asfalterade motorvägar - istället för att intill sista andetaget försvara dem som vore de ens skötebarn. Det är inte bara tillåtet. Det är också nyttigt. (Där kände jag mig lite som Paulus, fast tvärtom!) Och nödvändigt om man vill förändring (och kanske rentav förädling!) i sitt liv.

Om muskelfästet envisas med att fortsätta tjura blir således morgondagens Vårrus en meditativ promenad med Asiens naturkatastrofdrabbade i fokus.

På flera fronter samtidigt

Jag vill göra allt! Samtidigt! Märk väl att jag inte skriver måste eller borde. För jag måste ingenting. Jo, några måsten finns det i livet, såsom att försörja sig och laga mat till hungrigt barn, se till att densamma kommer i säng i vettig tid och... ja, sådana måsten. Men livet blir mycket roligare och framför allt lättare att leva utan allt presterande som ligger i de där orden. I stället för att jag måste eller borde inreda hemmet, rensa ogräs, sätta frön, hålla rent, träffa vänner, lapa sol... så är det något jag vill göra. Så nu vill jag göra allt samtidigt.

Vi arbetar på alla fronter. Pär beskär i trädgården, jag flyttar kompost (har i kväll flyttat ca 300 liter kompost eller så...), jag planterar pumpor, potatis och annat smått och gott, pyntar hemmet med diverse trädgårdsväxtlighet, vi bjuder hem folk, vi träffar nya människor och börjar lära känna dem, vi tar vara på vädret och är ute, vi städar och tvättar och så har vi ett par bollar uppe i luften som får vara där ett tag och som handlar om inredning i vårt och Heddas rum. Och mitt i allt detta känner vi oss glada och lyckliga. Jag älskar våren!

På isen - en allegori

Jag tar mig ut på isen. Vissa partier är svagare. Dit vågar jag mig inte så ofta. Men ibland tar jag föriktigt klivet dit ut efter att ha hängt isdubbarna om halsen. Måste se om det håller. Och det gör det. Det bär! Men jag vågar inte stå kvar för länge. Eller gå ännu längre ut just här. Jag backar en aning. Men jag vet att det bär. Nästa gång kanske det har frusit ännu lite mer just där. Kanske jag kommer en bit till. Men det prövar jag en annan gång.

På vissa ställen kan jag till och med snöra på mig skridskorna och göra några snygga piruetter. Det håller för mer än så. Här borta kan jag stå och hoppa på den bottenfrusna isen om jag vill. Den är mörk och stadig och även om det knäpper och sjunger i den så vet jag att den håller. Jag tar några snabba skär och låter vinden kyla mina kinder medan jag blundar och tar ett djupt andetag. Det bär.

Sortera och damma av

Band och knappar. Jag har plockat ut godbitar ur mammas samling. Det var som att resa tillbaka ett kvarts sekel i tiden. När jag var liten älskade jag att rota i den gamla flätade korgen med målade blommor som dekoration på locket. Den som var full av knappar. Tant Jennys gamla knappar. De luktade på ett speciellt sätt. Gott och lite unket på samma gång. Jag älskade att sortera dem. Jag kunde hälla ut en stor hög på den mossgröna heltäckningsmattan i mammas syrum och sortera. Efter storlek, färg eller skönhet.

Trådrullarna som hängde på trätavlor med spikar i rader kunde också ordnas efter färg och uthängande tråd prydligt rullas upp. Och i lådan med band och andra dekorationer städade jag också gärna enligt min ordning. När jag tänker på det idag funderar jag över vad detta behov av sorterande bestod i. Det är nog sådan jag är (och inte bara jag - jag tror att människan har en inneboende strävan efter att ha ordning åtminstone någonstans i livet. Är det inte inombords så syns det på diskbänken eller i skrivbordets prydliga högar. Så att jag har det ganska rörigt omkring mig innebär alltså att strukturen inombords är välordnad...?). Just nu sorterar jag hellre abstrakt än konkret. Tankar, förhållningssätt och händelser går före pappershögar och boktitlar. Det är skönt att sortera (samtidigt som det kan vara riktigt jobbigt). Ta ett varv till med samma gamla tankar. Som blir nya. Eller åtminstone nygamla. Fundera igen. Förhålla sig på nytt. Kanske lägga in i ett annat fack. Sortera efter färg istället för storlek som tidigare. Känna att det landar igen.

Naturlig skönhet

Det finns dagar då skaparlusten infinner sig i det ögonblick jag vaknar. Det finns dagar då den smyger sig på och plötsligt är jag där mitt i det kreativa kaoset som om jag kastats dit. Och så finns det dagar som denna. Dagar då lusten att skapa inte är det primära, utan lusten, eller snarare behovet, att vara i det skapade tränger undan allt annat. Jag behövde närhet till meditativt lugnande vatten, uppväckande kylig vind och läkande sol. Allt detta bjöd skapelsen på idag.

Jag satt på bryggan vid kalkbrottet. Vattenståndet var högt och den lilla sandbank på vilken barnen sprang omkring i somras mellan solbadande sommartörstiga hade dragit ett täcke av vatten över sig ända upp till hakan. Vattenytan låg spegelblank nedanför branta klippor som reste sig upp likt raka väggar i en konungslig sal. Det var nästan som om jag var bjuden på bal till prinsen i hans slott. Fast jag hade ingen lust att dansa. Jag ville bara titta på, och njuta av den vackra arkitekturen. Jag reste mig från bryggan och tog en kort promenad runt läktaren i salen. Man hade dekorerat med nyutslagna blåsippor och mjuka små kuddar av vide. Solen gav ifrån sig ett svalt sken som fick salsgolvet att glittra i gröna nyanser. Jag njöt av höjden och gick med skräckblandad förtjusning genom det trasiga läktarräcket fram mot kanten. Jag kom att tänka på att det inte var någon som visste att jag fått en inbjudan till balen. Jag backade. Det skulle dröja innan någon saknade mig om jag råkade falla ner mot det hårda golvet. Jag gick vidare och det slog mig att det meditativa blanka vattnet inte var tillräckligt. Det var en del i det hela, men jag behövde mer.

Så jag hoppade in i bilen igen och for till en annan vacker bit av skapelsen. Här brusade vattnet fram i strida strömmar. Slingrade sig genom landskapet likt en lång glittrande orm. Jag gick med målmedvetna steg på smala stigar genom kullig terräng, hela tiden med vattnet inom syn- och hörhåll. Jag tänkte att vattnet precis som jag visste vilken väg det skulle ta. Det hade sin givna bana och det var bara att flöda fram. Jag hade också bestämt mig. Fast liksom vattnet hade jag ingen aning om var målet låg. Jag gick en ny stig. Den var utstakad, men om vart den ledde visste jag föga. Solen gled fram bakom ett moln just som jag vid stigens kant fick syn på en omkullfallen björk. Dess näver var bländande vit i solens starka sken och den påminde om en kolonn från antikens grekiska tempel där den låg utsträckt strax ovanför den branta sluttningen bakom. Jag slog mig ner och vände ansiktet mot eftermiddagssolen. Läkande strålar. Livgivande ljus. Framför mig låg gärdet utsträckt innan den mörka skogsranden tog vid och mötte den blekblå himlen. Snett framför mina kängor låg en stor hög med bruna runda kulor från ett får. Kanske var det samma djur som stått och kliat sig mot kolonnens avbrutna rotpinne och på den lämnat kvar en ulltuss som flaggade i vinden. Jag tog fram ett kexchoklad som jag delade med mig själv. En kopp kaffe till hade inte suttit fel, men omgivningen var så underbar att det var nog och övernog. Vinden bet tag i solvarma kinder samtidigt som ridån drogs för. Ett litet moln dolde solen för en stund och fick mig att förstå att det dröjer innan sommaren. Ibland får man vänta och se. Det finns en poäng i dröjsmålet. Att allt inte sker på en gång. Att längta efter något och tro att det infinner sig. Jag längtar efter sommaren men njuter av ögonblicket innan. Värmen som tar sats. Solen som tinar upp. Den friska vinden som tar tag och ruskar om. Hoppet som gror.

Jag reste mig motvilligt och gick vidare men insåg snart att allt har sin tjusning. Den fortsatta promenaden bjöd på vackra naturbilder som avlöste varandra. Jag ville inte att det skulle ta slut. Jag skulle kunna gå där länge länge och bevittna storheten i det bleka sköra som samtidigt var så varmt och livsdugligt. En sann paradox. I svagheten, i det bräckliga, ligger styrkan.

Jag har...

...läst ut Milda makter av Paasilinna. Rolig och underfundig. Framför allt början och slutet. I mitten var det ibland lite långrandigt. Funderar på om det nu blir Kollektivt självmord av samme författare eller om det blir Flyga drake av Khaled Hosseini. Och så var det ju bokcirkeln på jobbet också där vi ska läsa Packad, en tonårsalkis memoarer av Koren Zailckas. Det får nog bli lite Hosseini och Afghanistan innan jag återvänder till Finland.

...pratat Doris Lessing med min man alldeles för en stund sedan. Sugen på att försjunka i hennes världar också...

...träffat "mina" körtjejer ikväll, för första gången på länge. Riktigt roligt att få sjunga tillsammans med dem igen!

...roligt på jobbet! Bra!

...sprungit en sväng idag igen. Dessvärre hjälper det inte att vara disciplinerad och resultatinriktad när magen håller på att vändas ut och in. Kom på att jag kanske inte hade ätit tillräckligt med frukost innan jag gav mig iväg. Gröt är bra... Kan det ligga nåt i det...?

...en med verkligheten ganska väl överensstämmande självbild om jag får analysera mig själv. Insåg igår (igen) att jag ibland uppfattas på ett annat sätt än vad känslan inombords säger. Högst intressant...

...tänkt mycket på världens värsta humanitära katastrof i Darfur. Människor har dödats, våldtagits, drivits på flykt från sina hem. De lever i fattigdom och misär. Jag kan inte i ord beskriva vad som händer där. För jag vet inte. Jag behöver inte sätta mig in i deras livssituation. Jag har det så bra här hemma i min TV-soffa, sover så gott i min säng, äter mig mätt varje dag och gnäller lite över att vi inte fått iordning i huset än sedan vi flyttade. Och tänk om pengarna hade räckt till en semesterresa utomlands. Vi har det så bra så jag skäms... Snart ska jag gå och lägga mig och sova för att bli utvilad, utan att vara rädd för att något fruktansvärt ska hända mig under natten. Imorgon går jag till jobbet och använder mig av min utbildning för att tjäna lite mer pengar att göra av på bensinpengar, kläder eller mat och samtidigt bidra till förstörandet av världen något ytterligare. På eftermiddagen ägnar jag mig åt lyxproblematik då jag funderar över vad vi ska äta för gott till kvällsmat. Och så sänder jag en tanke till flyktingarna i Tchad...

Vingklippt och tandlös

Vi låg på kökssoffan och myste efter middagen, jag och Hedda. Plötsligt pruttade hon högt och ljudligt. Det var faktiskt mer en brakare än en prutt. Pappa ifrågasatte dotterns gasande och var övertygad om att det var den ömma modern som lättat på trycket.
- Nej, sa jag. Det var faktiskt Hedda.
Hedda som utan svårigheter uppfattade det komiska i situationen försökte sätta mamma på pottkanten. Sakta uttalade hon orden som om tanken inte var klar när hon påbörjade meningen:
- Nähä, det var hon. Jag hörde... värsta... prutt...verk...samheten!

Jag förundras storligen över hennes vokabulär. Ibland blir det inte annat än knas när hon använder svåra, för henne främmande ord. Men ibland får hon till det och lyckas sätta in orden i ett fungerande sammanhang.

Apropå språk sitter jag och funderar över uttryck som innehåller kroppsdelar och som stämmer in på mig. Ryggradslös är jag inte. Armbågar mig fram gör jag inte. Trippar inte på tå heller (jo, ibland, när jag måste smyga). Hand-lingskraftig är jag i de flesta sammanhang, i andra inte i samma utsträckning. Knäsvag blir jag emellanåt. Någon ögontjänare är jag inte. Däremot är jag i vissa sammanhang såväl vingklippt som tandlös. Men det hör till rollen. Icke att sammanblanda med person. Men skillnaden är hårfin. Och den skillnaden är inte enkel att se, framför allt om man inte reflekterat över begreppen. Och så länge rollen är tydlig kan det faktiskt vara helt ok att vara både vingklippt och tandlös om det inte sker i kombination med ryggradslöshet. För amöbor står inte högt på den intellektuella skalan.

Ett telefonsamtal

Jag har precis lagt på luren. En god vän ringde fram på kvällskvisten och det var ett tag sedan vi talades vid. Ett gott samtal. En påminnelse om att vänskap är vad man gör den till. Somliga bekantskaper kräver städning och noggranna förberedelser och träffarna blir med dessa således sällan, för att inte säga aldrig, av. Andra relationer går av bara farten och en del hämtar man upp som en ton i luften som aldrig klingade ur. Man tar vid där man slutade och spelar vidare. Jag har en skön känsla i kroppen. Glad... är fel ord, men det är en känsla av välbefinnande. Sådant som gärna infinner sig när goda samtal tagit slut. För den här gången alltså.

Pratade med en annan vän idag som refererade till Jonas Gardell och hans uttalanden om relationer. Han menade att man inte kunde bygga en relation på kärlek. Skuld och hållhakar däremot, var mycket mer stabila komponeneter att använda sig av. Jag håller inte med Gardell. Idag har jag och min man varit ett par i femton år. Kärleken är grunden - utan den hade vi varit rökta för länge sedan...

Vad hjärtat är fullt av...

Jag var och simmade i går morse. Skönt att börja dagen med att sträcka ut i lagomtempererade bassängen. Så dags på dygnet är medelåldern tämligen hög. Jag och ytterligare ett par morgonpigga unga vuxna drog ner medelåldern rejält. I omklädningsrummet efter duschen blev jag öronvittne till en dialog mellan två damer i låt säga åttioårsåldern. De satt där på en bänk bredvid varandra och smorde in välanvända kroppar och trädde korviga strumpor på lika korviga ben.
- Har du köpt... sån där... palsternacka någon gång?
- Ja, det är så gott så.
- Jaså. Ja, jag har aldrig provat. Köper du sådana där grönsaksblandningar då?
- Ja, med broccoli. Det är så gott... och nyttigt...
- ...och nyttigt...
Och så där fortgick konversationen. De talade både länge och väl om butikernas sortiment och jämförde vad som hamnade i kundvagnen. Jag log för mig själv. Inte så att jag skrattade åt damerna - alls inte. Men jag funderade över vad man pratar om med människor i sin omgivning. Och så reflekterade jag lite kort över det bibliska uttrycket Vad hjärtat är fullt av talar munnen. Broccoli. Frusna gröna ärtor. Palsternacka. Är det något att bära nära sitt hjärta? Varför pratar folk om sådant. Jag jämför också mina vanor, inköp, krämpor med bekanta och spiller min tid med att prata om så oväsentliga och oförutsägbara ting som vädret vilket inte längre låter sig styras av årstiderna.

Jag har en önskan. Något jag vill göra men ännu inte gör annat än ibland. Jag skulle vilja tala med människor om det som är viktigt. Om det hjärtat är fullt av. Om det som berör, oavsett om det handlar om vår sargade miljö, relationer, längtan bortom, visoner, rättvisemärkta produkter eller fördomar och generaliseringar. Tänk att få inleda ett samtal med en ny bekantskap med: Vad tänker du på? istället för att fråga vad människan sysslar med på dagtid. Nu vet ju jag också att man inte öppnar sig för vem som helst och berättar vad som helst. Men att slå ett slag för lika behandling eller sopsortering istället för att berätta om faktureringar, försäljningsmetoder eller tandsten vore väl mycket mer intressant. Eller som samtalet jag hade igår med en kollega som i stort sett efter hälsningsfrasen kom att handla om hur vi lever vårt liv och får det att fungera. Så intressant att höra någon annans erfarenheter och tankegångar.

Damerna på bänken hade med största sannolikhet en trevlig stund tillsammans i simhallen och deras kulinariska utbyte ledde kanske till att de vid en aktiningsvärd ålder kom att tänka i nya banor vid nästa inköpsrunda. Tack vare dem fick jag ett uppslag till att dela med mig av mina tankar och de fick mig också att fundera över var jag är när jag uppnått deras ålder. Tränar jag regelbundet och vinnlägger mig om att ta hand om min kropp? Är jag fortfarande nyfiken på livet, mottaglig för nya tankar och äger beredskap för omvärdering? Eller är jag fyrkantig, bitter och stillasittande? Nej, hellre rynkor till oigenkännlighet och korviga ben men med ett fräscht sinne än ett ungdomligt yttre utanpå ett inskränkt synsätt och ett uppgivet hjärta.