Kalops, gymnastik, namnsdag och förvärkar

Morötterna införskaffades och ingen bebis kom. Kalops blev det således. Och vilken kalops sen! Köttet smälte i munnen, så mört var det. Och såsen... Mmm... Husmanskost när den är som bäst! Hedda åt med god aptit till mammas stora glädje. Hon som annars är mer kolhydratsuktande än proteinälskande.

När jag hämtade henne på dagis idag kom hon springande mot mig och innan vi hunnit hälsa på varann sa hon med andan i halsen:
- Får jag gå på storbarnsgympan ikväll?
Jag kollade upp det hela och det ledde till att Hedda fick åka till Vintrosa på gymnastik för 5-åringar. Medan hon var där med pappa förberedde jag ett litet namnsdagskalas för Ellen. Pappa hade köpt en krämkaka och jag hade bakat STORA hallongrottor, en av Heddas absoluta favoriter. Finporslin och blommor från trädgården, ljuslykta och vackra servetter. Hedda Ellen Karolina blev överlycklig för sin namnsdagsöverraskning och hela tiden bubblade hon om hur roligt det hade varit på gymnastiken.

En stund efter att hon hade tackat för fikat och gått från bordet kom hon tillbaka till mig och Pär där vi satt, och sa:
- Tack snälla ni för det trevliga namnsdagsfikat!
Så go hon är...

Ikväll när vi bad aftonbön sa hon med bestämd röst till Gud:
- Gör så att Bertil kommer i morron (med skorrande tungrots-r!)!
När vi hade släckt lampan satte förvärkarna igång. Det har hållit i sig hela kvällen. Ganska täta och intensiva emellanåt, men minst lika många och långa har stunderna varit då det varit kav lugnt. Så vi får väl se om Gud svarar på Heddas bön såsom hon vill eller på något annat sätt.

Vill du baka de STORA hallongrottorna finns receptet här.

Vårrus, klättring och höjdhopp

Vi hade nattgäster i helgen. Magnus och Alexandra vara här och förgyllde vår tillvaro. Vilka goa vänner! Sent på kvällen ville Hedda springa ikapp med A runt huset. M passade på att fota.

Kvällsspring i nattlinnet.

Dagen därpå klättrade familjens i nuläget mest mobila medlemmar upp i stora lönnen. Härligt!

Trädkramare.

För en vecka sedan fick Hedda sin allra största leksak nånsin. Hon är helnöjd och har hoppat nästan varje dag denna veckan. Bara hala regndroppar har satt stopp för henne. Hon har blivit riktigt duktig på att hålla balansen och på att hoppa högt. Fortsätt så härliga du!

Hoppetossa!

I mannens fotspår

Igår kväll skulle jag äntligen ha följt med C till skidspåret men jag kände mig lite hängig och trött på eftermiddagen och bestämde mig till slut för att avstå. Ibland fattas kloka beslut, för senare på kvällen låg jag och tittade ner i porslinet i badrummet... Ja, det hände ju mer än att jag bara tittade, men jag avstår från detaljerna. Idag känns det hur som helst bättre så nu är det bara att hoppas på att Hedda klarar sig.

På tal om den damen är hon tämligen bestämd. Igår skulle hon berätta något för mig och jag gjorde något som inte stämde överens med hennes tanke så hon blev sur på mig. Jag bad om ursäkt och bad henne berätta det hon hade börjat på.
- Nej! skrek hon argt. Nu får du vara utan vet!

Så kan det gå...

Nattgäst och semesterkänsla

Vi hade en sovande gäst här i natt. Heddas kompis H stannade kvar här när hennes familj åkte hem efter att vi haft en skön och avkopplande kväll tillsammans. När man är fyra och drygt tre och ett halvt är man inte så stora. H klarade äventyret något bättre än Hedda. Det var värre att heta Hedda och dela med sig av sin mamma när man var toktrött än att heta H och längta efter sin... Men vad gör allt det där när man vaknar klockan sex på morgonen och kan sätta igång och leka (nästan) på en gång? Vilka härliga tjejer!

Det blev verkligen en helhelg med familjen W. Kvällsmat och tårta, frukost, fika, lunch, mera fika, grillad kvällsmat och paj - allt detta med hela eller delar av familjen. Och så sol och bad och bus! Så roligt! Men nu är det snart semester även för de sista arbetande i familjerna och vi lär inte ses på ett tag. Då är det bra att ha laddat upp socialt för ett tag framöver. Tack vänner!

Och så blev det milen ikväll efter ett långt löparuppehåll. Några få minuter snabbare än sist, men dock snabbare...

Idol: Zlatan

Så var då EM slut för Sveriges del. Det hjälpte inte att Hedda stod och sjöng för full hals framför TV:n. Innan hon hade fått ordning på alla stavelser lät det så här: Ingen lirar fotboll som han. Zlatan, Zlatan. I love You, Ich liebe Bitch. Zlatan Ibabibobitch. Det var kanske det som gjorde att de inte nådde ända fram...

Mot nya mål

Tidig söndagskväll. Tog en löparrunda i det ruggiga vädret. Bara några grader över nollan. Regnigt och kallt. Blåsigt framför allt på tillbakavägen. Men detta till trots slog jag förra veckans rekord. Joggade mer än nio kilometer på en timme. Bara åttahundra meter kvar till milen. Närmare Åstadsloppets kvartsmara än jag i onsdags visste att jag var... Nöjd, och med blodad tand.

Yes!!!

Hade ett mål. En halvtimme. Sprang på 30.08. Det är jag riktigt nöjd med. Inte minst med tanke på att jag brukar (läs brukade) springa 6 km på 40 min. Har jag månde blivit snabbare? Dessutom tog de tre första km tjugo minuter, vilket innebar att de sista gick på fem minuter vardera. Supernöjd, med andra ord. Dessvärre innebar denna avsaknad av muskelfästeskrångel att det meditativa fick stå tillbaka. Men jag ber en bön för de drabbade istället...

God natt!

Haltande tänkare

I morgon Vårruset. Idag värk i ett muskelfäste. Riktigt ordentligt. Och jag sällar mig inte till den gnälliga skaran... Vips så kom den i eftermiddags - värken. Och så har det bara blivit värre och värre. Jag stretchar väl vidare så får vi se var jag hamnar. Men det vore väl öken att gå eller halta imorgon...?!

Nåväl... när tankarna blivit till ord går jag från klarhet till klarhet - det är utan tvekan ett i-landsproblem. Ett värkande muskelfäste har ingen dött av. Det kan man däremot göra av cykloner i Burma eller jordbävningar i Kina... Perspektiv! Det är tillåtet att tänka utanför sina snäva lyxproblemssramar. Att ifrågasätta de egna tankebanorna - de där som blivit till upptrampade stigar, djupa hjulspår i gyttja, asfalterade motorvägar - istället för att intill sista andetaget försvara dem som vore de ens skötebarn. Det är inte bara tillåtet. Det är också nyttigt. (Där kände jag mig lite som Paulus, fast tvärtom!) Och nödvändigt om man vill förändring (och kanske rentav förädling!) i sitt liv.

Om muskelfästet envisas med att fortsätta tjura blir således morgondagens Vårrus en meditativ promenad med Asiens naturkatastrofdrabbade i fokus.

Eufori

Femtio minuter. Sju komma sex kilometer. Det tar sig. Och det är skönt.

Vad är det för en dag?

Har precis kommit ur duschen efter en härlig löparrunda i ljuvlig vårkväll. Efter att jag nattat Hedda hade jag egentligen en kompost att gräva ut, men fick sådan lust att snöra på mig skorna och springa en sväng. Och vilken upplevelse. Stilla kväll. Så tyst och ändå så många ljud. Trampet av sulor mot asfalt. Tofsvipor och andra bevingade varelser i en fantastisk kvällskonsert. Ljuset. Dofterna. Ån som brusade fram. Någon som tvättade bilen i skymningen som om det vore något hemligt, något man måste smyga med. Gröna hagar och skira björkar. Bokar med nyutslagna löv. Och på tillbakavägen... Ett sådant luftigt mörker - så olikt vinterns täta. På sista biten grusväg utsträckta steg. Långa. Snabba. Aldrig har det varit så underbart att springa.

Detta efter en härlig dag. Mannen uppvaktades på morgonen med sång av fru och dotter. Hedda valde födelsedagssång - den de sjunger i Lotta på Bråkmakargatan. Men det var svårt att ändra namn - Hedda sjöng: Vad är det för en dag? Är det en vanlig dag? Nej det är ingen vanlig dag, för det är Lottas födelsedag. Hurra, Hurra, Hurra! Han fick räkmacka, te och presenter. Och kramar och pussar. Mysmorgon.

Och så en förmiddag utomhus. Lite nytt påtande i krukor på verandan. Hedda gungade. Mannen beskar träd. Jag plockade nässlor och gjorde nässelsoppa. Hedda sa att hon inte skulle äta. Hon tyckte inte om.
- Men har du smakat nångång?
- Nej.
- Då kan du ju inte veta om det är gott eller inte.
En stunds funderande.
- Jag har ätit det en gång...

Men när hon sedan fått känna på de förvällda nässlorna och erfarit att de i detta tillstånd inte brändes, gick hon med på att smaka. Och när dessutom kompisen H åt och tyckte det var gott, då var det riktigt god soppa. Fastän det var nässlor i.

Trevliga vänner på kaffe och tårta. Fler trevliga vänner på kvällsmat och tårta. Skön dag. Nu är det läggdags.

Lätt match!

Jag fick ingen träningsvärk att tala om... Nästan lite snopet.

Ännu en vacker dag! Börjar lite senare på förmiddagen så jag hinner kanske med lite diverse hushållsarbete innan jag far österut. Men så är jag lite sugen på att lägga upp några bilder på bloggen... Så får det kanske bli...

Sista soffpotatisen är satt...

Oj, oj, oj... Vad jag känner mig fysisk. I eftermiddag och kväll har jag använt min kropp till diverse fysiska aktiviteter och förmodligen kommer det att leda till morgondagens upptäkt av nya muskelgrupper. På eftermiddagen grävde jag grönsaksland. Tog en liten frösättarpaus och middagslagningsrast. Efter maten staplade jag ved medan mannen klöv densamma. Vi bytte och jag stod vid huggkubben. Efter kvällsproceduren med Hedda bar vi upp diverse utsorterat till vinden. Och sen var det dags för lite lek och skoj.

Mannens nya TV-spel är inget för soffpotatisar. Vi inledde med några tennismatcher. En syn för gudarna, skulle jag tro. Gick någon förbi utanför på landsvägen skulle de nog undra varför vi stod där i vardagsrummet bredvid varandra och slog i luften. Precis som tennis fast utan allt spring. Sen skulle jag testa att boxas. Jag som aldrig haft en boxningshandske på mig. Än mindre två. Där stod jag på getfällen och duckade och boxades, parerade och slog. Fruktansvärt jobbigt! Jag kommer inte kunna skriva med en vanlig hederlig penna i morgon. Än mindre bära på saker... Hur som helst knockade jag motspelaren och trots att han fick in några högerkrokar i nyllet på mig gick jag segrande ur matchen utan minsta skråma.

Jag har...

...läst ut Milda makter av Paasilinna. Rolig och underfundig. Framför allt början och slutet. I mitten var det ibland lite långrandigt. Funderar på om det nu blir Kollektivt självmord av samme författare eller om det blir Flyga drake av Khaled Hosseini. Och så var det ju bokcirkeln på jobbet också där vi ska läsa Packad, en tonårsalkis memoarer av Koren Zailckas. Det får nog bli lite Hosseini och Afghanistan innan jag återvänder till Finland.

...pratat Doris Lessing med min man alldeles för en stund sedan. Sugen på att försjunka i hennes världar också...

...träffat "mina" körtjejer ikväll, för första gången på länge. Riktigt roligt att få sjunga tillsammans med dem igen!

...roligt på jobbet! Bra!

...sprungit en sväng idag igen. Dessvärre hjälper det inte att vara disciplinerad och resultatinriktad när magen håller på att vändas ut och in. Kom på att jag kanske inte hade ätit tillräckligt med frukost innan jag gav mig iväg. Gröt är bra... Kan det ligga nåt i det...?

...en med verkligheten ganska väl överensstämmande självbild om jag får analysera mig själv. Insåg igår (igen) att jag ibland uppfattas på ett annat sätt än vad känslan inombords säger. Högst intressant...

...tänkt mycket på världens värsta humanitära katastrof i Darfur. Människor har dödats, våldtagits, drivits på flykt från sina hem. De lever i fattigdom och misär. Jag kan inte i ord beskriva vad som händer där. För jag vet inte. Jag behöver inte sätta mig in i deras livssituation. Jag har det så bra här hemma i min TV-soffa, sover så gott i min säng, äter mig mätt varje dag och gnäller lite över att vi inte fått iordning i huset än sedan vi flyttade. Och tänk om pengarna hade räckt till en semesterresa utomlands. Vi har det så bra så jag skäms... Snart ska jag gå och lägga mig och sova för att bli utvilad, utan att vara rädd för att något fruktansvärt ska hända mig under natten. Imorgon går jag till jobbet och använder mig av min utbildning för att tjäna lite mer pengar att göra av på bensinpengar, kläder eller mat och samtidigt bidra till förstörandet av världen något ytterligare. På eftermiddagen ägnar jag mig åt lyxproblematik då jag funderar över vad vi ska äta för gott till kvällsmat. Och så sänder jag en tanke till flyktingarna i Tchad...

Vad hjärtat är fullt av...

Jag var och simmade i går morse. Skönt att börja dagen med att sträcka ut i lagomtempererade bassängen. Så dags på dygnet är medelåldern tämligen hög. Jag och ytterligare ett par morgonpigga unga vuxna drog ner medelåldern rejält. I omklädningsrummet efter duschen blev jag öronvittne till en dialog mellan två damer i låt säga åttioårsåldern. De satt där på en bänk bredvid varandra och smorde in välanvända kroppar och trädde korviga strumpor på lika korviga ben.
- Har du köpt... sån där... palsternacka någon gång?
- Ja, det är så gott så.
- Jaså. Ja, jag har aldrig provat. Köper du sådana där grönsaksblandningar då?
- Ja, med broccoli. Det är så gott... och nyttigt...
- ...och nyttigt...
Och så där fortgick konversationen. De talade både länge och väl om butikernas sortiment och jämförde vad som hamnade i kundvagnen. Jag log för mig själv. Inte så att jag skrattade åt damerna - alls inte. Men jag funderade över vad man pratar om med människor i sin omgivning. Och så reflekterade jag lite kort över det bibliska uttrycket Vad hjärtat är fullt av talar munnen. Broccoli. Frusna gröna ärtor. Palsternacka. Är det något att bära nära sitt hjärta? Varför pratar folk om sådant. Jag jämför också mina vanor, inköp, krämpor med bekanta och spiller min tid med att prata om så oväsentliga och oförutsägbara ting som vädret vilket inte längre låter sig styras av årstiderna.

Jag har en önskan. Något jag vill göra men ännu inte gör annat än ibland. Jag skulle vilja tala med människor om det som är viktigt. Om det hjärtat är fullt av. Om det som berör, oavsett om det handlar om vår sargade miljö, relationer, längtan bortom, visoner, rättvisemärkta produkter eller fördomar och generaliseringar. Tänk att få inleda ett samtal med en ny bekantskap med: Vad tänker du på? istället för att fråga vad människan sysslar med på dagtid. Nu vet ju jag också att man inte öppnar sig för vem som helst och berättar vad som helst. Men att slå ett slag för lika behandling eller sopsortering istället för att berätta om faktureringar, försäljningsmetoder eller tandsten vore väl mycket mer intressant. Eller som samtalet jag hade igår med en kollega som i stort sett efter hälsningsfrasen kom att handla om hur vi lever vårt liv och får det att fungera. Så intressant att höra någon annans erfarenheter och tankegångar.

Damerna på bänken hade med största sannolikhet en trevlig stund tillsammans i simhallen och deras kulinariska utbyte ledde kanske till att de vid en aktiningsvärd ålder kom att tänka i nya banor vid nästa inköpsrunda. Tack vare dem fick jag ett uppslag till att dela med mig av mina tankar och de fick mig också att fundera över var jag är när jag uppnått deras ålder. Tränar jag regelbundet och vinnlägger mig om att ta hand om min kropp? Är jag fortfarande nyfiken på livet, mottaglig för nya tankar och äger beredskap för omvärdering? Eller är jag fyrkantig, bitter och stillasittande? Nej, hellre rynkor till oigenkännlighet och korviga ben men med ett fräscht sinne än ett ungdomligt yttre utanpå ett inskränkt synsätt och ett uppgivet hjärta.

Ankor, blodsocker och idoler

I fredags när jag hade hämtat Hedda på dagis tog vi oss till affären i Vintrosa för att handla lite innan Sebbes fruga och barn skulle komma på fika. Mitt emot Ica Falken ligger Betelkyrkan, en gul träbyggnad med ett svart kors på gaveln. När vi klev ur bilen sa Hedda:
- Är det nån som har dött där?
- Nej, varför frågar du det?
- Det är ju ett kors där.
- Ja, det är för att det är en kyrka. Och korset betyder att dom tror på Jesus.
- JAG tror på Jesus, förkunnar hon ljudligt då vi går genom affärens skjutdörrar.

Idag när vi väntade på pappa i bilen då han var inne i en annan ica-affär satt Hedda och lekte med några otuggade tuggummin. Hon lade fem vita små sockerfria klossar i min hand som tillsammans formade ett kors.
- Jag har gjort ett kors!
- Jaha, varför då?
- För att jag tror på Jesus. Nu ska jag göra en anka.
- Varför ska du göra en anka?
- Jo, för att jag tror på Jesus!

Tjejen har verkligen koll på de kristna symbolerna... Det vet ju varenda kotte att kristna springer omkring med ankor runt halsen!

Efter middagen blev det kaffe och semla - igen! Jag och Hedda skulle göra iordning läckerheterna och hon fick i uppgift att pudra över florsocker. Med tesil i hand och med tungan rätt i mun frågar hon:
- Är det här blodsocker?

Nu är det kväll och vinden viner inte längre utanför. Den dånar. Hedda har just somnat sisådär en, en och en halv timme senare än vanligt. Hon låg där och knasade i tysthet både länge och väl. Plötsligt räckte hon mig mjukiskaninen Molly och sa:
- Jag behöver bara en nalle.
- Jaha, sov nu.
- Vet du, vet du varför?
- Nej.
- Vet du... vet du varför jag bara behöver en?
- Nej.
- Jo, för att... för att... Det vet... jag... inte heller...

Nu sitter jag här i soffan med datorn i knät och tittar ömsom in i skärmen, ömsom in i lågorna. Jag tänker på goda vännen L som idag har åkt skidor i flera timmar. Jag har följt henne via webben och sett hur hon tagit sig fram etapp för etapp: Sälen, Smågan, Mångsbodarna, Risberg... och så vidare ända till Mora. Och trots att jag inte har en endaste liten del i hennes slit inför och under detta äventyr annat än lite uppmuntran nu och då, så känner jag mig så stolt över henne. Så bra gjort! Du är min idol!

Och så såg jag att svåger Mats också tog sig hela långa vägen i år igen. Han är också bra! Och tänk, jag yvas över mina fyrtio minuter och sex kilometer i löpardojjorna när folk stakar sig igenom en hel dag och nio mil. Men vet ni? Man får det. Man får vara glad och stolt över sig själv och låta bli att jämföra sig med alla andra. Om jag bestämmer mig för att det jag gör är bra, då är det så. Oavsett om det handlar om motion eller livet i stort. Jag har rätt att se upp till mig själv och anse mig vara någon som är värd något, någon som duger. Och det får du också. Eller hur?

Sex kilometer

Jag blåste inte bort... Jag vet, jag skrev inget igår... så egentligen borde det enligt utsago vara så att jag hade följt med vinden ut på slätten. Men jag klarade mig. Däremot blåste tvättlinan ner igår. Jag hängde, min vana trogen, ut ett par maskiner (eller ja, inte själva maskinerna utan det som hade legat i) som i stort sett torkade innan jag hunnit hänga upp all tvätt. Men det fick ändå hänga en stund. Och när jag tittade ut hade linan slitit sig och från ett äppelträd hängde en lång svans full av torra plagg. Det påminde om en lång draksvans med sina klädnypor och vidhängande textilier... Skönt att det inte var den milda geggiga dagen utan att gräsmattan var tämligen torr. Behövde således inte tvätta tvättarna ånyo utan kunde helt sonika borsta bort några grässtrån från plaggen och så var det klart!

Har kommit hem från en trevlig kväll hos familjen V (inte att förväxla med åttiotalsserien med nästan samma namn. Inga likheter finns... Familjen V äter inte möss och kan inte slita av sig huden i ansiktet alls...) med kvällsmat, lördagsgodis, lek och bus, melodifestival, snacks och dip. Ja, vad säger man. Björn Gustavssons hyllning till Luuks Berg var absolut roligast. I övrigt - hur tänker dom som röstar? Till och med dom som ringer in en röst för Siwan har bättre musiksmak än de som röstar på OLW och andra hoppetossor... Tyckte förresten att jag såg en skymt av Sebbes fruga i Linköping. Såg jag i syne?

Måste bara få framhäva mig själv avslutningsvis.
- Mamma, jag är så stolt över dig, sa treåringen idag när jag kom hem och berättade om mina löparbravader. Tog fyrtiominutersknepet idag igen. Start vid Knista kyrka. Joggar mot Granhammar. Företar mig detta i tjugo minuter. Vänder. Springer tillbaka. Vet att det då blir minst fyrtio minuter. Idag kom jag ett par hundra meter längre än sist. Vände. Motvinden var milt sagt kraftig. Men jag hade bestämt mig. Jag kämpade mot den i lite mer än tjugo minuter till (ibland var den mindre än kraftig och vid ett tillfälle saknade jag till och med lite bris i ansiktet) och tog mig tillbaka till kyrkan. Nu kommer det bästa. Hoppade in i bilen och mätte upp sträckan. Jag hade sprungit exakt sex kilometer. Vårruset har jag som i en ask... eller hur? Så nöjd med mig själv. Och idag behövde jag inte ens en knuff!