Medan segern firades

Dricker varmt honungsvatten. Honung smaksatt med pepparmynta och choklad. Helt i min smak. Lent och gott. Hoppas på att förkylningen ger sig.

Vi hade ett författarbesök på jobbet förra veckan. Jens Orback berättade för våra elever om sin bok "Medan segern firades". Han var så inspirerande att boken står näst på tur på min oskrivna läsarlista. Han har skrivit om sin mammas fruktansvärda upplevelser efter andra världskriget då ryska soldater såg henne och många av hennes tyska landssystrar som lovligt byte. Om skuld och skam. Om behovet av att få veta sanningen, även om den är mörk och plågsam. Och är det något som storligen imponerar på mig är det att han lyckats få sin mamma att berätta sin livshistoria för sin son som sedan fått nedteckna den. Vilka samtal de måste ha haft. Vilken smärta. Vilken närhet. Vilket djup.

Saga blir sanning, dag I

Härom dagen åkte vi till Heddas önskade semestermål - Astrid Lindgrens värld. Du som läser bloggen vet ju redan det eftersom jag nämnde det i ett tidigare inlägg. Här kommer sisådär hälften av bilderna från resan.

Fikapaus utanför Linköping.

Mys, gos och kaka innan det var dags att sätta sig i bilen igen.

Hedda fick under de två dagarna vi var där träffa många av sina sagoboksfavoriter och hamnade i välkända miljöer. Allra först fick vi syn på Lottas Bråkmakargata.

Hedda och Pär framför Lottas hus.

Det första Hedda tittade efter var luckan i staketet in till Tant Bergs hus. Där var den! På riktigt!

Hedda var ivrig att komma in till Tant Berg.

Så hittade vi till Katthult. Hedda satt som fastklistrad i mitt knä när Emil, Anton, Alfred och Lina kom hem från auktionen i Backhorva och visade vad de köpt med sig hem.

Det var på riktigt...

Vansinnesaffärer! röt Anton. Men Alma var nöjd. Hennes brödspade hade gått mitt itu medan de andra var på auktion.

När skådespelet var över bjöds vi in i Katthult. Hedda var lite blyg till en början men fick sig i alla fall en pratstund med Lina som nyss blivit av med sin tandvärk.

I samspråk med Lina.

Hedda var en jätte i Den lilla staden - ett gammalt Vimmerby i miniatyr.

Här på väg till Hanna Dahls modeaffär.

Så var det då äntligen dags för ett besök i Villa Villerkulla. Det blev det mest hysteriska och intensiva besöket, alla kategorier. Inlevelsemässigt, känslomässigt, idoldyrkansmässigt... You name it...

På pappas axlar ser man bra ner till Pippi, Dunder-Karlsson och Blom.

Pippi sa till alla barn efter teatern att de skulle gå och fixa en tjuvfälla tillsammans med Kapten Efraim Långstrump. Hedda trängde sig fram till Pippi och försökte få kontakt. Snart höll hon henne i handen och hade man kommit så nära i detta inferno av unga fans släppte man inte gärna taget. Var det någon jag storligen imponerades av denna dag var det just Pippi. Barnen var som blodiglar på henne. De hojtade och skrek på henne, påkallade ivrigt hennes uppmärksamhet. Alltid var det några små kottar hela tiden som var på henne. Och detta i tjugosjugradig värme. Och så trevlig hon var mot de små beundrarna. I sann Pippi-anda skulle hon gladeligen kunna ha sagt till dem att Nej, nu har jag inte tid med er längre för nu ska jag gå och leta saker. Men inte. Hon hade all tid, all ork, ögon bara för barnen. Men det klart, är man världens starkaste flicka så är man...

Hedda och Pippi.

Lite blyg i famnen på favoriten.

Var man en jätte i Den lilla staden var man minsann en pyssling i Bertils rum. Men bara om man sa killevippen innan man gick in, precis som i boken om Nils Kalsson Pyssling.

Pysslingen Hedda.

Pysslingar på sängkant.

Pysslingar på uteplatsen.

Vilken upplevelse! Och det var bara dag ett. Dagen därpå blev det också ett äventyr som hette duga. Men det återkommer jag till.

Det är vackrast när det skymmer...

Det är vackrast när det skymmer.
All den kärlek himlen rymmer
ligger samlad i ett dunkelt ljus
över jorden,
över markens hus.

Allt är ömhet, allt är smekt av händer.
Herren själv utplånar fjärran stränder.
Allt är nära, allt är långt ifrån.
Allt är givet
människan som lån.

Allt är mitt, och allt skall tagas från mig,
inom kort skall allting tagas från mig.
Träden, molnen, marken där jag går.
Jag skall vandra -
ensam, utan spår.

Jag tänkte på denna underbara dikt av Pär Lagerkvist när jag tog en sen runda med löpardojjorna ikväll. Så vackert... Och så sant som det är skrivet. Det är oss bara till låns, detta vackra, detta livsnödvändiga. Någon annan gång ska jag skriva ett inlägg om det... men ikväll är det endast vackert.

Vinnarskalle

Hedda ska alltid vara först. Springa först, komma fram till bilen först. Gå på toa först, tvätta händerna först. Sätta sig vid bordet först, äta färdigt först. Få på ytterkläderna först, gå ut först. Hela livet tycks vara en tävling för henne. Hög prioritet på färdighetslistan har förmågan att kunna förlora. För även om man är en vinnarskalle, förlorar man ibland och det behöver man lära sig att ta. På ett moget sätt. Treåringen är inte där än. Värre är det med vuxna män (eller kvinnor för den delen) som är dåliga förlorare.

I helgen fick Hedda ögonfluss. Hon vann med några dagars marginal över sin mor. Mamman är nu en dålig förlorare med ett ideligen kläggande och rinnande öga som värker vid minsta ansträngning. Så nu går jag och lägger mig och hoppas på att imorgon inte ha Ett öga rött.

Khaled Hosseini

Nu har jag precis läst ut den andra av två fantastiska böcker om afghanistanska levnadsöden. Flyga drake handlar om vänskap mellan pojkar, svek, faderskärlek, klasskillnader, krig, flykt, nystartade liv och chans till upprättelse. Tusen strålande solar utspelar sig även den i ett sargat Afghanistan men med kvinnorna i fokus. Kvinnor som utsätts för mäns vrede och maktutövning. Den handlar om månggifte, familjeförhållanden, rivalitet som förbyts i djup vänskap, farlig kärlek men också dess förlösande kraft. Två underbara böcker som jag önskar vore olästa. För då hade jag dem kvar!

Men idag har Flyga drake premiär på bioduken. Kanske de senaste presentbiobiljetterna kommer att användas till att hålla kvar känslan - om man lyckats förmedla den i film vill säga...

Jag har...

...läst ut Milda makter av Paasilinna. Rolig och underfundig. Framför allt början och slutet. I mitten var det ibland lite långrandigt. Funderar på om det nu blir Kollektivt självmord av samme författare eller om det blir Flyga drake av Khaled Hosseini. Och så var det ju bokcirkeln på jobbet också där vi ska läsa Packad, en tonårsalkis memoarer av Koren Zailckas. Det får nog bli lite Hosseini och Afghanistan innan jag återvänder till Finland.

...pratat Doris Lessing med min man alldeles för en stund sedan. Sugen på att försjunka i hennes världar också...

...träffat "mina" körtjejer ikväll, för första gången på länge. Riktigt roligt att få sjunga tillsammans med dem igen!

...roligt på jobbet! Bra!

...sprungit en sväng idag igen. Dessvärre hjälper det inte att vara disciplinerad och resultatinriktad när magen håller på att vändas ut och in. Kom på att jag kanske inte hade ätit tillräckligt med frukost innan jag gav mig iväg. Gröt är bra... Kan det ligga nåt i det...?

...en med verkligheten ganska väl överensstämmande självbild om jag får analysera mig själv. Insåg igår (igen) att jag ibland uppfattas på ett annat sätt än vad känslan inombords säger. Högst intressant...

...tänkt mycket på världens värsta humanitära katastrof i Darfur. Människor har dödats, våldtagits, drivits på flykt från sina hem. De lever i fattigdom och misär. Jag kan inte i ord beskriva vad som händer där. För jag vet inte. Jag behöver inte sätta mig in i deras livssituation. Jag har det så bra här hemma i min TV-soffa, sover så gott i min säng, äter mig mätt varje dag och gnäller lite över att vi inte fått iordning i huset än sedan vi flyttade. Och tänk om pengarna hade räckt till en semesterresa utomlands. Vi har det så bra så jag skäms... Snart ska jag gå och lägga mig och sova för att bli utvilad, utan att vara rädd för att något fruktansvärt ska hända mig under natten. Imorgon går jag till jobbet och använder mig av min utbildning för att tjäna lite mer pengar att göra av på bensinpengar, kläder eller mat och samtidigt bidra till förstörandet av världen något ytterligare. På eftermiddagen ägnar jag mig åt lyxproblematik då jag funderar över vad vi ska äta för gott till kvällsmat. Och så sänder jag en tanke till flyktingarna i Tchad...

Framtungt

En trött dag. Regnig. Mörk. Dyster. Eller en soft dag. Regnig. Mysig. Brassprakig. Jag kan välja perspektiv. Vill jag vara dyster och mörk eller vill jag vara mysig och soft? Regnet älskar jag hur som helst.

Nåväl, vilket mitt val än blir (jag tog alternativ två... det känns bäst så!) så var dagen något framtung. Men framtunga dagar kan lättas upp av goda böcker. Hade väl inte tänkt inhandla något på bokrean, men när jag gick förbi ett par travar med billig litteratur (ur ekonomisk aspekt alltså) av Arto Paasilinna kunde jag inte motstå. Har idag sträckläst tre fjärddelar av Milda makter. Kan rekommederas för den som sällar sig till skaran av sökare. Kanske en gudstro kan gestalta sig i den mest hängivne tvivlaren som i denna bok får möta Guds vikarie - den finske tornkransföraren Birger Ryynänen. Kul och underfundig läsning - inte oväntat när det är Paasilinna som hållt i pennan!

Äpplet faller inte så långt...

När jag var liten var jag en teaterapa ut i fingerspetsarna. Nu når det nog inte längre än till armbågarna, om ens det... Jag älskade att spela teater inför andra (scenskräck har aldrig legat för mig) men även i det fördolda. Rollekar, bara för mig själv, funkade alldeles utmärkt. Jag var fascinerad av andra tider och platser (det är jag fortfarande) och hade det gått att få i julklapp hade ettan på önskelistan varit en tidsmaskin.

Under en period i min barndom avslutades dagen med en speciell ceremoni. När ett antal kapitel var avverkade och det var dags att släcka lampan, förflyttade jag mig mer än hundra år tillbaka i tiden till andra sidan havet. Över sängens huvudända hade jag en brun sänglampa. En sådan där med snedtak och ett plastgaller för den avlånga glödlampan. Sladden hängde ner på väggen. Jag lade mig på sidan, stödd mot armbågen, tog tag i kontakten, släckte lampan samtidigt som jag låtsades blåsa ut ljuset från en fotogenlampa. Och så kom repliken viskande:
- Good night, Charles.
Han svarade alltid:
- Good night, Caroline.

Jag älskade den scenen. Jag var Caroline Ingalls i Lilla Huset på Prärien på riktigt!

I kväll när jag satt vid Heddas sängkant efter att vi hade läst sagan om fiskaren och hans gumma sa Hedda:
- Lovis... Kan du sjunga för mig?
Utan att tänka efter var jag Lovis och sjöng Du varg, du varg kom inte hit. Ungen min får du aldrig...
Hedda myste och när jag var klar fortsatte leken:
- Lovis, kan du be för mig...?
- Visst kan jag det, Ronja, svarade jag och bad till Gud att Ronjas vattkoppor skulle försvinna så att hon snart skulle få leka med Birk igen. (Jag tror att Gud log åt oss...)
- God natt, Ronja. Sov nu så gott, sa jag och släckte lampan.
Hon gottade ner sig i täcket och låg tyst en stund, men mumlade sedan:
- När kommer Mattis hem?
Jag log.

Hon är precis som sin mor en liten teaterapa och det gläder mig. För även om hon inte har en aning om vem Caroline Ingalls är (än...) så har jag inget emot att vara Lovis för en stund om min älskade unge vill det.

Filosofi från Sjumilaskogen

Nalle Puh har gett världen vad många andra filosofer inte lyckats med - en kombination av fantastisk klokskap och humor. Vad sägs om följande citat...?

För att visa, att man inte alls blev rädd när man hoppade till, kan man hoppa upp och ner ett par tre gånger liksom för att motionera sig.

Unga frun har under de senaste månaderna utvecklat någon slags reaktionsförmåga i samband med obefogad rädsla där den direkta följden blir att hon hoppar till. Ovanstående citat visar att hon kanske kunde utveckla detta och rentav få lite bättre kondition på köpet...

Om du alltid säger "vi får se" händer det aldrig någonsin någonting.

Nej... så sant.. så sant. Det behövs alltsom oftast aktivt deltagande i livet för att det ska hända något. Lite tankekraft kanske...?

Om man tänker efter en stund kan det hända att man kommer fram till ett mycket viktigt beslut.

Fast för det mesta räcker det inte med en liten stund... Stora beslut kräver eftertanke och somliga beslut behöver fattas om och om igen. Återigen är han vis, nallen från Sjumilaskogen, när han säger:

Ju mer man tänker, ju mer inser man att det inte finns något enkelt svar.

Så är det... de enkla svarens frånvaro genomsyrar människans tillvaro... Men vad skönt... för vad skulle annars en grubblare som jag göra...

Vad tänker du på?

Precis kommit hem välbehållen efter att ha slirat lite på hala småvägar i skogarna. Stjärnklart och månljust. Vad mycket man missar när man bor i stan...

Gott att få krypa upp i djupa breda soffor och äta välsmakande tilltugg tillsammans med goda vänner. Med dom som också är mitt i livet. Dela vardagen. Trivialiteter. Men också sånt som berör. Livet blir så mycket mera då. När man får ta del av andras tankar, pröva sina egna och låta sig slipas av varandra. Det måste inte handla om tankar och funderingar som förändrar världen. Fast å andra sidan kanske det ändå är så jag vill tänka. Att varje individ kan förändra världen i det lilla. Att jag kan dela med mig av erfarenheter, tankar och reflektioner som kan göra skillnad för någon...
någongång... någonstans.

Därför vill jag inte behålla för mig själv det som kan vara av värde för någon annan att veta. Och därför är jag också nyfiken på vad människor jag möter tänker och reflekterar över.

När man träffar nya människor blir ofta en av de första frågorna: Vad jobbar du med? Men en fråga jag tycker är långt mer intressant att inleda med är: Vad tänker du på? Vilka frågor bär du på och reflekterar över just nu i ditt liv? Vad mycket mer man får ut av ett sådant samtal än att få veta vad människor sysslar med om dagarna...

Ps. Ett litet tillägg från igår. Apropå listor kan den fantastiska barnboken Lennarts listor av Bottner/Kruglik med illustrationer av Olof Landström starkt rekommenderas. Den har en tänkvärd botten även för vuxna. Kanske jag är så såld på den just för att jag älskar listor, precis som Lennart... Ds.

Pippi på pärlor

Ledsen, så ledsen... Avledningsmanöver: Sitta och pärla. Men varför så ledsen? Jo, tårarna på bild föregicks av sagoläsande. Idag blev det Skönheten och Odjuret för första gången. Och känner man till sagan vet man att en rik köpmansdotter för att rädda sin fars liv hamnar på ett slott tillsammans med ett odjur som ideligen tjatar om samma frieri dag ut och dag in. Men då han är så fuktansvärt ful bär det emot att svara annat än nej på frågan. Slutligen fattar hon emellertid tycke för det ohyggliga odjuret som verkar ha ett hjärta av guld. Och då hon fått lov att resa hem till sin sjuke far längtar hon så oändligt mycket efter sitt odjur. När hon återvänder är han döende av sorg då han tror att han aldrig ska få återse den vackra. Hon gråter över Odjuret och uttrycker sin kärlek till honom varpå förtrollningen han drabbats av bryts och han återigen blir den vackre prins han en gång var.

De flesta skulle här känna sig tillfreds med det vackra Hollywoodslutet och glädjas över att de unga tu fick varann, och kunde leva lyckliga alla sina dagar med en perfekt outfit. Men inte vår dotter. Hon började gråta något så hejdlöst att man kunde tro att någon hade dött, att hon trillat nerför trappan (vilket hon senare på dagen även gjorde...) eller något liknande. Men det som frambringade denna tåreflod var det faktum att odjuret var borta. Detta snälla, godsinta, omtänksamma odjur som hon på de få sagobokssidorna lärt sig att fatta tycke för hade ersatts av en snygg prins som inte hade gjort något för Skönheten. Han bara stod där och tog emot hennes oförtjänta kärlek. Och hur mycket jag än försökte förklara för Hedda att odjur och prins var samme man så förblev hon otröstlig. Det enda som skulle få henne på andra tankar var pärlhinken. Det tog en stund, men pärlflärd gör susen.

JAG bestämmer!

Det kliar i fingrarna! Jag vill skriva i min blogg! Jag vill skriva mycket och länge och ofta! Och så vill jag lägga in bilder från vardagen och på LO:s. Snart kommer nog det också...

Jag satt länge igår kväll och försökte få till utseendet på min blogg. Hur gör man? Hur får man till det si eller så... Länkar? Rubriker? Storlek? Färg? Mycket kunde jag klura ut själv, men när det kom till bilder... Var placerar jag dom... och hur...? Hjälp Pär! Ja, vad skulle jag göra utan honom? In i iPhoto, ut igen, in i Photoshop, leta bilder, rätt storlek, redigera, fixa, trixa. Jag kan inte sånt... Men jag kan lära mig! Och jag håller faktiskt på att göra det. Så TACK Pär för hjälpen. Nu ser det ganska trevligt ut. Och mer blir det väl allt eftersom jag lär mig hur man gör.

Jag låg vaken en stund när jag äntligen kom i säng och tänkte... på min blogg!!! Ska nu det bli en källa till sömnlöshet? Men så efter en stund bestämde jag mig för att det är JAG som bestämmer. Som så många gånger förr. JAG bestämmer när jag ska tänka på det. JAG bestämmer om jag vill sluta tänka och ägna mig åt att försöka sova. JAG bestämmer över min blogg. Ingen annan behöver ha åsikter om innehåll eller utseende. Bara JAG!

Det är JAG som regisserar min inre scen. (Läser Åsa Nilsonnes: Vem är det som bestämmer i ditt liv? Kan rekommenderas!) Jag är ganska ny på jobbet, men så småningom kan jag nog bli en ganska duktig teaterdirektör, regissör, skådespelare, statist, sufflös (visst finns ordet i både fem. och mask.?). Men det kommer inte att bara bli så. Det kräver arbete och tålamod. Det första är jag bra på. Det andra finns inte i min vokabulär - än mindre i mitt egenskapsförråd. Men unga frun kan kanske öva upp även tålamodet. Helst NU!