När jag var liten var jag en teaterapa ut i fingerspetsarna. Nu når det nog inte längre än till armbågarna, om ens det... Jag älskade att spela teater inför andra (scenskräck har aldrig legat för mig) men även i det fördolda. Rollekar, bara för mig själv, funkade alldeles utmärkt. Jag var fascinerad av andra tider och platser (det är jag fortfarande) och hade det gått att få i julklapp hade ettan på önskelistan varit en tidsmaskin.
Under en period i min barndom avslutades dagen med en speciell ceremoni. När ett antal kapitel var avverkade och det var dags att släcka lampan, förflyttade jag mig mer än hundra år tillbaka i tiden till andra sidan havet. Över sängens huvudända hade jag en brun sänglampa. En sådan där med snedtak och ett plastgaller för den avlånga glödlampan. Sladden hängde ner på väggen. Jag lade mig på sidan, stödd mot armbågen, tog tag i kontakten, släckte lampan samtidigt som jag låtsades blåsa ut ljuset från en fotogenlampa. Och så kom repliken viskande:
- Good night, Charles.
Han svarade alltid:
- Good night, Caroline.
Jag älskade den scenen. Jag var Caroline Ingalls i Lilla Huset på Prärien på riktigt!
I kväll när jag satt vid Heddas sängkant efter att vi hade läst sagan om fiskaren och hans gumma sa Hedda:
- Lovis... Kan du sjunga för mig?
Utan att tänka efter var jag Lovis och sjöng Du varg, du varg kom inte hit. Ungen min får du aldrig...
Hedda myste och när jag var klar fortsatte leken:
- Lovis, kan du be för mig...?
- Visst kan jag det, Ronja, svarade jag och bad till Gud att Ronjas vattkoppor skulle försvinna så att hon snart skulle få leka med Birk igen. (Jag tror att Gud log åt oss...)
- God natt, Ronja. Sov nu så gott, sa jag och släckte lampan.
Hon gottade ner sig i täcket och låg tyst en stund, men mumlade sedan:
- När kommer Mattis hem?
Jag log.
Hon är precis som sin mor en liten teaterapa och det gläder mig. För även om hon inte har en aning om vem Caroline Ingalls är (än...) så har jag inget emot att vara Lovis för en stund om min älskade unge vill det.
Under en period i min barndom avslutades dagen med en speciell ceremoni. När ett antal kapitel var avverkade och det var dags att släcka lampan, förflyttade jag mig mer än hundra år tillbaka i tiden till andra sidan havet. Över sängens huvudända hade jag en brun sänglampa. En sådan där med snedtak och ett plastgaller för den avlånga glödlampan. Sladden hängde ner på väggen. Jag lade mig på sidan, stödd mot armbågen, tog tag i kontakten, släckte lampan samtidigt som jag låtsades blåsa ut ljuset från en fotogenlampa. Och så kom repliken viskande:
- Good night, Charles.
Han svarade alltid:
- Good night, Caroline.
Jag älskade den scenen. Jag var Caroline Ingalls i Lilla Huset på Prärien på riktigt!
I kväll när jag satt vid Heddas sängkant efter att vi hade läst sagan om fiskaren och hans gumma sa Hedda:
- Lovis... Kan du sjunga för mig?
Utan att tänka efter var jag Lovis och sjöng Du varg, du varg kom inte hit. Ungen min får du aldrig...
Hedda myste och när jag var klar fortsatte leken:
- Lovis, kan du be för mig...?
- Visst kan jag det, Ronja, svarade jag och bad till Gud att Ronjas vattkoppor skulle försvinna så att hon snart skulle få leka med Birk igen. (Jag tror att Gud log åt oss...)
- God natt, Ronja. Sov nu så gott, sa jag och släckte lampan.
Hon gottade ner sig i täcket och låg tyst en stund, men mumlade sedan:
- När kommer Mattis hem?
Jag log.
Hon är precis som sin mor en liten teaterapa och det gläder mig. För även om hon inte har en aning om vem Caroline Ingalls är (än...) så har jag inget emot att vara Lovis för en stund om min älskade unge vill det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar