Saga blir sanning, dag II

Som Hedda hade längtat efter Ronja. Nästan lika mycket som efter Pippi. När vi kom till Mattisborgen fick vi vara med om när Ronja kom till världen och se hur det gick till när hon träffade Birk första gången. Det var riktigt spännande, även om Hedda redan kunde storyn utan och innan. Vildvittror flög över oss. Åtminstone hörde vi dem och Hedda satt på helspänn.

Skalle-Pär berättar så att man blir trollbunden.

Efteråt fick Hedda prata med Mattis, Skalle-Pär, Lovis och Ronja. Skalle-Pär visste märkligt nog vad Hedda hette och det satte myror i huvudet på henne en stund. Ända tills hon kom på att det ju inte var konstigt eftersom de hade träffats förut. När jag undrade var svarade hon att han så klart hade sett henne när hon hade tittat på Ronja-filmen. På datorn. Svårare än så var det inte. Såg hon honom såg han henne.

Hedda i knät på Ronja. Lite blyg blir man.

I Junibacken fick Hedda en ny kompis. Hon började prata lite med Abbe på egen hand. Efter en stund följde hon efter honom och de satte sig vid ån. Hedda berättade senare att de pratat om fiskar och sånt... Han blev genast en idol. Hon satt som han, på huk. Och när han rättade till kepsen gjorde hon likadant.

Abbe och Hedda.

I Körsbärsdalen gick vi hem till Jonatan och Skorpan. Men de var inte hemma. De var i Törnrosdalen. Men Sofia satt utanför deras hus och åt äpple. Så Hedda började prata med henne istället. Hon tog fram sin nya gröna skrivbok med Madicken och Lisabet på pärmen och visade hur fint hon kunde skriva. Sofia var mäkta imponerad. Och jag med!

Hedda och Sofia.

Innan vi lämnade sommarens stora äventyr fick Hedda vara världens starkaste flicka en stund.

Hedda är Pippi.

Saga blir sanning, dag I

Härom dagen åkte vi till Heddas önskade semestermål - Astrid Lindgrens värld. Du som läser bloggen vet ju redan det eftersom jag nämnde det i ett tidigare inlägg. Här kommer sisådär hälften av bilderna från resan.

Fikapaus utanför Linköping.

Mys, gos och kaka innan det var dags att sätta sig i bilen igen.

Hedda fick under de två dagarna vi var där träffa många av sina sagoboksfavoriter och hamnade i välkända miljöer. Allra först fick vi syn på Lottas Bråkmakargata.

Hedda och Pär framför Lottas hus.

Det första Hedda tittade efter var luckan i staketet in till Tant Bergs hus. Där var den! På riktigt!

Hedda var ivrig att komma in till Tant Berg.

Så hittade vi till Katthult. Hedda satt som fastklistrad i mitt knä när Emil, Anton, Alfred och Lina kom hem från auktionen i Backhorva och visade vad de köpt med sig hem.

Det var på riktigt...

Vansinnesaffärer! röt Anton. Men Alma var nöjd. Hennes brödspade hade gått mitt itu medan de andra var på auktion.

När skådespelet var över bjöds vi in i Katthult. Hedda var lite blyg till en början men fick sig i alla fall en pratstund med Lina som nyss blivit av med sin tandvärk.

I samspråk med Lina.

Hedda var en jätte i Den lilla staden - ett gammalt Vimmerby i miniatyr.

Här på väg till Hanna Dahls modeaffär.

Så var det då äntligen dags för ett besök i Villa Villerkulla. Det blev det mest hysteriska och intensiva besöket, alla kategorier. Inlevelsemässigt, känslomässigt, idoldyrkansmässigt... You name it...

På pappas axlar ser man bra ner till Pippi, Dunder-Karlsson och Blom.

Pippi sa till alla barn efter teatern att de skulle gå och fixa en tjuvfälla tillsammans med Kapten Efraim Långstrump. Hedda trängde sig fram till Pippi och försökte få kontakt. Snart höll hon henne i handen och hade man kommit så nära i detta inferno av unga fans släppte man inte gärna taget. Var det någon jag storligen imponerades av denna dag var det just Pippi. Barnen var som blodiglar på henne. De hojtade och skrek på henne, påkallade ivrigt hennes uppmärksamhet. Alltid var det några små kottar hela tiden som var på henne. Och detta i tjugosjugradig värme. Och så trevlig hon var mot de små beundrarna. I sann Pippi-anda skulle hon gladeligen kunna ha sagt till dem att Nej, nu har jag inte tid med er längre för nu ska jag gå och leta saker. Men inte. Hon hade all tid, all ork, ögon bara för barnen. Men det klart, är man världens starkaste flicka så är man...

Hedda och Pippi.

Lite blyg i famnen på favoriten.

Var man en jätte i Den lilla staden var man minsann en pyssling i Bertils rum. Men bara om man sa killevippen innan man gick in, precis som i boken om Nils Kalsson Pyssling.

Pysslingen Hedda.

Pysslingar på sängkant.

Pysslingar på uteplatsen.

Vilken upplevelse! Och det var bara dag ett. Dagen därpå blev det också ett äventyr som hette duga. Men det återkommer jag till.

Mors dag

Ligger och mornar mig under täcket. Pär sitter på sängkanten iklädd nästintill bara gitarren. Hedda i andra änden av sängen med "sångboken" Sagan om de tre små grisarna. De gör en sång om små grisar, en varg och en mamma. En alldeles egen morsdagssång. Bättre än så blir det nästan inte.

Jo, om mamman dessutom slipper engagera sig i vissa vardagsbestyr under dagen och som pricken över i, när hon sent på kvällen fixar matlådor för morgondagen, och mannen i hennes liv kommer in i köket med ett stort fång liljekonvaljer. Hennes hjärta smälter. Det har i sanning varit min dag idag.

Sortera och damma av

Band och knappar. Jag har plockat ut godbitar ur mammas samling. Det var som att resa tillbaka ett kvarts sekel i tiden. När jag var liten älskade jag att rota i den gamla flätade korgen med målade blommor som dekoration på locket. Den som var full av knappar. Tant Jennys gamla knappar. De luktade på ett speciellt sätt. Gott och lite unket på samma gång. Jag älskade att sortera dem. Jag kunde hälla ut en stor hög på den mossgröna heltäckningsmattan i mammas syrum och sortera. Efter storlek, färg eller skönhet.

Trådrullarna som hängde på trätavlor med spikar i rader kunde också ordnas efter färg och uthängande tråd prydligt rullas upp. Och i lådan med band och andra dekorationer städade jag också gärna enligt min ordning. När jag tänker på det idag funderar jag över vad detta behov av sorterande bestod i. Det är nog sådan jag är (och inte bara jag - jag tror att människan har en inneboende strävan efter att ha ordning åtminstone någonstans i livet. Är det inte inombords så syns det på diskbänken eller i skrivbordets prydliga högar. Så att jag har det ganska rörigt omkring mig innebär alltså att strukturen inombords är välordnad...?). Just nu sorterar jag hellre abstrakt än konkret. Tankar, förhållningssätt och händelser går före pappershögar och boktitlar. Det är skönt att sortera (samtidigt som det kan vara riktigt jobbigt). Ta ett varv till med samma gamla tankar. Som blir nya. Eller åtminstone nygamla. Fundera igen. Förhålla sig på nytt. Kanske lägga in i ett annat fack. Sortera efter färg istället för storlek som tidigare. Känna att det landar igen.

Äpplet faller inte så långt...

När jag var liten var jag en teaterapa ut i fingerspetsarna. Nu når det nog inte längre än till armbågarna, om ens det... Jag älskade att spela teater inför andra (scenskräck har aldrig legat för mig) men även i det fördolda. Rollekar, bara för mig själv, funkade alldeles utmärkt. Jag var fascinerad av andra tider och platser (det är jag fortfarande) och hade det gått att få i julklapp hade ettan på önskelistan varit en tidsmaskin.

Under en period i min barndom avslutades dagen med en speciell ceremoni. När ett antal kapitel var avverkade och det var dags att släcka lampan, förflyttade jag mig mer än hundra år tillbaka i tiden till andra sidan havet. Över sängens huvudända hade jag en brun sänglampa. En sådan där med snedtak och ett plastgaller för den avlånga glödlampan. Sladden hängde ner på väggen. Jag lade mig på sidan, stödd mot armbågen, tog tag i kontakten, släckte lampan samtidigt som jag låtsades blåsa ut ljuset från en fotogenlampa. Och så kom repliken viskande:
- Good night, Charles.
Han svarade alltid:
- Good night, Caroline.

Jag älskade den scenen. Jag var Caroline Ingalls i Lilla Huset på Prärien på riktigt!

I kväll när jag satt vid Heddas sängkant efter att vi hade läst sagan om fiskaren och hans gumma sa Hedda:
- Lovis... Kan du sjunga för mig?
Utan att tänka efter var jag Lovis och sjöng Du varg, du varg kom inte hit. Ungen min får du aldrig...
Hedda myste och när jag var klar fortsatte leken:
- Lovis, kan du be för mig...?
- Visst kan jag det, Ronja, svarade jag och bad till Gud att Ronjas vattkoppor skulle försvinna så att hon snart skulle få leka med Birk igen. (Jag tror att Gud log åt oss...)
- God natt, Ronja. Sov nu så gott, sa jag och släckte lampan.
Hon gottade ner sig i täcket och låg tyst en stund, men mumlade sedan:
- När kommer Mattis hem?
Jag log.

Hon är precis som sin mor en liten teaterapa och det gläder mig. För även om hon inte har en aning om vem Caroline Ingalls är (än...) så har jag inget emot att vara Lovis för en stund om min älskade unge vill det.