Saga blir sanning, dag I

Härom dagen åkte vi till Heddas önskade semestermål - Astrid Lindgrens värld. Du som läser bloggen vet ju redan det eftersom jag nämnde det i ett tidigare inlägg. Här kommer sisådär hälften av bilderna från resan.

Fikapaus utanför Linköping.

Mys, gos och kaka innan det var dags att sätta sig i bilen igen.

Hedda fick under de två dagarna vi var där träffa många av sina sagoboksfavoriter och hamnade i välkända miljöer. Allra först fick vi syn på Lottas Bråkmakargata.

Hedda och Pär framför Lottas hus.

Det första Hedda tittade efter var luckan i staketet in till Tant Bergs hus. Där var den! På riktigt!

Hedda var ivrig att komma in till Tant Berg.

Så hittade vi till Katthult. Hedda satt som fastklistrad i mitt knä när Emil, Anton, Alfred och Lina kom hem från auktionen i Backhorva och visade vad de köpt med sig hem.

Det var på riktigt...

Vansinnesaffärer! röt Anton. Men Alma var nöjd. Hennes brödspade hade gått mitt itu medan de andra var på auktion.

När skådespelet var över bjöds vi in i Katthult. Hedda var lite blyg till en början men fick sig i alla fall en pratstund med Lina som nyss blivit av med sin tandvärk.

I samspråk med Lina.

Hedda var en jätte i Den lilla staden - ett gammalt Vimmerby i miniatyr.

Här på väg till Hanna Dahls modeaffär.

Så var det då äntligen dags för ett besök i Villa Villerkulla. Det blev det mest hysteriska och intensiva besöket, alla kategorier. Inlevelsemässigt, känslomässigt, idoldyrkansmässigt... You name it...

På pappas axlar ser man bra ner till Pippi, Dunder-Karlsson och Blom.

Pippi sa till alla barn efter teatern att de skulle gå och fixa en tjuvfälla tillsammans med Kapten Efraim Långstrump. Hedda trängde sig fram till Pippi och försökte få kontakt. Snart höll hon henne i handen och hade man kommit så nära i detta inferno av unga fans släppte man inte gärna taget. Var det någon jag storligen imponerades av denna dag var det just Pippi. Barnen var som blodiglar på henne. De hojtade och skrek på henne, påkallade ivrigt hennes uppmärksamhet. Alltid var det några små kottar hela tiden som var på henne. Och detta i tjugosjugradig värme. Och så trevlig hon var mot de små beundrarna. I sann Pippi-anda skulle hon gladeligen kunna ha sagt till dem att Nej, nu har jag inte tid med er längre för nu ska jag gå och leta saker. Men inte. Hon hade all tid, all ork, ögon bara för barnen. Men det klart, är man världens starkaste flicka så är man...

Hedda och Pippi.

Lite blyg i famnen på favoriten.

Var man en jätte i Den lilla staden var man minsann en pyssling i Bertils rum. Men bara om man sa killevippen innan man gick in, precis som i boken om Nils Kalsson Pyssling.

Pysslingen Hedda.

Pysslingar på sängkant.

Pysslingar på uteplatsen.

Vilken upplevelse! Och det var bara dag ett. Dagen därpå blev det också ett äventyr som hette duga. Men det återkommer jag till.