Kärlek

Någon jag knappt känner anförtror mig privata angelägenheter. Blottar sig en smula. Delar med sig av sin sorg. 

Jag ser mig om i en välbekant folksamling. Jag känner många, känner igen ännu fler. Några har jag aldrig sett. Känner sådan samhörighet. Vilken gemenskap. Tänker familj.

Träffar familj (på riktigt). Får krama om min syster. Får pussa mina systerdöttrar på håret. Träskar runt i skogen med gummistövlar och ser härliga familjen göra detsamma. Får glädjas över gemensamma svampfynd och njuter sedan av mör lammgryta i solen mellan äppleträden. 

Känner djup tacksamhet och stor glädje. Jag älskar någon som leker med min dotter i sandlådan, som torkar avloppsvatten i mitt kök, som med engagemang och kreativitet står bakom kameran. Jag älskar en annan som med stolthet, stort kunnande och experimentlust bakar mig färskt bröd alltsom oftast. Jag älskar flickan som kryper nära och viskar att hon kommer att sakna mig. Jag älskar att se på mamman som slutar sjunga för att prata med sin son. Jag älskar barnet som säger att hon tycker om att äta min mat för den alltid är så god. Jag älskar dottern som anförtror mig en hemlighet och jag älskar att hålla den för mig själv. Jag älskar morgondagens ettåring som med glädje och belåtenhet i blicken stapplar fram över golvtiljorna och slänger sig i min famn.

Bara en bråkdel, och ändå så mycket kärlek.

Vilken härlig helg!

På med stövlar och med korg och småhinkar i nävarna. Öppnade bakluckan och fyllde utrymmet med fikande familj. Gick sen rakt ut i skogen. Fick med oss blåbär så det räckte till varsin tallrik full med gräddmjölk, lite lingon så det räckte att ta med till fyrtioåringen, och kantareller och deras trattiskompisar (tänk att de har kommit redan!) så vi kunde bjuda på härlig soppa på söndagen. 

Och så tog vi en tur till i skogen med soppätarna. Vilken härlig helg!

Goda vänner...

... är en rikedom i livet.

Hedda frågade en dag om vi är rika. Pär svarade att det beror på hur man ser det. Man kan vara rik på så mycket. Och på samma sätt så fattig. Han sa att vi är rika på kärlek till exempel. Och det har han rätt i.

Och så är vi rika när det gäller vänner. Ibland märks det extra tydligt. När någon skickar ett mess och talar om att hon tänker på oss. När någon annan skickar ett bibelord med just den uppmuntran som behövdes. När någon ringer och ber om ett recept och kollar läget. När en annan ringer och pratar av sig och talar om att han saknar oss i sitt liv. Det är ömsesidigt... :-)

Då känner jag mig rikare än den rikaste miljonär.

Vårrus, klättring och höjdhopp

Vi hade nattgäster i helgen. Magnus och Alexandra vara här och förgyllde vår tillvaro. Vilka goa vänner! Sent på kvällen ville Hedda springa ikapp med A runt huset. M passade på att fota.

Kvällsspring i nattlinnet.

Dagen därpå klättrade familjens i nuläget mest mobila medlemmar upp i stora lönnen. Härligt!

Trädkramare.

För en vecka sedan fick Hedda sin allra största leksak nånsin. Hon är helnöjd och har hoppat nästan varje dag denna veckan. Bara hala regndroppar har satt stopp för henne. Hon har blivit riktigt duktig på att hålla balansen och på att hoppa högt. Fortsätt så härliga du!

Hoppetossa!

15,4

När jag kom ner i morse var det 15,4 grader i köket. Spänta stickor var nästan mer akut än att morgonkissa. På ett par timmar hade vi sköna 18,5 inomhus men då pälsade vi på oss och tog oss ut i 17-gradiga kylan för att inviga Heddas nya snowracer i Ånnaboda. Stjärtlappen användes också flitigt. Varm choklad och grillad korv inmundigades tillsammans med familjen V i den stora lappkåtan där det var lite för mycket folk samtidigt för att det skulle vara riktigt bra. Fötterna blev sedan varma inne i raststugan och så klarade vi av några åk till. Härlig utedag.

Så åkte vi hem och eldade lite till innan vi åkte till familjen W på kvällsmat. Det var längesedan vi träffades och det var härligt att få ses och prata om livet och leka och busa och äta gott och fika. Ikväll eldar vi i sovrummet. Mysigt... och välbehövligt...

God Jul!

Motorväg in i fördärvet

Vilken underbar dag! Äntligen uppehåll så att tvätten kunde hängas ut och vardagsrummet kunde upphöra att vara tvättstuga - åtminstone för en dag. På med stövlarna efter det och så travade familjen ut i svampskogen. Vi begav oss till vårt nyfunna trattkantarellställe där vi för två veckor sedan hittade si så där en liter små nyvakna av nyss nämnda art. De hade då, i början av september, just stuckit de små hattarna över den tjocka mossbädden och under det gröna täcket fann man den tillhörande oproportionerligt stora foten. Idag hade de vuxit till sig. Men vi kunde ändå konstatera att det i det där skogspartiet inte fanns något speciellt "ställe", utan de stack upp ut mossan lite här och var, på måfå. Tills plötsligen... vi kom fram till ett omkullfallet träd i en uppförsbacke. Där hade hela familjer av trattkantareller samlats till släktträff och det gick inte sluta plocka. Där... och där... och där också. De fanns överallt. Nu har vi äntligen ett svampställe! Till slut var det hungern som fick oss att lämna denna fantastiska skog. Jag tog Hedda i handen och blundade och gick.
"Där är fler, mamma!"
"Jag vet, men vi är hungriga."
Pär hojtade att han snart skulle komma. Helst ville vi vara kvar, men vi vet ju hur griniga vi blir utan mat... åtmistone vi som lämnade först...

Det är inte bara svampen som minner om att det återigen är höst. Det ivriga prasslandet i skrubben under trappen, de små svarta högarna och de igenslagna fällorna ger en fingervisning om att mössen börjar småfrysa lite. I fjol var det värst i november. Men redan nu har en handfull fått sätta livet till. Och det är ju inte så konstigt att de hittar in. Huset håller på att renoveras utvändigt och utan knutbrädor och panel överallt är det motorväg rakt in i värmen och härligheten... och förhoppningsvis för de flesta (ur vår synvinkel), in i döden. Barmhärtigheten sträcker sig inte så långt. Lida, det ska de inte behöva göra, men leva, det får de göra någon annanstans än i vårt hus...

Dagen avslutades med goda vänner, tillika nyblivna grannar, som bjöds på trattkantarellsoppa och hembakta frallor, äppelpaj och vaniljsås. Gott och trevligt. Vi är så glada att de numera bor så nära oss. Av svampen rensade jag fem liter. Det ser ut att vara lika mycket till. Bättre än så här blir det inte. Det skulle i så fall vara om denna underbara höstdag avnjöts på ett mysigt fik i Lund med en varm choklad med vispad grädde på eller hand i hand på en strand (det var inte meningen att rimma så dant...) med tjocktröja i blåsten. Men nej... bäst var det här idag.

Kusinträff

I dagarna fick vi äntligen träffa Heddas nya lilla kusin, Elin, som nu är en månad. Så fin hon är. Hedda fick hålla Elin och gosa lite med henne. Lyckan var total.

Kusinerna.

Men när mamma Malin skulle hålla Elin och gosa med och vagga på och prata med och sniffa på... Då blev Hedda avig. Hon blev plötsligt alldeles liten och ville genast komma upp i mammas famn. Ingen annan famn dög. Så jag lämnade Elin till pappa Johan och tog upp min bebis i famnen och så höll jag henne på samma sätt som Johan höll sin Elin.

Två små bebisar.

Nattgäst och semesterkänsla

Vi hade en sovande gäst här i natt. Heddas kompis H stannade kvar här när hennes familj åkte hem efter att vi haft en skön och avkopplande kväll tillsammans. När man är fyra och drygt tre och ett halvt är man inte så stora. H klarade äventyret något bättre än Hedda. Det var värre att heta Hedda och dela med sig av sin mamma när man var toktrött än att heta H och längta efter sin... Men vad gör allt det där när man vaknar klockan sex på morgonen och kan sätta igång och leka (nästan) på en gång? Vilka härliga tjejer!

Det blev verkligen en helhelg med familjen W. Kvällsmat och tårta, frukost, fika, lunch, mera fika, grillad kvällsmat och paj - allt detta med hela eller delar av familjen. Och så sol och bad och bus! Så roligt! Men nu är det snart semester även för de sista arbetande i familjerna och vi lär inte ses på ett tag. Då är det bra att ha laddat upp socialt för ett tag framöver. Tack vänner!

Och så blev det milen ikväll efter ett långt löparuppehåll. Några få minuter snabbare än sist, men dock snabbare...

En sommarlovsdag

Idag på morgonen bakade vi stora chokladmuffins, jag och Hedda. Sedan åkte vi till pappas jobb i Granhammar och bjöd på fika. En liten bit av sin kaka kan man väl stoppa i sig om man är en treochetthalvtåring men sedan vill man ut och träffa Karin och alla djuren. Först en påhälsning hos Ragnar och Dacke. För nära vågar man dock inte gå...

Ragnar nosar på Hedda.

Så här nära får han inte komma...

Dacke och Ragnar.

Sedan gick vi ner till Mejeriet för att hälsa på Karin. Hon stod mitt i ystningen så vi gick in i ladugården så länge. Där stod ett gäng kalvar som Hedda gärna pratade med en stund.

Klappa vill man men för nära vågar man inte gå...

Där fanns en kompis till.

Efter att äntligen ha träffat Karin, sjungt en stump för henne och kalvarna och blivit riven av katten som inte ville vara kompis längre for vi hem igen. En eftermiddag med blomplantering och lite trädgårdsfix blev det. Vi plockade ett gäng rabarber till för drickan börjar ta slut.

Vackra rabarber på vacker lönnskärbräda gjord av mina elever. De gjorde en i ek till mig också.

Vägskäl och himmelsbitar

Det är länge sedan jag satte mig med datorn i knät och skrev det senaste inlägget. Det har hänt mycket sedan dess. Förutom det där som så många andra har gjort, såsom att ha njutit av vackert väder, solat och badat, ätit årets första jordgubbar, har jag haft nöjet att sparka ut studenter från jobbet. Vilken underbar dag det var! Många dagar på arbetet är roliga, utmanande och utvecklande men är det någon dag jag älskar att gå till jobbet är det just på studenten. Så mycket glädje (lite vemod också - somliga elever kommer jag att sakna!) och framtid! Jag hade förmånen att få scrappa en skylt till goda vännen H:s dotter som denna dag var klädd i vitt och som så många andra nådde ett vägskäl i livet.

Sedan senaste inlägget har också två nya människor sett dagens ljus. På självaste nationaldagen kom Heddas lilla kusin som nu fått namnet Elin. En söt liten flicka med massor av svart hår, långa tår (har jag hört) och stora händer (tycktes vi se på webbisfotot). Pär, den nyblivne morbrodern, var stolt som en tupp och Hedda kallar henne sin lillasyster. Jag är så glad att det gick bra och längtar efter att få träffa den lilla!

Tre dagar senare kom Ella till världen. Henne fick vi träffa i lördags. Så liten och näpen och så slät och fin. Det är stort att få träffa så nya människor. Även om lilla Ella mest sov sig igenom vårt första möte var det ändå ett möte som berörde. Endast några dagar gammal har hon så mycket att lära mig. Att vara tacksam för livet självt. Att se människan, innan hon hunnit påverkas av världen. När hon fortfarande är en liten himmelsbit. Det är stort.

Idag var det ett annat möte som berörde mig på djupet. Det var dags att ta farväl av en person som i likhet med studenterna nått en milstolpe i sitt liv. Med denne har jag haft många goda samtal. Med somliga människor kan man inte prata utan att komma in på samtal av värde. Även detta möte fylldes av djupa tankeutbyten, omtanke och saknad över att allt har sin tid. Men också tacksamhet, över att det finns människor som är villiga att dela med sig av sitt liv, sin erfarenhet och sina drömmar. Människor som vandrar med under en del av mitt livs väg. Och som viker av från vägen med huvudet högt.

Vad är det för en dag?

Har precis kommit ur duschen efter en härlig löparrunda i ljuvlig vårkväll. Efter att jag nattat Hedda hade jag egentligen en kompost att gräva ut, men fick sådan lust att snöra på mig skorna och springa en sväng. Och vilken upplevelse. Stilla kväll. Så tyst och ändå så många ljud. Trampet av sulor mot asfalt. Tofsvipor och andra bevingade varelser i en fantastisk kvällskonsert. Ljuset. Dofterna. Ån som brusade fram. Någon som tvättade bilen i skymningen som om det vore något hemligt, något man måste smyga med. Gröna hagar och skira björkar. Bokar med nyutslagna löv. Och på tillbakavägen... Ett sådant luftigt mörker - så olikt vinterns täta. På sista biten grusväg utsträckta steg. Långa. Snabba. Aldrig har det varit så underbart att springa.

Detta efter en härlig dag. Mannen uppvaktades på morgonen med sång av fru och dotter. Hedda valde födelsedagssång - den de sjunger i Lotta på Bråkmakargatan. Men det var svårt att ändra namn - Hedda sjöng: Vad är det för en dag? Är det en vanlig dag? Nej det är ingen vanlig dag, för det är Lottas födelsedag. Hurra, Hurra, Hurra! Han fick räkmacka, te och presenter. Och kramar och pussar. Mysmorgon.

Och så en förmiddag utomhus. Lite nytt påtande i krukor på verandan. Hedda gungade. Mannen beskar träd. Jag plockade nässlor och gjorde nässelsoppa. Hedda sa att hon inte skulle äta. Hon tyckte inte om.
- Men har du smakat nångång?
- Nej.
- Då kan du ju inte veta om det är gott eller inte.
En stunds funderande.
- Jag har ätit det en gång...

Men när hon sedan fått känna på de förvällda nässlorna och erfarit att de i detta tillstånd inte brändes, gick hon med på att smaka. Och när dessutom kompisen H åt och tyckte det var gott, då var det riktigt god soppa. Fastän det var nässlor i.

Trevliga vänner på kaffe och tårta. Fler trevliga vänner på kvällsmat och tårta. Skön dag. Nu är det läggdags.

Valpiga ulltussar

Idag blev det röd dag till trots arbetsdag för mannen. Jag och Hedda var hemma och skrotade till efter lunch. Vi gjorde i ordning en termos med kaffe och tog med lite choklad och tryffel i en burk och så åkte vi på utflykt till pappas jobb. Där på gården hade ett gäng tackor lammat och vi var nyfikna på att träffa nykomlingarna. Så små och gosiga, men några var på samma gång ganska kavata. Här klappar Hedda en liten gosig ulltuss.

Håkan omtalade att Karin har koll på vad alla får heter (Imponerande! Det är ju tokmånga!) och hon berättade sedan att två av lammen faktiskt fått namn efter mig och Pär (!). Efter en lång stund inne hos fåren och lammen plockade vi fram kaffe och choklad och tog en fika i ladan. När vi suttit där en god stund kom Håkan in och berättade att en tacka höll på att lamma! Spännande! Karin reste sig och fick anledning att avsluta sin fikapaus. Vi följde efter ner till ladugården igen och alldeles tysta fick vi smyga ner och kika försiktigt på pinfärskt lamm. Hedda var eld och lågor och jag har nog aldrig sett henne så sprängfylld och ljudlös på samma gång! Karin sa sedan att kanske det lilla tacklammet som kommit när vi var där kunde få heta Hedda eftersom hon ju var på plats när det hände. Så vi får väl se...

Lika tråkigt att lämna "valparna" som Hedda kallade ulltussarna, lika roligt var det att träffa katten ute på gården som snabbt blev en ny kompis. Hedda deklarerade att hon älskade "Katta" och att "Katta" älskade henne och att hon ville att hon skulle följa med hem i bilen. Katten strök sig utmed Heddas ben och de gosade med varann. Hedda lyfte till och med upp katten och jag tänkte att du blir hon väl tokig. Men räddare och otåligare katt har man skådat. Det blev till och med en kram innan de skildes åt!

Fler lammiga bilder finns på Karins blogg med namnet Ateljé Norrgården. Kolla min länklista till vänster.

Trevlig helg!

Tidig söndagskväll. Dottern och mannen läser saga i förstnämndas rum. Unga frun sitter framför brasan på fårskinnsfäll i soffan med datorn i knät. Vid en summering av helgen kan hon konstatera att det inte alltid blir som man tänkt sig. Den här gången blev det bättre! Trodde nog att jag med den gångna veckan i bagaget skulle få en tröttig helg kantad av orkeslöshet och apati (nu kryddade jag rejält med ord... men jag tror att budskapet når fram!). Men så blev det inte. En fredagkväll med fritatta av det som fanns i kylen (potatis, lammkorv, vitlök, purjo, tomat, parmesan...) Mmm... så gott! Och så lite lyxig vit- och grönmögelost från fjällkossorna i Granhammar på hårt tranbärsknäckebröd (mammas!). Ja, vad säger man? Världsklass, tror jag!

På lördagen blev det städat på förmiddagen efter en schysst sovmorgon (för min del...). Efter lunch åkte vi in till stan och gick på jazzkonsert för barn på Mummel & Mums på stadsbiblioteket. Riktigt skönt gung i allt från Blinka lilla stjärna till Nyss så träffa' jag en krokodil via Apans sång. Hedda tyckte det var riktigt roligt och lyssnade fascinerat när Imse vimse spindel klättrade hela vägen upp på gitarrhalsen och solens strålar gestaltades av percussionglimmer... Hon dansade och gungade med, gjorde rörelser och spelade rytminstrument (claves). Detta är inte riktigt likt Hedda när hon är i större folksamlingar. Hon brukar ha mycket längre startsnöre än så... Och det blev inte tråkigare när hon upptäckte att dagiskompisarna T och G satt strax bakom. Lite lek och fika efter konserten så somnade man gott i bilen (om man var tre år... Var man tio gånger äldre vilade man bara på vägen hem... om man inte körde förstås...). Kvällen spenderades med goda vänner - det var Sebbe himself och hans fruga som bjöd på kvällsmat i köket innan det var dags för Andra chansen i nya snygga vardagsrummet. Mycket trevligt och avslappnat.

Trots att Hedda inte somnade förrän halv elva (!) igår vaknade hon vid sju. Man skulle lätt kunna tro att dagen med detta utgångsläge skulle kunna bli lite smått kaotisk, men ack vad man i så fall bedrog sig. För idag har vi orkat med kyrkobesök (skojig familjegudstjänst), fika i sorlig miljö, prat med massor av goda vänner, lunch på Max (skulle ha blivit IKEA men det verkade vara en hyfsat hysterisk mängd människor där av bilarna att döma) med M, P & E, rullgardinsinförskaffande på IKEA och en mycket kort sväng förbi ICA... Ja, det var väl det hela. Och allt detta med bibehållet lugn och ett tämligen balanserat humör. Trevlig helg, med andra ord.


(Och nu sover hon...)

Ett telefonsamtal

Jag har precis lagt på luren. En god vän ringde fram på kvällskvisten och det var ett tag sedan vi talades vid. Ett gott samtal. En påminnelse om att vänskap är vad man gör den till. Somliga bekantskaper kräver städning och noggranna förberedelser och träffarna blir med dessa således sällan, för att inte säga aldrig, av. Andra relationer går av bara farten och en del hämtar man upp som en ton i luften som aldrig klingade ur. Man tar vid där man slutade och spelar vidare. Jag har en skön känsla i kroppen. Glad... är fel ord, men det är en känsla av välbefinnande. Sådant som gärna infinner sig när goda samtal tagit slut. För den här gången alltså.

Pratade med en annan vän idag som refererade till Jonas Gardell och hans uttalanden om relationer. Han menade att man inte kunde bygga en relation på kärlek. Skuld och hållhakar däremot, var mycket mer stabila komponeneter att använda sig av. Jag håller inte med Gardell. Idag har jag och min man varit ett par i femton år. Kärleken är grunden - utan den hade vi varit rökta för länge sedan...

Ankor, blodsocker och idoler

I fredags när jag hade hämtat Hedda på dagis tog vi oss till affären i Vintrosa för att handla lite innan Sebbes fruga och barn skulle komma på fika. Mitt emot Ica Falken ligger Betelkyrkan, en gul träbyggnad med ett svart kors på gaveln. När vi klev ur bilen sa Hedda:
- Är det nån som har dött där?
- Nej, varför frågar du det?
- Det är ju ett kors där.
- Ja, det är för att det är en kyrka. Och korset betyder att dom tror på Jesus.
- JAG tror på Jesus, förkunnar hon ljudligt då vi går genom affärens skjutdörrar.

Idag när vi väntade på pappa i bilen då han var inne i en annan ica-affär satt Hedda och lekte med några otuggade tuggummin. Hon lade fem vita små sockerfria klossar i min hand som tillsammans formade ett kors.
- Jag har gjort ett kors!
- Jaha, varför då?
- För att jag tror på Jesus. Nu ska jag göra en anka.
- Varför ska du göra en anka?
- Jo, för att jag tror på Jesus!

Tjejen har verkligen koll på de kristna symbolerna... Det vet ju varenda kotte att kristna springer omkring med ankor runt halsen!

Efter middagen blev det kaffe och semla - igen! Jag och Hedda skulle göra iordning läckerheterna och hon fick i uppgift att pudra över florsocker. Med tesil i hand och med tungan rätt i mun frågar hon:
- Är det här blodsocker?

Nu är det kväll och vinden viner inte längre utanför. Den dånar. Hedda har just somnat sisådär en, en och en halv timme senare än vanligt. Hon låg där och knasade i tysthet både länge och väl. Plötsligt räckte hon mig mjukiskaninen Molly och sa:
- Jag behöver bara en nalle.
- Jaha, sov nu.
- Vet du, vet du varför?
- Nej.
- Vet du... vet du varför jag bara behöver en?
- Nej.
- Jo, för att... för att... Det vet... jag... inte heller...

Nu sitter jag här i soffan med datorn i knät och tittar ömsom in i skärmen, ömsom in i lågorna. Jag tänker på goda vännen L som idag har åkt skidor i flera timmar. Jag har följt henne via webben och sett hur hon tagit sig fram etapp för etapp: Sälen, Smågan, Mångsbodarna, Risberg... och så vidare ända till Mora. Och trots att jag inte har en endaste liten del i hennes slit inför och under detta äventyr annat än lite uppmuntran nu och då, så känner jag mig så stolt över henne. Så bra gjort! Du är min idol!

Och så såg jag att svåger Mats också tog sig hela långa vägen i år igen. Han är också bra! Och tänk, jag yvas över mina fyrtio minuter och sex kilometer i löpardojjorna när folk stakar sig igenom en hel dag och nio mil. Men vet ni? Man får det. Man får vara glad och stolt över sig själv och låta bli att jämföra sig med alla andra. Om jag bestämmer mig för att det jag gör är bra, då är det så. Oavsett om det handlar om motion eller livet i stort. Jag har rätt att se upp till mig själv och anse mig vara någon som är värd något, någon som duger. Och det får du också. Eller hur?

Sex kilometer

Jag blåste inte bort... Jag vet, jag skrev inget igår... så egentligen borde det enligt utsago vara så att jag hade följt med vinden ut på slätten. Men jag klarade mig. Däremot blåste tvättlinan ner igår. Jag hängde, min vana trogen, ut ett par maskiner (eller ja, inte själva maskinerna utan det som hade legat i) som i stort sett torkade innan jag hunnit hänga upp all tvätt. Men det fick ändå hänga en stund. Och när jag tittade ut hade linan slitit sig och från ett äppelträd hängde en lång svans full av torra plagg. Det påminde om en lång draksvans med sina klädnypor och vidhängande textilier... Skönt att det inte var den milda geggiga dagen utan att gräsmattan var tämligen torr. Behövde således inte tvätta tvättarna ånyo utan kunde helt sonika borsta bort några grässtrån från plaggen och så var det klart!

Har kommit hem från en trevlig kväll hos familjen V (inte att förväxla med åttiotalsserien med nästan samma namn. Inga likheter finns... Familjen V äter inte möss och kan inte slita av sig huden i ansiktet alls...) med kvällsmat, lördagsgodis, lek och bus, melodifestival, snacks och dip. Ja, vad säger man. Björn Gustavssons hyllning till Luuks Berg var absolut roligast. I övrigt - hur tänker dom som röstar? Till och med dom som ringer in en röst för Siwan har bättre musiksmak än de som röstar på OLW och andra hoppetossor... Tyckte förresten att jag såg en skymt av Sebbes fruga i Linköping. Såg jag i syne?

Måste bara få framhäva mig själv avslutningsvis.
- Mamma, jag är så stolt över dig, sa treåringen idag när jag kom hem och berättade om mina löparbravader. Tog fyrtiominutersknepet idag igen. Start vid Knista kyrka. Joggar mot Granhammar. Företar mig detta i tjugo minuter. Vänder. Springer tillbaka. Vet att det då blir minst fyrtio minuter. Idag kom jag ett par hundra meter längre än sist. Vände. Motvinden var milt sagt kraftig. Men jag hade bestämt mig. Jag kämpade mot den i lite mer än tjugo minuter till (ibland var den mindre än kraftig och vid ett tillfälle saknade jag till och med lite bris i ansiktet) och tog mig tillbaka till kyrkan. Nu kommer det bästa. Hoppade in i bilen och mätte upp sträckan. Jag hade sprungit exakt sex kilometer. Vårruset har jag som i en ask... eller hur? Så nöjd med mig själv. Och idag behövde jag inte ens en knuff!

God natt!

Klockan är snart midnatt och jag tror att det är läggdags, men jag kom hem sent ikväll och anser det vara om inte nödvändigt så ändå bra att få skriva några rader. Jag somnar nog snabbare då när jag väl kryper ner mellan lakanen. Har varit på scrapträff och fick efter det en lång stund av prat och mat med god vän. Så välbehövligt att få sitta ner och bubbla en vanlig torsdagkväll. Kreativitet, social samvaro, prat och skratt, allvar och bubbel och mera skratt... Kan det bli bättre?

Nu blåser det alldeles infernaliskt mycket. Det låter som i en skräckfilm. Vinden viner runt husknuten och jag funderar just nu i skrivande stund om tvätten som hänger, eller rättare sagt står vågrätt rakt ut från tvättlinan, kommer att finnas kvar i morgon bitti. För släpper klädnyporna ifrån sig den blir det inte till att plocka upp den från marken i morgon... Nej, jag får nog snarare trava runt på åkrarna och leta efter träningskläder, strumpor och byxor... Kanske jag borde gå ut och hämta den trots den sena timmen... Men eftersom jag bestämt mig för att det inte ska finnas så många borden och måsten i mitt liv, utan snarare viljor vill jag omformulera mig: Jag skulle trots den sena timmen vilja gå ut och hämta tvätten eftersom lådor och garderober annars skulle bli två maskiner tvätt fattigare... Så får det bli!

Nu låter det som att torpet snart seglar iväg med vinden... Blir det inget inlägg imorgon vet ni att jag finns nånstans på slätten... bortblåst... För hon är ju inte så stadig, unga frun (till vikten menar jag - i övrigt, tämligen stabil).

Avslutningsvis dagens topp tre:
1. Sköna vänner och varma samtal
2. Kaffe och semla
3. Kreativ dynga i scrapträsket!

Tio veckslutshöjdare

När jag tänker på slutet av denna vecka blir det i listform... Tio höjdpunkter:

1. Underbara uppmuntrande kollegor.
Tillbaka på jobbet efter en tids hemmavaro. På skrivbordet ligger ett litet kuvert och ett par chokladbitar. Några välkomnande ord, någon som bemödar sig om att fixa något hon vet att jag tycker om, en massa varma kramar och uppmuntranden... Det känns in i benmärgen (eller är det i själen?) att jag är välkommen och väntad. Så roligt att vara tillbaka!

2. Brev med värme och kärlek från mamma.

En uppmuntran brevledes på alla hjärtans dag. En vacker dikt. Ett brev med kärlek i. Så skönt att ha en mamma som bryr sig om. Och även om hon är långt borta geografiskt så är hon alltid nära hjärtat. Tack mamma!

3. Sköna vårpromenader.
Ja, vad säger man? Vår i februari. Jätteknasigt, och jag hade hellre sett att naturen hade fått bete sig såsom naturligt är. Men visst är det skönt med härliga promenader i vårluft, talgoxar som kvittrar på tok för tidigt och vårsol i ansiktet. Det dröjer nog inte länge förrän man kan slå sig ner på en bänk utan att lägga handskarna under rumpan...

4. Ren och ung med crème och skratt.

I fredags kväll åkte jag till S i Björkhaga dit jag blivit inbjuden till "klass" med en Mary-Kayförsäljare. Rengöringscrèmer, hålla-sig-ung-produkter, exfolianter och foundations är bara några av produkterna som visades. Och vad skönt det var! Få sitta ner ett par timmar och rå om sig själv tillsammans med trevliga kvinnor jag inte ofta träffar. Och så skulle unga frun ta ställning till om hon skulle köpa något. Rengöringsprodukter var inte svårt att bestämma sig för att köpa när man är en sån som vanligen nöjer sig med att gnugga bort smink med tvål och vatten... Jag vet... inte alls bra. Men så ser ju hyn ut som den gör också. Nu var det dags för krafttag mot hudmisshandeln. Redan efter ett par dagar känner jag skillnad. Mjuk och len och go om kinderna... Men så var det de där anti-åldrande-grejorna... När kollegor på gymnasiet tar mig för elev... När jag får frågan om vuxen eller ungdom på bussen... När folk tror att jag är mitt barns syster... När jag ser mig i spegeln och inser att de där små fina rynkorna jag ser vid ögonen endast är något jag ser och ingen annan... Då vet jag att jag inte behöver något som förhindrar åldrande...

5. Fika med goda vänner och minisemlor.

Familjen N gjorde oss det äran att hälsa på igår. Vi hade bakat minisemlor som man fick lägga ihop själv vid bordet (då får man så mycket mandelmasseklägg och grädde man vill ha!). Fördelen med minisemlor är att den som vill kan äta tre och den som gärna stannar efter en får det och alla blir nöjda och glada! Efter fika sparng barnen upp för trappan. De lekte så bra uppe på rummet och vuxna fick prata och ha trevligt en hel eftermiddag. Tack för att ni kom!

6. Skön svensk film.

Lördagkväll med Melodifestival (bra mycket bättre underhållning än förra lördagen!) och "Se upp för dårarna" - en mysig lättittad film som lämnade en god eftersmak. Även lite gott tilltugg och glitter (!) i soffan.

7. Snödroppar.

Hedda hittade trädgårdens första snödroppar härom dagen. Idag gick vi ut tillsammans och tittade på de vackra ungmöerna som förläget tittade ner i marken. Snart får två ensamma sällskap.

8. Trädgårdsbestyr.

Lövhögar som inte krattades upp i höstas (förstår inte vem som inte gjorde det!) hamnade i skottkärran idag. Vi hittade daggmaskar som idogt arbetat med löven länge. Hedda namngav dem. Det var Valle, Kimmy (var fick hon det ifrån?) och Gustav. När jag körde kärran till komposten låg Hedda ovanpå lövbädden och blundade med ansiktet mot solen. Vilken liten livsnjutare! Medan jag krattade upp löven låg hon på samma sätt fast på marken och myste lite fnittrigt.

9. God, het och snabbgjord chili.

Två dagars middag. Gott bröd, avocadobitar och turkisk yoghurt till. Så nykommet och gott! När jag kommenterade lammfärsen (hemmamald från lamm i Granhammar) och sa att den var så fin (såväl god som finmalen) svarade Hedda:

- Det är ingen finfärs. Det är fulfärs!
Jorå, såatte... Humöret är det inget fel på!

10. Tokskratt och fniss med härliga familjen.

Efter flera av dagens måltider har det busats och skrattats och kittlats och tramsats. Härligt! Mer sånt! För då behöver jag absolut inga föryngingsprodukter.

Dumheter

Fick för en stund sedan ett mail från en god vän som ofta bruka muntra upp med diverse dumheter. Kan bara inte låta bli att låta er få läsa..

Visste du att...

...om du skriker i 8 år, 7 månader och 6 dagar har du producerat tillräcklig energi för att värma en kopp kaffe?
(Är knappast värt det...)

...om du fjärtar oavbrutet i 6 år och 9 månader kommer du att producera tillräckligt med gas till en atombomb?
(Nu börjar det likna något!)

...hjärtat producerar så pass stort tryck när det pumpar blod runt i kroppen att det kan spruta 914,40 cm?
(Oh My God!)

...en gris orgasm varar i 30 minuter?
(I mitt nästa liv vill jag vara en gris!!)

...en kackerlacka kan leva i 9 dagar utan huvud innan den dör?
(Ohyggligt!)

(Jag har fortfarande inte kommit över det där med grisen...)

...om du bankar ditt huvud in i väggen gör du av med 150 kalorier i timmen?
(Prova inte detta där hemma. Men kanske på arbetet...)

...hannen hos vandrande pinnar inte kan para sig när dennes huvud är fast vid kroppen. Honan tar initiativet till sex genom att slita loss hannens huvud?
('Älskling, jag är hemma! Vad f...?!')

...en loppa kan hoppa 350 gånger så långt som sin kroppslängd? Det motsvarar att en människa hoppar längden av en fotbollsplan.
(30 minuter...Lyckliga gris.. Kan du föreställa dig detta??)

...havskatten har över 27000 smaklökar!
(Vad kan vara så välsmakande på botten av havet?)

...några lejon parar sig över 50 gånger om dagen?
(Jag vill fortfarande vara en gris i mitt nästa liv - kvalitet framför kvantitet!)

...fjärilar smakar med fötterna?
(Någonting jag alltid har önskat att veta!)

...den starkaste muskeln i kroppen är tungan?
(Hmmmmmm....)

...högerhänta människor lever i genomsnitt 9 år längre än vänsterhänta?
(!)

...elefanter är de enda djur som inte kan hoppa?
(OK, det är nog bra.....)

...en katts urin lyser under svart ljus?
(Svart ljus.... ?)

...en struts öga är större än dennes hjärna?
(Jag känner människor med samma problem...)

...sjöstjärnor inte har någon hjärna!
(Sådana människor känner jag också!)

...isbjörnar är vänsterhänta?
(Om dom byter, kommer de att leva längre!)

...människor och delfiner är de enda arter som har sex för lustens skull?
(Men grisen då?)

Kopiera gärna och sprid dumheterna vidare till någon du tycker skulle kunna behöva ett flin...
(Kanske till och med ett gott skratt....)

________