Ankor, blodsocker och idoler

I fredags när jag hade hämtat Hedda på dagis tog vi oss till affären i Vintrosa för att handla lite innan Sebbes fruga och barn skulle komma på fika. Mitt emot Ica Falken ligger Betelkyrkan, en gul träbyggnad med ett svart kors på gaveln. När vi klev ur bilen sa Hedda:
- Är det nån som har dött där?
- Nej, varför frågar du det?
- Det är ju ett kors där.
- Ja, det är för att det är en kyrka. Och korset betyder att dom tror på Jesus.
- JAG tror på Jesus, förkunnar hon ljudligt då vi går genom affärens skjutdörrar.

Idag när vi väntade på pappa i bilen då han var inne i en annan ica-affär satt Hedda och lekte med några otuggade tuggummin. Hon lade fem vita små sockerfria klossar i min hand som tillsammans formade ett kors.
- Jag har gjort ett kors!
- Jaha, varför då?
- För att jag tror på Jesus. Nu ska jag göra en anka.
- Varför ska du göra en anka?
- Jo, för att jag tror på Jesus!

Tjejen har verkligen koll på de kristna symbolerna... Det vet ju varenda kotte att kristna springer omkring med ankor runt halsen!

Efter middagen blev det kaffe och semla - igen! Jag och Hedda skulle göra iordning läckerheterna och hon fick i uppgift att pudra över florsocker. Med tesil i hand och med tungan rätt i mun frågar hon:
- Är det här blodsocker?

Nu är det kväll och vinden viner inte längre utanför. Den dånar. Hedda har just somnat sisådär en, en och en halv timme senare än vanligt. Hon låg där och knasade i tysthet både länge och väl. Plötsligt räckte hon mig mjukiskaninen Molly och sa:
- Jag behöver bara en nalle.
- Jaha, sov nu.
- Vet du, vet du varför?
- Nej.
- Vet du... vet du varför jag bara behöver en?
- Nej.
- Jo, för att... för att... Det vet... jag... inte heller...

Nu sitter jag här i soffan med datorn i knät och tittar ömsom in i skärmen, ömsom in i lågorna. Jag tänker på goda vännen L som idag har åkt skidor i flera timmar. Jag har följt henne via webben och sett hur hon tagit sig fram etapp för etapp: Sälen, Smågan, Mångsbodarna, Risberg... och så vidare ända till Mora. Och trots att jag inte har en endaste liten del i hennes slit inför och under detta äventyr annat än lite uppmuntran nu och då, så känner jag mig så stolt över henne. Så bra gjort! Du är min idol!

Och så såg jag att svåger Mats också tog sig hela långa vägen i år igen. Han är också bra! Och tänk, jag yvas över mina fyrtio minuter och sex kilometer i löpardojjorna när folk stakar sig igenom en hel dag och nio mil. Men vet ni? Man får det. Man får vara glad och stolt över sig själv och låta bli att jämföra sig med alla andra. Om jag bestämmer mig för att det jag gör är bra, då är det så. Oavsett om det handlar om motion eller livet i stort. Jag har rätt att se upp till mig själv och anse mig vara någon som är värd något, någon som duger. Och det får du också. Eller hur?