Fult från fin

- Jag vet vem du är. Du är den där Rövardottern...
Hedda sitter på golvet i köket och stoppar in salta pinnar samtidigt som hon exakt återger scenen från filmen då Ronja och Birk träffas för första gången. Jag blir imponerad när jag hör repliker jag känner igen men själv inte kan återge, och fascinerad över det skådespelaraktiga tonfallet i hennes röst. Och så slås jag av tanken att hon sett delar av filmen ganska många gånger nu... För många? Nja, det kanske inte spelar någon roll. Det har lett till att Pippi inte längre har odelad förstaplats på idollistan och att en annan av Astrids flickor står högt i kurs. Och det kan väl inte göra något?

- Vet du vad Mattis säger?
Jag blir avbruten i mina tankar av Hedda som reciterat klart scenen. Hon lutar sig fram och tittar på mig med stora väntande ögon.
- Eeh... nej, det vet jag inte.
Hon spänner ögonen i mig och säger:
- Era satans grådvärgar!
Jag blir så paff att jag kommer av mig i känsloyttringarna. Inte en min rör jag. Så fula ord från en så liten oskuldsfull varelse. Denna lilla rena mun, kan den yttra något annat än små söta sentenser...? Kanske jag hade på känn att det snart skulle komma. För bara en vecka sedan sa jag till en vän att det bara är en tidsfråga innan Hedda kallar någon en "satans avedonk", och nu kom det i alla fall i referatform... Jag spelar oberörd och så pratar vi en liten stund om att det där är sånt som bara Mattis säger när han är arg på grådvärgarna...

Nu är det ingen mening att försöka minska på Ronjaintaget - replikerna kan hon ju redan. Och hellre en del av det svenska kulturarvet än att införa någon slags Byggare Bob-absolutism eller Nalle Puh-autokrati. Eller hur? Håll med om att mamman har rätt. Och har jag inte det, förväntar jag mig debatt i kommentarform...