Analytisk förmåga?

Vi satt ute och pärlade i dag på eftermiddagen, jag och Hedda. Strålande sol, hög sensommarluft och vindstilla. Där satt vi tysta och koncentrerade oss på att trä rosa och lila pärlor på tråd. Det enda som hördes var de skränande kajorna i höga linden och vingslag av hundra fåglar när de lyfte för att ta en flygtur bort till Herbertssons allé. Hedda höll fram sin tråd med några pärlor längst ner och svängde dem fram och tillbaka framför näsan på mig. Hon såg mig stint i ögonen och sa:

- Ska jag analysera dig?

Mjuka löften

Hedda har alltid varit mycket verbal och har ett fantastiskt språköra vilket lett till att hon inte så ofta ägnat sig åt tokiga och gulliga felsägningar. Det har för det mesta blivit rätt på en gång. Men ibland händer det...

- Jag lovar, mamma. Jag lovar på heders- och sammetsord.

Gissningslek

Vi leker ganska ofta leken där man ska gissa vad den andre tänker på. Förut har det gått ut på att man beskriver något för den andre men med stigande ålder på dottern har nu har leken försvårats och gissningarna utgår ifrån ställda ja- och nej-frågor.

Härom dagen satt jag och Hedda i bilen och lekte just denna lek. Hon sa:
- Jag tänker på ett land.
- Ok, svarade jag. Är det ett land du har varit i?
- Nej.
- Ligger Paris i det landet, frågade jag eftersom hon ganska ofta pratar om Eiffeltornet och Paris och Frankrike.
- Nej.
Innan jag hann ställa nästa fråga sa hon:
- Det börjar på samma bokstav som Jerusalem.
- Jaha. Är det Japan?
- Nej.
Så kunde hon inte hålla sig längre och sa:
- Det är Jypten.

Urvuxen

I början på förra veckan var vi på 51-årskalas. Hedda var lite blyg eller låtsades åtminstone vara det när vi stod där i hallen. Hon klängde på mig och ville vara i min famn. Jag med min stora mage och svajiga höfter sa att jag inte kunde ha henne i famnen längre, men hon klängde envist fast. Jag bar in henne i varadagsrummet och satte mig i en fåtölj med henne i knät samtidigt som jag återigen påtalade svårigheterna med att bära henne.
- Börjar jag växa ur dig, mamma? frågade hon då.
Men då sa jag att man nog aldrig växer ur sin mamma, hur stor man är blir.

Demokrati, engagemang och organisation

När vi idag skulle bege oss iväg för att rösta kom Heddas rättvisetänk fram igen som så ofta. Tårar trängde fram när hon insåg att hon inte fick rösta. Vi förklarade hur det ligger till i vår demokrati, att man inte får rösta om man är under 18 år t.ex. Driftig som hon är fick hon mig att fixa fram blått papper efter att hon frågat vilken färg jag trodde att statsministern gillar bäst. Hon skrev följande rader:

Vädjan till statsministern.

Avslutningen dikterade hon för mig och jag skrev: "1000 kramar från Hedda Näslund 4,5 år som tycker att det är orättvist att bara mamma och pappa får rösta idag 7/6-09 annars är det inget kul."

Brevet är igenklistrat och frankerat och imorgon postas det på sin väg till maktens korridorer. Vi tycker det är alldeles fantastiskt att hon redan nu engagerar sig i viktiga frågor. Dessutom sa hon när vi lämnade vallokalen att hon skulle säga till alla sina kompisar att de skulle be sina föräldrar hjälpa dem att också skriva brev till Fredrik. "För då är det många som säger vad dom tycker." Det låter nästan lite farligt. Jag ser rubrikerna framför mig: "Organiserade 4-åringar till storms mot demokratisk (o)ordning", "Förskoleagitator får röster att höjas från dockvrår landet över".

Alldeles underbart! Fortsätt så, vår älskade lilla demokratiförespråkare!

Pärlor, älvor och diamanter

Hedda har ett språk och ett ordförråd som ibland får en att tappa hakan. Nu har vi ju vant oss sedan hon började prata och vi insåg hennes verbala förmåga, men ganska ofta får även vi förundras. Här några prov på hennes förmåga att se i bilder och tala i liknelser:

I vintras var vi i Ånnaboda och åkte snowracer. När vi hade gått upp i stora backen och tittade ut över pulkaåkande barn och vuxna sa Hedda:
- Titta! Det ser precis ut som när man sitter och pärlar. Någon har tappat ut pärlorna över en vit duk och här ligger dom huller om buller!
Och hon hade rätt! Alla färgglada mössor och hjälmar såg där uppifrån ut som små pärlor som sakta rullade fram när någon rört runt i dem för att välja nästa pärla till halsbandet.

För några veckor sedan började den stora lönnen utanför badrumsfönstret blomma. Från dag till annan fylldes grenverket med de skira gulgröna blommorna. På morgonen kom Hedda och jag ner och hon tittade ut genom fönstret och såg vinden ta tag i det nyspirade.
- Åh, så vackert när lönnen blommar, sa hon. Det ser ut som små älvor med sina gröna kjolar som dansar omkring bland grenarna.

Härom dagen regnade det. Jag och Hedda tittade ut genom fönstret.
- Jag tycker om när det regnar, sa jag.
- Jag med, svarade hon. Jag önskar att jag vore en regndroppe. För då var jag som en vacker diamant som föll ner från himlen och landade i det mjuka gräset. Det vore härligt!

Blir hon inte poet så vet jag inte... Då blir hon väl biltillverkare, krukmakare eller ridlärare som hon just nu är inne på... Hur som helst bär hon alltid språket med sig. Och det är en rikedom att ta vara på.

Bertil

Om allt går som det ska kommer Bertil till oss i slutet av augusti. Vi vet förstås inte vem Bertil är. Kanske det är en Berta, men vi vet inte. Det var Hedda som en dag föreslog att om bebben blev en pojke kunde han ju heta Bertil. Jag tyckte väl sådär om förslaget så vi bestämde att magen kunde få heta just Bertil och så får lillebror eller lillasyster heta något annat.

Det har varit en riktig resa innan vi kom så här långt. Nu sprallar Bertil friskt och ofta. En riktigt livlig krabat är det som bor i mig. Bertil ger mig så mycket lycka, förundran och är den som just nu påminner mig mest och oftast om livets stora mirakel. Men Bertil är också den som vållar mest smärta, obehag, lidanden och tårar i livet alldels för tillfället. Förhoppningsvis är allt det där av övergående art, men mitt i kvinnlighetens icke lindrigaste graviditet är det inte helt lätt att vara i augusti. Och det vill jag inte heller. En dag i taget. Här och nu. Med allt vad det innebär.

Bloggen har blivit lidande, jag vet... Men tro mig eller ej - det finns viktigare ting än Malin Mitt i Livet och ett sådant ting är Malin mitt i livet. Jag måste prioritera. Sömn t.ex. går före bloggande. Vår också. För att inte tala om en blivande storasyster som längtar något alldeles infernaliskt efter Bertil. Så alla ni som kikar in här ibland får nöja er med att öppna en gammal skåpdörr och läsa om något som hände en annan gång. Eller snällt vänta på att ett nytt inlägg ska dyka upp alldeles oförhappandes. Trevligt hur som helst att ni fortsätter att titta in.

Många strängar på sin lyra

Härom natten vaknade Hedda och ropade på mamma. Jag kom in och hon började berätta om en dröm hon haft. Det var hajar och fiskar i havet och så sa hon:
- Vet du, fiskarna har det inte så bra i havet nuförtiden...

Hon hade svårt att somna om och fick följa med in till vår säng. Vi lade oss tillrätta men plötsligt blev hon spänd i kroppen och viskade flämtande:
- Jag hörde nåt!
- Vadå? svarade jag sömnigt.
- Jo, det bodde för länge sedan i Småland en pojke som hette Emil. Han hade en mamma som hette Alma, en pappa som hette Anton och en syster som...
- Hedda, avbröt jag.
- Ja?
- Vi ska sova nu, inte berätta sagor...
- Ok, god natt!

Denna lilla pratkvarn. Äpplet fallet inte så långt, men jag tror att hon slår sin mor med hästlängder när det kommer till det verbala. En dag hade hon sagt på dagis:
- När jag blir storasyster ska jag bli ansvarstagande och hänsynsfull.

Var får hon allt ifrån?

Eller när jag en dag berättade att jag inte får berätta för henne om mina elever, om vissa saker jag vet om dem som jag inte får föra vidare. Hon hade svårt att förstå varför och jag och pappa försökte förklara att jag i så fall gjorde fel och bröt mot något som hette lagen.
- Tyngdlagen, eller?
Och så ledde det till att vi fick släppa saker ner på golvet och berätta om tyngdlagen. En annan dag för ganska länge sedan förklarade hon för mig att vi andas in syre och hur det blir till koldioxid. Det i sin tur vill växterna ha som ger oss syre tillbaka. Detta hade jag förklarat för henne långt tidigare som svar på nån klurig fråga hon ställt. Och hon mindes! Inlärningskurvan blir inte brantare än så här!

Så frågan är: Naturvetenskap eller humanism? Fysik och kemi står mot litteraturvetenskap och språkvetenskap. Och så var det anatomi... Och nu senast teknik. För igår berättade hon att när hon blir stor ska hon bygga bilar. Hon ska bygga en till mig och pappa, en guldbil. Och den är alldeles gratis. Och så ska hon måla bilarna. I vackra mönster...

Så kanske hon ser vägen ut ur lågkonjunkturen och finanskrisen och kommer att skapa framtidens bil. Om hon inte blir danserska förstås. Eller ridlärare. För det vill hon ju också. Om vi vuxna låter bli att begränsa henne kan hon nå dit hon vill, hur långt som helst. Måtte vi låta henne blomma...

I mannens fotspår

Igår kväll skulle jag äntligen ha följt med C till skidspåret men jag kände mig lite hängig och trött på eftermiddagen och bestämde mig till slut för att avstå. Ibland fattas kloka beslut, för senare på kvällen låg jag och tittade ner i porslinet i badrummet... Ja, det hände ju mer än att jag bara tittade, men jag avstår från detaljerna. Idag känns det hur som helst bättre så nu är det bara att hoppas på att Hedda klarar sig.

På tal om den damen är hon tämligen bestämd. Igår skulle hon berätta något för mig och jag gjorde något som inte stämde överens med hennes tanke så hon blev sur på mig. Jag bad om ursäkt och bad henne berätta det hon hade börjat på.
- Nej! skrek hon argt. Nu får du vara utan vet!

Så kan det gå...

Punkt slut...

Hedda vill också vara med och bestämma. Ikväll när mamma skulle åka på hemgrupp ville Hedda också följa med. Fastän det bara var "mammorna" (jag vet, K, men hon fattade vad jag menade...) som skulle ses.
- Men jag vill också följa med och äta tårta!
- Det blir ingen tårta. Det blir förmodligen bara några torra kex och en kopp te... (Jag trodde inte det på riktigt, K. Tack för fantastiskt goda scones. Bästa nånsin, faktiskt!)
Så var hon tyst en stund.
- Då tar jag torra kex och och ett glas vatten.
...

Så lite kiv och bråk och tårar till. Och så avslutade hon med:
- Men jag vill faktiskt följa med! Slutpunkt!

Vi har för övrigt haft en härlig dag i pulkapacken, jag och Hedda. Mackor och varm choklad och snörullning och gupphopp och snökoja och utebus och helt slut och somnade i bilen. Pappa låg hemma och var magsjuk. Hoppas vi andra slipper. Hur som helst verkar det vara mindre kroniskt och mer övergående. Kanske han är som vanligt imorgon igen. Då ska jag leta reda på längdskidorna och kolla in statusen. Förhopppningsvis blir det en tur med C i Ånnaboda.

Som vanligt igen

Hedda är hemma igen efter närapå en vecka hos mormor och morfar. Hon är min idol! Vilken cool tjej! Beundransvärt att hon fixade dagarna i Blekinge så lekande lätt. I lördags bjöd hon på fest. Hon hade mailledes skickat en inbjudan, där jag och pappa var gästerna. Vi bjöds på potatisgratäng och rostbiff och så mammas älsklingstårta (choklad förstås) med mormorplockade skogshallon och lättvispad grädde. Bättre kalas har jag aldrig varit på. Glädjen stod högt i tak även om värdinnan var något svajig strax innan festligheterna skulle börja. Det är ju nervöst att vara värdinna...

Hon passade på att träffa farmor när hon ändå var i närheten. Och farmor har en fin katt som heter Tusse. Hon berättade senare för mig:
- Jag kände på Tusses nos och den var dyrblöt...

Och "dyr", kan man använda även i andra sammanhang. "Jag är alldeles dyrtrött", "Jag känner mig dyrglad"... Det är bara fantasin som sätter gränserna.

Jag älskar barns grammatik. Nu ska jag gå och lägga mig. För det är inte bara sen kväll och kolsvart ute. Jag är också alldeles koltrött.

Fågelskådning

I trädgården är det full aktivitet. Fröautomaten besöks flitigt av talgoxar, blåmesar och trädkrypare. På marken sitter stora tjocka domherrssläkten och äter torra näsor från lönnarna. Hedda har lärt sig att de lite mindre med röda hakor och bröst är hannarna. Så de andra kallar hon damherrar.

Finurligt.

Hos doktorn

Hedda har alltid gillat att leka doktor. Det gör hon fortfarande men vokabulären blir alltmer avancerad. Det pratas om bandage och gips, stetoskop och kompresser. Och idag när jag var patient sa hon att jag måste åka in till lasarettet för jag var så dålig. Jag hade brutit nyckelbenet och Hedda sa att jag måste åka in och runka...
"Jaha, sa jag. Varför ska man göra det?"
"Jo, bara för att kolla att hjärtat sitter där det ska."

Jaha, jag trodde att det möjlighen var i fertilitetssammanhang man åkte till sjukhuset för att runka.

Geléord

Ikväll blev det så äntligen ett litet läskalas. Den lilla bokstavsbitna bjöds på tårta med texten "Hedda kan läsa" efter läskunnighetssång och ljusutblåsning. Fast innan hon fick skåra tårtan var hon tvungen att läsa vad som stod. Och i linje med senaste veckans inställning till ord kastade hon sig över geléinskriptionen och fick sedan stolt äta av tårtan. Mums!

Av Helosan blir det kalas

I lördags kväll när det var dags för kvällstoalett för fyraåringen överraskade hon oss alla storligen. Hon tog sig en kik på Helosantuben och började fundera över vilka bokstäver som var hennes. H, E och A konstaterades ingå i hennes namn. Men vilket ord utgjorde de andra bokstäverna på blå tuben? Hon började ljuda. H E L... lyckades hon få fram och höjde ögonbrynen förvånat när det blev ett ord. Hon fortsatte och snart hade hon läst hela ordet. Jublet utbröt och snart kastade hon sig över nästa ord. Tandborstningen var som bortblåst och pyjamasen totalt ointressant (sänggående är faktiskt en högt prioriterad sysselsättning så dags på dygnet annars, och här är jag faktiskt inte det minsta ironisk... på riktigt) när korta och långa ord lästes på löpande band.

Så nu ska det firas. Hedda vill att vi ställer till med ett "Hedda-kan-läsa-kalas" till helgen. Tårta vill hon ha, för som hon själv säger måste hon ju vara alldeles fantastisk.
- Visst är jag bäst i världen på att läsa?
Och visst är hon det. Hon klipper till och med de flesta gemenerna.

Mammas flicka...

En freudiansk...

-Ska vi titta på popcornmiljonären ikväll? sa Hedda medan pappa laddade för att poppa. Och när han sedan kom med stora popcornskålen fylld till brädden stod hon för säkert hälften av åtgången. En sann popcornmiljonär.

Tack för moten...

Hedda älskar ord. Hon rimmar och hittar på nya och vrider och vänder på dem. Hon delar och sätter ihop dem igen. Ibland som det brukar låta, ibland som vi aldrig hört dem förut. Jag älskar att lyssna på henne och hennes fantasirikedom. Hon är så påhittig och underfundig och dessvärre kommer jag bara ihåg en liten bråkdel av alla härliga ord och bokstavskombinationer.

Ikväll pratade Pär i telefon med Karin precis när vi skulle äta. Så jag och Hedda började utan honom. Förmodligen skulle inte Karin få gå ostraffad för att ha lagt vantarna på pappa en stund, för när Hedda gick från bordet sa hon med hela ansiktet fullt av leende:
- Tack för moten, sa piloten. Nu får Karin diska foten!

Och så skrattade vi så det bubblade över!

Aftonbön

Hedda brukar inte be aftonbön. Däremot brukar hon tala om för den nattande föräldern vad hon anser bör nämnas i kvällens bön. Det kan handla om allt från att be för lampan och kusinerna (de är nästan alltid med) till att be för Tummelisa så att hon inte dör... Ikväll bad vi (läs jag, fast på hennes begäran) att hon skulle slippa sin hosta och för kusinen Max och så för Pippi på Astrid Lindgrens värld. När jag var klar gjorde hon för första gången med ljudlig stämma ett alldeles eget tillägg: "Tack Gud för att Du leder oss på alla sidor. Och tack Gud för att Du håller oss i Dina... andledningar. Och bär oss på Dina vingar och flyg med oss till ett annat land som är torrt och varmt och där det alltid är ljust och där inget mörker på kvällen är. Amen."

Var får hon allt ifrån? Själv hade jag ju inte tänkt att jag skulle sluta på det där torra och varma stället. Hade ju hoppats på motsatsen...

Var är hålen?

Det var ett evigt förhalande ikväll när hon skulle till att somna, lilla fröken... Det var berättande och vattendrickande, kisseri och "kan inte somna". När den ömma moderns tålamod till slut upphört att existera och hon blivit märkbart irriterad, inleddes en stund av förståelseprat och förlåtande. Slutligen slappnade den lilla av. Och då... kommer mannen hem. Ytterdörren öppnas och stängs, han går över golvet, ställer ifrån sig saker, gör komma-hem-ljud helt enkelt. Hedda spetsar öronen och säger:
- Jag hörde nåt! Vet du vad jag hörde?
- Nej...
- Ett öppnande...
Jag ler. Så mycket härliga ord.

Nu är sommaren här förresten. Tecken? Jo, de första fästingarna har skådats. Idag tre stycken på Hedda. Dessbättre ynka små som ännu inte hade satt sig ordentligt. Hedda ifrågasatte dödandet av dem. De ville ju bara ha lite mat...? Men när hon förstod att hon även kunde bli sjuk av dem, dalade empatin och egoismen tog över. Hon började leta hål på kroppen.
- Var har de suttit och sugit blod? Var är hålen som de tagit ifrån?

Blåssipporna blommar nu

Hedda sprang barfota över gräsmattan när vi hade kommit hem ifrån dagis idag.
- Mamma, kom så plockar vi blommor! ropade hon glatt.
Hon sprang mot gräsmattans ytterkant som mot den lilla gräsbevuxna grusvägen kantas av liljekonvaljer. Jag trodde att det var dem hon ville plocka. Men hon stannade vid en överblommad maskros och plockade försiktigt upp den vita dunbollen utan att de vackra små fröbärande stjärnorna spreds för vinden. Hon höll upp den mot mig, log och sa med iver i rösten:
- Vi plockar blås-sippor!

Vilket underbart namn på detta blommande otyg! Hon höjde den mot ansiktet, spände läpparna och blåste till. Av blåssippan fanns bara den ihåliga stjälken kvar och över gräsmattan spreds möjligheten till fler gula fläckar. Jag suckade, log och sprang efter henne. Vi hittade fler blåssippor och befriade ytterligare några stjärnor från sin stjälk.