Det var ett evigt förhalande ikväll när hon skulle till att somna, lilla fröken... Det var berättande och vattendrickande, kisseri och "kan inte somna". När den ömma moderns tålamod till slut upphört att existera och hon blivit märkbart irriterad, inleddes en stund av förståelseprat och förlåtande. Slutligen slappnade den lilla av. Och då... kommer mannen hem. Ytterdörren öppnas och stängs, han går över golvet, ställer ifrån sig saker, gör komma-hem-ljud helt enkelt. Hedda spetsar öronen och säger:
- Jag hörde nåt! Vet du vad jag hörde?
- Nej...
- Ett öppnande...
Jag ler. Så mycket härliga ord.
Nu är sommaren här förresten. Tecken? Jo, de första fästingarna har skådats. Idag tre stycken på Hedda. Dessbättre ynka små som ännu inte hade satt sig ordentligt. Hedda ifrågasatte dödandet av dem. De ville ju bara ha lite mat...? Men när hon förstod att hon även kunde bli sjuk av dem, dalade empatin och egoismen tog över. Hon började leta hål på kroppen.
- Var har de suttit och sugit blod? Var är hålen som de tagit ifrån?
- Jag hörde nåt! Vet du vad jag hörde?
- Nej...
- Ett öppnande...
Jag ler. Så mycket härliga ord.
Nu är sommaren här förresten. Tecken? Jo, de första fästingarna har skådats. Idag tre stycken på Hedda. Dessbättre ynka små som ännu inte hade satt sig ordentligt. Hedda ifrågasatte dödandet av dem. De ville ju bara ha lite mat...? Men när hon förstod att hon även kunde bli sjuk av dem, dalade empatin och egoismen tog över. Hon började leta hål på kroppen.
- Var har de suttit och sugit blod? Var är hålen som de tagit ifrån?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar