På flera fronter samtidigt

Jag vill göra allt! Samtidigt! Märk väl att jag inte skriver måste eller borde. För jag måste ingenting. Jo, några måsten finns det i livet, såsom att försörja sig och laga mat till hungrigt barn, se till att densamma kommer i säng i vettig tid och... ja, sådana måsten. Men livet blir mycket roligare och framför allt lättare att leva utan allt presterande som ligger i de där orden. I stället för att jag måste eller borde inreda hemmet, rensa ogräs, sätta frön, hålla rent, träffa vänner, lapa sol... så är det något jag vill göra. Så nu vill jag göra allt samtidigt.

Vi arbetar på alla fronter. Pär beskär i trädgården, jag flyttar kompost (har i kväll flyttat ca 300 liter kompost eller så...), jag planterar pumpor, potatis och annat smått och gott, pyntar hemmet med diverse trädgårdsväxtlighet, vi bjuder hem folk, vi träffar nya människor och börjar lära känna dem, vi tar vara på vädret och är ute, vi städar och tvättar och så har vi ett par bollar uppe i luften som får vara där ett tag och som handlar om inredning i vårt och Heddas rum. Och mitt i allt detta känner vi oss glada och lyckliga. Jag älskar våren!

Vad är det för en dag?

Har precis kommit ur duschen efter en härlig löparrunda i ljuvlig vårkväll. Efter att jag nattat Hedda hade jag egentligen en kompost att gräva ut, men fick sådan lust att snöra på mig skorna och springa en sväng. Och vilken upplevelse. Stilla kväll. Så tyst och ändå så många ljud. Trampet av sulor mot asfalt. Tofsvipor och andra bevingade varelser i en fantastisk kvällskonsert. Ljuset. Dofterna. Ån som brusade fram. Någon som tvättade bilen i skymningen som om det vore något hemligt, något man måste smyga med. Gröna hagar och skira björkar. Bokar med nyutslagna löv. Och på tillbakavägen... Ett sådant luftigt mörker - så olikt vinterns täta. På sista biten grusväg utsträckta steg. Långa. Snabba. Aldrig har det varit så underbart att springa.

Detta efter en härlig dag. Mannen uppvaktades på morgonen med sång av fru och dotter. Hedda valde födelsedagssång - den de sjunger i Lotta på Bråkmakargatan. Men det var svårt att ändra namn - Hedda sjöng: Vad är det för en dag? Är det en vanlig dag? Nej det är ingen vanlig dag, för det är Lottas födelsedag. Hurra, Hurra, Hurra! Han fick räkmacka, te och presenter. Och kramar och pussar. Mysmorgon.

Och så en förmiddag utomhus. Lite nytt påtande i krukor på verandan. Hedda gungade. Mannen beskar träd. Jag plockade nässlor och gjorde nässelsoppa. Hedda sa att hon inte skulle äta. Hon tyckte inte om.
- Men har du smakat nångång?
- Nej.
- Då kan du ju inte veta om det är gott eller inte.
En stunds funderande.
- Jag har ätit det en gång...

Men när hon sedan fått känna på de förvällda nässlorna och erfarit att de i detta tillstånd inte brändes, gick hon med på att smaka. Och när dessutom kompisen H åt och tyckte det var gott, då var det riktigt god soppa. Fastän det var nässlor i.

Trevliga vänner på kaffe och tårta. Fler trevliga vänner på kvällsmat och tårta. Skön dag. Nu är det läggdags.

Maskerad doktor

Förra helgen fick Hedda något hon längtat efter så länge. Mormor och morfar kom på besök och hade med sig doktorskläder. Lyckan var total. Hon fick utlopp för den omhändertagande ådran, och det blev "på riktigt". Det lyste i hennes ögon när hon fick på sig kläderna och frågan till morfar lät inte vänta på sig:

Var har du ont nånstans, morfar?

Örondoktorn

Förra fredagen var jag kompledig och det var perfekt trädgårdsväder. Tre generationer i femininum grävde potatisland. Ja, det vill säga, jag och min mamma grävde och rensade och Hedda samlade maskar. Plötsligt hörde vi henne hojta: "Kolla på mig!" Över näsan hade hon lagt en mask och hon riktigt njöt att att vara så naturnära. Tja, varför inte. Det finns de som låter sina hundar slicka dem inne i munnen...

MASK-erad

På femårskalas i söndags.

Lite bilder

Några bilder från senare delen av livet...

Hedda i vårig outfit.

Hedda hjälper pappa att få upp väggen i sovrummet.

Superkoncentrerad.

Ibland är det bra att vara två.

Hedda frågade mig en dag om hon fick plocka lite scillor i trädgården. Jag sa att det fick hon gärna eftersom vi har så många, men att hon kunde tänka på att göra en fin liten bukett. Det lovade hon att göra. När jag sedan gick bort till syrénbersån där hon höll till hade hon inte riktigt hållt sig innanför ramarna...

Skottkärra full med scillor, det är ju också bra att ha.

Sista soffpotatisen är satt...

Oj, oj, oj... Vad jag känner mig fysisk. I eftermiddag och kväll har jag använt min kropp till diverse fysiska aktiviteter och förmodligen kommer det att leda till morgondagens upptäkt av nya muskelgrupper. På eftermiddagen grävde jag grönsaksland. Tog en liten frösättarpaus och middagslagningsrast. Efter maten staplade jag ved medan mannen klöv densamma. Vi bytte och jag stod vid huggkubben. Efter kvällsproceduren med Hedda bar vi upp diverse utsorterat till vinden. Och sen var det dags för lite lek och skoj.

Mannens nya TV-spel är inget för soffpotatisar. Vi inledde med några tennismatcher. En syn för gudarna, skulle jag tro. Gick någon förbi utanför på landsvägen skulle de nog undra varför vi stod där i vardagsrummet bredvid varandra och slog i luften. Precis som tennis fast utan allt spring. Sen skulle jag testa att boxas. Jag som aldrig haft en boxningshandske på mig. Än mindre två. Där stod jag på getfällen och duckade och boxades, parerade och slog. Fruktansvärt jobbigt! Jag kommer inte kunna skriva med en vanlig hederlig penna i morgon. Än mindre bära på saker... Hur som helst knockade jag motspelaren och trots att han fick in några högerkrokar i nyllet på mig gick jag segrande ur matchen utan minsta skråma.

Det donas och grejas...

Ja, så mycket tid för bloggande finns det just inte. Och inte så mycket behov heller. Kreativiteten får utlopp på annat håll just nu. Det snickras och målas och inreds och hängs upp och tas ner och sorteras och stuvas om och slängs... Nya idéer föds. Somliga tas tillvara och somliga förkastas. Någon dag när jag har tid lägger jag ut lite bilder och visar hur långt vi kommit.

Inte nog med att vi styr upp lite inomhus. Nu sätts det också frön och klipps bort visset i trädgården och grävs lite i grönsakslandet så det ska vara såbart när jorden behagar bli tillräckligt varm. Härliga vår!

Till alla er som kikar in här lite nu och då trots att jag inte är lika högfrekvent vid tangentbordet vill jag bara säga att det är så roligt att se på statistikens staplar att ni är bloggen trogen. Roligt att mina små funderingar och vardagliga om och men roar (eller vad det gör?!) och lockar till läsning. Fortsätt gärna att titta in nu och då. Det är ju inte så att jag kommer att lägga ner bloggen. Jag kommer nog bara inte att skriva varje dag...

En kort Heddakommentar avslutningsvis:
Härom dagen undrade hon om det inte var hennes födelsedag just den dagen.
- Varför undrar du det, frågade jag.
- För jag är så förfärligt sugen på tårta idag!
Och så bestämde hon att hon vid den fjärde födelsedagen (om ett halvår) skulle ha antingen en ormtårta (som när hon fyllde två) eller en Pippitårta med flätor (och helst med Lilla Gubben och Herr Nilsson...) eller möjligen en monstertårta. Vi får väl se vad det blir. Det hinner nog ändra sig många gånger. Eller så blir det ingen fyråårsdag. När hon igår fick en kalasinbjudan från kompisen S som snart fyller fem talade hon med tårfyllda ögon om att hon också ville fylla fem och inte fyra...

Svartrötter och persilja

När planer stuvas om och en vanlig måndagkväll blir tillgänglig för nya infall och när det dessutom sammanfaller med vacker kvällssol... då åker räfsa, kratta och spade fram. Vårens första riktiga trädgårdsarbete har utförts. Blomrabatterna är nu olöviga och mörk mylla har vänts upp på åtminstone en tiondel av grönsakslandet. Runt förra säsongens svartrötter har jorden luckrats upp och övervintrade persiljan lyser grön strax bredvid.

Lycka är...
...att få naglar med sorgkant.
...att sila fuktig bördig jord mellan fingrarna.
...att gnugga fingertopparna mot små svartvinbärsblad och känna doften.
...att se första pingstliljan utslagen.
...att upptäcka att det finns vitsippor i gräsmattan.
...att strunta i att det är mer mossa än gräs i densamma.

Vårtecken

Detta är första våren här på torpet (ja, förra våren fick vi lite till låns, men det är först nu vi har möjlighet att följa växtkraften på nära håll). Jag upptäcker hela tiden nya knoppar här och var. Det är en av förunderligheterna jag älskar med våren! Jag tog en tur ut i trädgården idag på eftermiddagen med kameran i högsta hugg. Jag hade varit ute med soporna och sett något högst oväntat som bara väntade på att bli upptäckt. Vänta ska ni få se...

Först såg jag krokus vid trappen under en liten lövhög. Vackert!

Påskliljorna har jag vetat om ett bra tag, men det är härligt att se hur de knoppas!

Mera påskliljor!

Och här är de där gula jag alltid glömmer namnet på... Sådan glädje att snart få solar vid husknuten!

"Ge rum, jag vill opp, sa Rabarberknopp."

Ur Görans bok av Elsa Beskow, 1916.
Det känns som att det inte dröjer länge innan första rabarberpajen... Mmm!

Och så var det detta högst förvånande! Gullvivor! I mars! så skira... vackra...

Jag kan skatta mig lycklig som får uppleva våren och som lärt mig att uppskatta växtkraften. Livskvalitet är rätt ord!

Idag har jag...

...vårkänslor.

...återigen förundrats och glatt mig över kommande påskliljor, tulpaner och dom där gula blommorna invid husknuten med så vackra blad som jag inte vet namnet på, men som redan har stora knoppar!

...sett över fröerna och tagit in jord för att i veckan kunna förodla lite grödor.

...sorterat pappershögar.

...livet i fokus.

...ägnat ett par kvällstimmar bara åt mig själv och fått en make-up-konsultation hemma vid köksbordet. Och så snygg jag blev! Synd bara att det är en vanlig sketen tisdag och inte så många som ser resultat av mina nya sminkkunskaper...

...känt mig glad!

...gjort en massa mer saker än vad som framgår ovan... varit effektiv... hållt fokus... och känner mig nöjd.

...tänkt en del på medveten närvaro...

...gjort mig förtjänt av att gå till sängs... NU!

Tio veckslutshöjdare

När jag tänker på slutet av denna vecka blir det i listform... Tio höjdpunkter:

1. Underbara uppmuntrande kollegor.
Tillbaka på jobbet efter en tids hemmavaro. På skrivbordet ligger ett litet kuvert och ett par chokladbitar. Några välkomnande ord, någon som bemödar sig om att fixa något hon vet att jag tycker om, en massa varma kramar och uppmuntranden... Det känns in i benmärgen (eller är det i själen?) att jag är välkommen och väntad. Så roligt att vara tillbaka!

2. Brev med värme och kärlek från mamma.

En uppmuntran brevledes på alla hjärtans dag. En vacker dikt. Ett brev med kärlek i. Så skönt att ha en mamma som bryr sig om. Och även om hon är långt borta geografiskt så är hon alltid nära hjärtat. Tack mamma!

3. Sköna vårpromenader.
Ja, vad säger man? Vår i februari. Jätteknasigt, och jag hade hellre sett att naturen hade fått bete sig såsom naturligt är. Men visst är det skönt med härliga promenader i vårluft, talgoxar som kvittrar på tok för tidigt och vårsol i ansiktet. Det dröjer nog inte länge förrän man kan slå sig ner på en bänk utan att lägga handskarna under rumpan...

4. Ren och ung med crème och skratt.

I fredags kväll åkte jag till S i Björkhaga dit jag blivit inbjuden till "klass" med en Mary-Kayförsäljare. Rengöringscrèmer, hålla-sig-ung-produkter, exfolianter och foundations är bara några av produkterna som visades. Och vad skönt det var! Få sitta ner ett par timmar och rå om sig själv tillsammans med trevliga kvinnor jag inte ofta träffar. Och så skulle unga frun ta ställning till om hon skulle köpa något. Rengöringsprodukter var inte svårt att bestämma sig för att köpa när man är en sån som vanligen nöjer sig med att gnugga bort smink med tvål och vatten... Jag vet... inte alls bra. Men så ser ju hyn ut som den gör också. Nu var det dags för krafttag mot hudmisshandeln. Redan efter ett par dagar känner jag skillnad. Mjuk och len och go om kinderna... Men så var det de där anti-åldrande-grejorna... När kollegor på gymnasiet tar mig för elev... När jag får frågan om vuxen eller ungdom på bussen... När folk tror att jag är mitt barns syster... När jag ser mig i spegeln och inser att de där små fina rynkorna jag ser vid ögonen endast är något jag ser och ingen annan... Då vet jag att jag inte behöver något som förhindrar åldrande...

5. Fika med goda vänner och minisemlor.

Familjen N gjorde oss det äran att hälsa på igår. Vi hade bakat minisemlor som man fick lägga ihop själv vid bordet (då får man så mycket mandelmasseklägg och grädde man vill ha!). Fördelen med minisemlor är att den som vill kan äta tre och den som gärna stannar efter en får det och alla blir nöjda och glada! Efter fika sparng barnen upp för trappan. De lekte så bra uppe på rummet och vuxna fick prata och ha trevligt en hel eftermiddag. Tack för att ni kom!

6. Skön svensk film.

Lördagkväll med Melodifestival (bra mycket bättre underhållning än förra lördagen!) och "Se upp för dårarna" - en mysig lättittad film som lämnade en god eftersmak. Även lite gott tilltugg och glitter (!) i soffan.

7. Snödroppar.

Hedda hittade trädgårdens första snödroppar härom dagen. Idag gick vi ut tillsammans och tittade på de vackra ungmöerna som förläget tittade ner i marken. Snart får två ensamma sällskap.

8. Trädgårdsbestyr.

Lövhögar som inte krattades upp i höstas (förstår inte vem som inte gjorde det!) hamnade i skottkärran idag. Vi hittade daggmaskar som idogt arbetat med löven länge. Hedda namngav dem. Det var Valle, Kimmy (var fick hon det ifrån?) och Gustav. När jag körde kärran till komposten låg Hedda ovanpå lövbädden och blundade med ansiktet mot solen. Vilken liten livsnjutare! Medan jag krattade upp löven låg hon på samma sätt fast på marken och myste lite fnittrigt.

9. God, het och snabbgjord chili.

Två dagars middag. Gott bröd, avocadobitar och turkisk yoghurt till. Så nykommet och gott! När jag kommenterade lammfärsen (hemmamald från lamm i Granhammar) och sa att den var så fin (såväl god som finmalen) svarade Hedda:

- Det är ingen finfärs. Det är fulfärs!
Jorå, såatte... Humöret är det inget fel på!

10. Tokskratt och fniss med härliga familjen.

Efter flera av dagens måltider har det busats och skrattats och kittlats och tramsats. Härligt! Mer sånt! För då behöver jag absolut inga föryngingsprodukter.

Sprängkraft!

Detta älskar jag med våren! Nu är det ju fortfarande vinter... men naturen tycks tro att det är vår redan i slutet av januari. Och med vilken styrka de tar sig upp, knopparna. Inspirerande. Det som lever och andas är inte uträknat. Lökar som inte ser mycket ut för världen i oktober rymmer liv och växtkraft. På våren bevisar de att skrumpet och visset kan leva igen. Att uttorkat och dött faktiskt är en förutsättning för liv. Att vila är nödvändigt för att orka komma igen.

Julrosen som obarmhärtigt stoppades ner i jorden utan vidare omsorg för ett par veckor sedan tycks trivas riktigt bra. Den kalla vinden viner omkring till synes sköra kronblad som blir svårfångade utan blixt. Men blomman uthärdar och levererar oberörd nya knoppar.

Vilken skatt av lärdom det finns att hämta i naturen. Mycket är applicerbart på det liv vi själva lever.

Luften är så lång

Ja, då var man med blogg... Har länge stått emot men nu gick det inte längre. Kan man tänka sig - jag fick faktiskt lust att ha en blogg. Hade varit ute i det fina vädret: tog en lång promenad, hängde tvätt (jo, det går alldeles utmärkt i januari - här på slätten var det såväl sol som vind idag), svabbade av bilen en aning, planterade tulpanlökar (det funkar också i januari - lökarna gör sig bättre i jorden än i en påse i skrubben under trappen) och slängde ner en halvvissen julros i jorden när jag ändå hade spaden framme. Och det var då... när jag kom in... som jag blev så sugen på att ha en blogg. Och så tänkte jag att jag kunde väl lika gärna skriva dagbok men på nåt sätt kändes det mer i tiden med en blogg. Och i en dagbok kan ju inte världen få se mina bilder, LO:s och annat kreativt jag annars skulle få sprida omkring mig.

Dessutom kan ju kära släkten (och självklart andra intresserade) få ta del av lilla Heddas sköna kommentarer innan glömska mamman hunnit peta in godbitarna i hjärnans trånga vindlingar och riskera att aldrig få dem därifrån. Som den igår... Lilla näslundska familjen var ute på promenad i fina vårliknande vädret. Utmed en grusväg stod en gigantisk gran och vi stannade under den och beskådade de kraftiga grenarna och de många barren. Hedda konstaterade att den var större än den nyss från vårt vardagsrum utslängda dito.
"Ja", sa jag, "den hade inte fått plats i vårt vardagsrum".
"Men kanske i ert sovrum", replikerade hon då.
"Nej, det är ännu lägre i tak där."
Så tänkte hon en stund innan hon sa: "Men i vår trädgård får den plats... för luften är så lång..."
Mmm... luften är väldigt lång...