Luften är så lång

Ja, då var man med blogg... Har länge stått emot men nu gick det inte längre. Kan man tänka sig - jag fick faktiskt lust att ha en blogg. Hade varit ute i det fina vädret: tog en lång promenad, hängde tvätt (jo, det går alldeles utmärkt i januari - här på slätten var det såväl sol som vind idag), svabbade av bilen en aning, planterade tulpanlökar (det funkar också i januari - lökarna gör sig bättre i jorden än i en påse i skrubben under trappen) och slängde ner en halvvissen julros i jorden när jag ändå hade spaden framme. Och det var då... när jag kom in... som jag blev så sugen på att ha en blogg. Och så tänkte jag att jag kunde väl lika gärna skriva dagbok men på nåt sätt kändes det mer i tiden med en blogg. Och i en dagbok kan ju inte världen få se mina bilder, LO:s och annat kreativt jag annars skulle få sprida omkring mig.

Dessutom kan ju kära släkten (och självklart andra intresserade) få ta del av lilla Heddas sköna kommentarer innan glömska mamman hunnit peta in godbitarna i hjärnans trånga vindlingar och riskera att aldrig få dem därifrån. Som den igår... Lilla näslundska familjen var ute på promenad i fina vårliknande vädret. Utmed en grusväg stod en gigantisk gran och vi stannade under den och beskådade de kraftiga grenarna och de många barren. Hedda konstaterade att den var större än den nyss från vårt vardagsrum utslängda dito.
"Ja", sa jag, "den hade inte fått plats i vårt vardagsrum".
"Men kanske i ert sovrum", replikerade hon då.
"Nej, det är ännu lägre i tak där."
Så tänkte hon en stund innan hon sa: "Men i vår trädgård får den plats... för luften är så lång..."
Mmm... luften är väldigt lång...