I ett svagt ögonblick lovade mamman att Hedda skulle få en tigerdräkt när hon blivit frisk, om hon var duktig och tog sin hostmedicin. Hon var duktig och idag skulle tigerdräkten inhandlas. Och varför en tigerdräkt....? Jo, för Albin hade ju en som han hade fått i julklapp och den var så fin och gosig... och det är ju Albin också... så en sån ville hon ha. Men på H&M där tigrarna hängt på rad innan jul var det nu tomt på rovdjur. Skelett, Spidermanutstyrslar, prinsessklänningar och ballerinakjolar fanns det däremot gott om. Safarimamman förstod att det skulle bli knivigt att hitta en randig katt någon annanstans och nån vidare lust att sy en tigerdräkt hade hon inte. Kompensation, tänkte mamman och införskaffade nån slags rosa fjärilsvingar med tillhörande trollspö och bestämde att det fick vara Tingelingvingar (en av Heddas många idoler), ett gäng nya hårspännen och en ny jacka (finjacka att ha istället för dagisjackan när man t.ex. ska gå på kalas... för endast 99 kronor på rean istället för 499 kronor vilket den tidigare kostat... Vilket kap, tänkte mamman).
Alltsammans slogs in i ett stort paket som senare överräcktes till Hedda som var förberedd på att det inte skulle bli någon tigerdräkt. Barnet blev överförtjust och iklädde sig genast sin nya Tingeling-outfit, ställde sig mitt på golvet och väntade. Men inget hände... varpå Tingeling blev svart i synen och klagande utbrast med ihopbitna käkar: Men jag vill ju kunna flyga på riktigt!
En stunds eftertanke...
... och så insåg hon att det var helt ok i alla fall...
Kan man inte flyga så kan man ju alltid trolla!
Ett par korta glimtar till från eftermiddagen med Hedda:
Hon tog sig för ena armen, spärrade upp ögonen och sa: Jag är jättestark i mina pilbågar (såg här något tveksam ut och fortsatte)... och i mina biceps. Skönt... hon klarade ut anatomin till slut. Kanske det kan bli en doktor av henne i framtiden. Det är ju drömyrket vid sidan av ridlärare... Frågan är var fjärilsvingar gör sig bäst, i sjukhuskorridoren eller på hästryggen?
Till pappa sa hon ikväll när de satt nere i vardagsrummet och jag befann mig på övervåningen:
Du är kung i Söderhavet... och mamma är där uppe... och jag är Pippi.
En titt på pappas bringa och så fortsättningen:
Du har stora bröst kung Söderpappa!
Slutligen något om mamman själv (något inspirerad av Pappa Ulf med den trevliga bloggen med samma namn som igår, tror jag, berättade om avlägsnade näshår). Jag har idag inte avlägsnat några näshår men däremot en annan liten bit av kroppen, högst ofrivilligt. Jag skulle tejpa igen det stora hostmedicinskompensationspaketet och en liten tejpbit krånglade. Den satte sig liksom fast i sig själv som de kan göra ibland de där små häftiga remsorna. Då jag tydligen tyckte att det var livsnödvändigt att hålla kvar vänsterhanden på paketet var jag tvungen att ta tänderna till hjälp. Förde upp högerhanden med tejpbiten mot munnen och lyckades fastna med tejpen på läppen som vid denna tidpunkt var något torr och oinsmord. Ett rejält skinnflak följde med tejpbiten varpå blodvite uppstod... Och inte lite heller... Det blödde in i munnen... och ut på hakan... och nerför knäna... Ja, kanske inte riktigt men det tog en bra stund innan blodflödet kunde hejdas.
Men tejpbiten slutade krångla i alla fall och betedde sig såsom man vanligtvis önskar att de ska bete sig, och hamnade på paketet som inte helt väntat dekorerades med ett skinnflak från mammas läpp!
Till pappa sa hon ikväll när de satt nere i vardagsrummet och jag befann mig på övervåningen:
Du är kung i Söderhavet... och mamma är där uppe... och jag är Pippi.
En titt på pappas bringa och så fortsättningen:
Du har stora bröst kung Söderpappa!
Slutligen något om mamman själv (något inspirerad av Pappa Ulf med den trevliga bloggen med samma namn som igår, tror jag, berättade om avlägsnade näshår). Jag har idag inte avlägsnat några näshår men däremot en annan liten bit av kroppen, högst ofrivilligt. Jag skulle tejpa igen det stora hostmedicinskompensationspaketet och en liten tejpbit krånglade. Den satte sig liksom fast i sig själv som de kan göra ibland de där små häftiga remsorna. Då jag tydligen tyckte att det var livsnödvändigt att hålla kvar vänsterhanden på paketet var jag tvungen att ta tänderna till hjälp. Förde upp högerhanden med tejpbiten mot munnen och lyckades fastna med tejpen på läppen som vid denna tidpunkt var något torr och oinsmord. Ett rejält skinnflak följde med tejpbiten varpå blodvite uppstod... Och inte lite heller... Det blödde in i munnen... och ut på hakan... och nerför knäna... Ja, kanske inte riktigt men det tog en bra stund innan blodflödet kunde hejdas.
Men tejpbiten slutade krångla i alla fall och betedde sig såsom man vanligtvis önskar att de ska bete sig, och hamnade på paketet som inte helt väntat dekorerades med ett skinnflak från mammas läpp!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar