Pippi på pärlor

Ledsen, så ledsen... Avledningsmanöver: Sitta och pärla. Men varför så ledsen? Jo, tårarna på bild föregicks av sagoläsande. Idag blev det Skönheten och Odjuret för första gången. Och känner man till sagan vet man att en rik köpmansdotter för att rädda sin fars liv hamnar på ett slott tillsammans med ett odjur som ideligen tjatar om samma frieri dag ut och dag in. Men då han är så fuktansvärt ful bär det emot att svara annat än nej på frågan. Slutligen fattar hon emellertid tycke för det ohyggliga odjuret som verkar ha ett hjärta av guld. Och då hon fått lov att resa hem till sin sjuke far längtar hon så oändligt mycket efter sitt odjur. När hon återvänder är han döende av sorg då han tror att han aldrig ska få återse den vackra. Hon gråter över Odjuret och uttrycker sin kärlek till honom varpå förtrollningen han drabbats av bryts och han återigen blir den vackre prins han en gång var.

De flesta skulle här känna sig tillfreds med det vackra Hollywoodslutet och glädjas över att de unga tu fick varann, och kunde leva lyckliga alla sina dagar med en perfekt outfit. Men inte vår dotter. Hon började gråta något så hejdlöst att man kunde tro att någon hade dött, att hon trillat nerför trappan (vilket hon senare på dagen även gjorde...) eller något liknande. Men det som frambringade denna tåreflod var det faktum att odjuret var borta. Detta snälla, godsinta, omtänksamma odjur som hon på de få sagobokssidorna lärt sig att fatta tycke för hade ersatts av en snygg prins som inte hade gjort något för Skönheten. Han bara stod där och tog emot hennes oförtjänta kärlek. Och hur mycket jag än försökte förklara för Hedda att odjur och prins var samme man så förblev hon otröstlig. Det enda som skulle få henne på andra tankar var pärlhinken. Det tog en stund, men pärlflärd gör susen.