"Kycklingar kan inte flyga. Simon och Sofia säger att dom kan det och då blir jag ledsen."
Underläppen börjar darra och hon lever sig in i det orättvisa mot henne, världens medelpunkt, att andra människor har andra åsikter. När vi där vid middagsbordet frågar varför hon blir ledsen svarar hon med gråten i halsen:
"Jag tyckte inte att dom kunde flyga från sin mamma och pappa..."
Lilla skruttan... Så empatisk att hälften vore nog. Det vore ju synd om kycklingarna om de besatt den kunskapen eftersom den frihet det kunde medföra inte skulle vara hanterbar för de små duniga liven. Men hur det än är så måste man så småningom släppa taget om dem man älskar och låta deras vingar bära. Liknelsen haltar en aning eftersom kycklingen kommer att växa och bli en höna eller tupp och när de flaxar är det mest bara hysteriskt och inte särskilt transportabelt...
Hon var så trött idag när hon kom hem från dagis. Så att det var nära till gråt var väl inte så konstigt. Men när hon hade satt i sig lite av köttbullarna, makaronerna och favoritärtorna fick hon energi och började bubbla. Besinningslöst.
"Och när det blir jul kan vi baka Häxan Surtant och Riddare Ragnar och massa levande folk som gamlamormor och oss och mormor och morfar och mina gusiner." (Jag vet... uttalet av detta ord är inte det mest välkomna släktdraget... Å andra sidan finns det värre sådana...)
Och så drog hon vidare in i fantasins underbara värld: "Nere i tummens dal (det är armvecket) finns en dörr. När det kommer ett monster så kan Bockarna Bruse slänga ner trollet. Om man går in i dörren så kan man dansa i dalen..."
Vid måltidens slut kröp hon över i mitt knä, studerade mina hmm... behag en kort stund och sa sedan: "Du har ätit så mycket så inte bakterierna kan tugga på det som är i... nere i foten..."
Livet ter sig så mycket klarare vid sidan av en treåring. Som vore det uppenbarat för unga frun. Det blir så tydligt att allt inte är ämnat för människans förståelse. Somt får vara fördolt...
Men hon är inte enbart av mystisk art i sina uttalanden. Ibland är det riktigt tydligt. Hon har sedan jul ungefär tjatat om att hon vill träffa Pippi - den stora idolen - på riktigt. För några dagar sedan planerade hon upp vår semester. Vi ska åka och hälsa på riktiga Pippi när det blir sommar. Detta pratas det varmt och innerligt om. Så ikväll sa hon plötsligt: "Men hur ska vi hitta till Pippis hus?" Jag föreslog att vi kanske kunde titta på en karta. Då la hon huvudet på sne, gjorde viktig-minen och kom med det goda förslaget: "Man kan ta lite höger och vänster kanske?"
Och ja, varför inte. När man inte riktigt vet vägen i livet kan man kanske göra så. Allt ska alltid vara så vansinnigt uppstyrt. (Varning för generaliseringar.) Karta. Kompass. Planering. Proviant. Säkerhetslinor. Skyddsnät. Första-hjälpen-kit. Men livet är ju inte så. Det gör ganska ofta som det själv vill. Och då är det bara att haka på. Ta lite höger och vänster kanske?
Underläppen börjar darra och hon lever sig in i det orättvisa mot henne, världens medelpunkt, att andra människor har andra åsikter. När vi där vid middagsbordet frågar varför hon blir ledsen svarar hon med gråten i halsen:
"Jag tyckte inte att dom kunde flyga från sin mamma och pappa..."
Lilla skruttan... Så empatisk att hälften vore nog. Det vore ju synd om kycklingarna om de besatt den kunskapen eftersom den frihet det kunde medföra inte skulle vara hanterbar för de små duniga liven. Men hur det än är så måste man så småningom släppa taget om dem man älskar och låta deras vingar bära. Liknelsen haltar en aning eftersom kycklingen kommer att växa och bli en höna eller tupp och när de flaxar är det mest bara hysteriskt och inte särskilt transportabelt...
Hon var så trött idag när hon kom hem från dagis. Så att det var nära till gråt var väl inte så konstigt. Men när hon hade satt i sig lite av köttbullarna, makaronerna och favoritärtorna fick hon energi och började bubbla. Besinningslöst.
"Och när det blir jul kan vi baka Häxan Surtant och Riddare Ragnar och massa levande folk som gamlamormor och oss och mormor och morfar och mina gusiner." (Jag vet... uttalet av detta ord är inte det mest välkomna släktdraget... Å andra sidan finns det värre sådana...)
Och så drog hon vidare in i fantasins underbara värld: "Nere i tummens dal (det är armvecket) finns en dörr. När det kommer ett monster så kan Bockarna Bruse slänga ner trollet. Om man går in i dörren så kan man dansa i dalen..."
Vid måltidens slut kröp hon över i mitt knä, studerade mina hmm... behag en kort stund och sa sedan: "Du har ätit så mycket så inte bakterierna kan tugga på det som är i... nere i foten..."
Livet ter sig så mycket klarare vid sidan av en treåring. Som vore det uppenbarat för unga frun. Det blir så tydligt att allt inte är ämnat för människans förståelse. Somt får vara fördolt...
Men hon är inte enbart av mystisk art i sina uttalanden. Ibland är det riktigt tydligt. Hon har sedan jul ungefär tjatat om att hon vill träffa Pippi - den stora idolen - på riktigt. För några dagar sedan planerade hon upp vår semester. Vi ska åka och hälsa på riktiga Pippi när det blir sommar. Detta pratas det varmt och innerligt om. Så ikväll sa hon plötsligt: "Men hur ska vi hitta till Pippis hus?" Jag föreslog att vi kanske kunde titta på en karta. Då la hon huvudet på sne, gjorde viktig-minen och kom med det goda förslaget: "Man kan ta lite höger och vänster kanske?"
Och ja, varför inte. När man inte riktigt vet vägen i livet kan man kanske göra så. Allt ska alltid vara så vansinnigt uppstyrt. (Varning för generaliseringar.) Karta. Kompass. Planering. Proviant. Säkerhetslinor. Skyddsnät. Första-hjälpen-kit. Men livet är ju inte så. Det gör ganska ofta som det själv vill. Och då är det bara att haka på. Ta lite höger och vänster kanske?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar