Tittut!

Det är så härligt med tulpaner i januari. Jag älskar vita och lila. Köper ofta tio av varje och sätter tätt tätt i min vita höga vida vas från Orrefors. Helst ska blommorma bara sticka upp lite kaxigt över kanten. Så vackert.

Jag var på Tant Grön i Vintrosa igår. Det finns en gräns för hur länge man kan ha kvar de röda julstjärnorna helslokandes i köksfönstret. Den hade överskridits för länge sen. Så ut med visset och in med fräscht. Ett par söta vivor av nåt slag. Skit samma vad de heter. Fina är dom. Hedda fick välja färg.

Trots vår i köket kan man faktiskt scrappa juliga och vintriga LO:s. Här är veckans skörd så här långt...

Första LO:n med mig själv. Kul!

Och apropå scrap... Hade scrapträff på jobbet idag. Det blir inte alltid som man har tänkt sig. Somt bestämmer man inte över, som t.ex. hur lång tid en hälsoprofilbedömning tar. Man kan frestas att tro att tidsåtgången berodde på det faktum att unga frun är ganska pratglad och frågvis, men det var inte många talminuter hon fick. Alltså berodde det på något annat. Kanske det faktum att konditionen var urusel och att det finns något samband mellan konditionens status och bedömningens tidsanspråk... Tveksamt det också. Men tid tog det i alla fall. Detta påverkade i sin tur tiden för avfärd till Stellas i Kumla där inköp inför träffen skulle ske. I slutändan blev det en timme för scrappande vilket inte räcker långt i dessa sammanhang eftersom jag är ganska trög i starten (detta är inte tillämpbart på alla områden i livet...). Underbart är kort som bekant och eftersom maken hade viktigt möte att fara till och treåringen ännu inte är bekväm med att vara ensam hemma (!) så var det bara att packa ihop de osedvanligt otympliga lådorna ämnade för scrapsaker och bege sig västerut.

Trots att det inte alltid blir som man hade tänkt sig så blev det ganska bra i slutändan. Nu får jag sitta här i lugn och ro och skriva, och det känns som om jag är alldeles ensam hemma fast lilla skruttan ligger i sängen och sover. Och när jag tänker tillbaka på dagen som gått, känns det ganska bra att veta att flåset inte kan bli så mycket sämre... däremot bättre... och att jag åtminstone inte lider av övervikt... snarare tvärtom...