Urvuxen

I början på förra veckan var vi på 51-årskalas. Hedda var lite blyg eller låtsades åtminstone vara det när vi stod där i hallen. Hon klängde på mig och ville vara i min famn. Jag med min stora mage och svajiga höfter sa att jag inte kunde ha henne i famnen längre, men hon klängde envist fast. Jag bar in henne i varadagsrummet och satte mig i en fåtölj med henne i knät samtidigt som jag återigen påtalade svårigheterna med att bära henne.
- Börjar jag växa ur dig, mamma? frågade hon då.
Men då sa jag att man nog aldrig växer ur sin mamma, hur stor man är blir.