Vi låg på kökssoffan och myste efter middagen, jag och Hedda. Plötsligt pruttade hon högt och ljudligt. Det var faktiskt mer en brakare än en prutt. Pappa ifrågasatte dotterns gasande och var övertygad om att det var den ömma modern som lättat på trycket.
- Nej, sa jag. Det var faktiskt Hedda.
Hedda som utan svårigheter uppfattade det komiska i situationen försökte sätta mamma på pottkanten. Sakta uttalade hon orden som om tanken inte var klar när hon påbörjade meningen:
- Nähä, det var hon. Jag hörde... värsta... prutt...verk...samheten!
Jag förundras storligen över hennes vokabulär. Ibland blir det inte annat än knas när hon använder svåra, för henne främmande ord. Men ibland får hon till det och lyckas sätta in orden i ett fungerande sammanhang.
Apropå språk sitter jag och funderar över uttryck som innehåller kroppsdelar och som stämmer in på mig. Ryggradslös är jag inte. Armbågar mig fram gör jag inte. Trippar inte på tå heller (jo, ibland, när jag måste smyga). Hand-lingskraftig är jag i de flesta sammanhang, i andra inte i samma utsträckning. Knäsvag blir jag emellanåt. Någon ögontjänare är jag inte. Däremot är jag i vissa sammanhang såväl vingklippt som tandlös. Men det hör till rollen. Icke att sammanblanda med person. Men skillnaden är hårfin. Och den skillnaden är inte enkel att se, framför allt om man inte reflekterat över begreppen. Och så länge rollen är tydlig kan det faktiskt vara helt ok att vara både vingklippt och tandlös om det inte sker i kombination med ryggradslöshet. För amöbor står inte högt på den intellektuella skalan.
- Nej, sa jag. Det var faktiskt Hedda.
Hedda som utan svårigheter uppfattade det komiska i situationen försökte sätta mamma på pottkanten. Sakta uttalade hon orden som om tanken inte var klar när hon påbörjade meningen:
- Nähä, det var hon. Jag hörde... värsta... prutt...verk...samheten!
Jag förundras storligen över hennes vokabulär. Ibland blir det inte annat än knas när hon använder svåra, för henne främmande ord. Men ibland får hon till det och lyckas sätta in orden i ett fungerande sammanhang.
Apropå språk sitter jag och funderar över uttryck som innehåller kroppsdelar och som stämmer in på mig. Ryggradslös är jag inte. Armbågar mig fram gör jag inte. Trippar inte på tå heller (jo, ibland, när jag måste smyga). Hand-lingskraftig är jag i de flesta sammanhang, i andra inte i samma utsträckning. Knäsvag blir jag emellanåt. Någon ögontjänare är jag inte. Däremot är jag i vissa sammanhang såväl vingklippt som tandlös. Men det hör till rollen. Icke att sammanblanda med person. Men skillnaden är hårfin. Och den skillnaden är inte enkel att se, framför allt om man inte reflekterat över begreppen. Och så länge rollen är tydlig kan det faktiskt vara helt ok att vara både vingklippt och tandlös om det inte sker i kombination med ryggradslöshet. För amöbor står inte högt på den intellektuella skalan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar