Det finns dagar då skaparlusten infinner sig i det ögonblick jag vaknar. Det finns dagar då den smyger sig på och plötsligt är jag där mitt i det kreativa kaoset som om jag kastats dit. Och så finns det dagar som denna. Dagar då lusten att skapa inte är det primära, utan lusten, eller snarare behovet, att vara i det skapade tränger undan allt annat. Jag behövde närhet till meditativt lugnande vatten, uppväckande kylig vind och läkande sol. Allt detta bjöd skapelsen på idag.
Jag satt på bryggan vid kalkbrottet. Vattenståndet var högt och den lilla sandbank på vilken barnen sprang omkring i somras mellan solbadande sommartörstiga hade dragit ett täcke av vatten över sig ända upp till hakan. Vattenytan låg spegelblank nedanför branta klippor som reste sig upp likt raka väggar i en konungslig sal. Det var nästan som om jag var bjuden på bal till prinsen i hans slott. Fast jag hade ingen lust att dansa. Jag ville bara titta på, och njuta av den vackra arkitekturen. Jag reste mig från bryggan och tog en kort promenad runt läktaren i salen. Man hade dekorerat med nyutslagna blåsippor och mjuka små kuddar av vide. Solen gav ifrån sig ett svalt sken som fick salsgolvet att glittra i gröna nyanser. Jag njöt av höjden och gick med skräckblandad förtjusning genom det trasiga läktarräcket fram mot kanten. Jag kom att tänka på att det inte var någon som visste att jag fått en inbjudan till balen. Jag backade. Det skulle dröja innan någon saknade mig om jag råkade falla ner mot det hårda golvet. Jag gick vidare och det slog mig att det meditativa blanka vattnet inte var tillräckligt. Det var en del i det hela, men jag behövde mer.
Så jag hoppade in i bilen igen och for till en annan vacker bit av skapelsen. Här brusade vattnet fram i strida strömmar. Slingrade sig genom landskapet likt en lång glittrande orm. Jag gick med målmedvetna steg på smala stigar genom kullig terräng, hela tiden med vattnet inom syn- och hörhåll. Jag tänkte att vattnet precis som jag visste vilken väg det skulle ta. Det hade sin givna bana och det var bara att flöda fram. Jag hade också bestämt mig. Fast liksom vattnet hade jag ingen aning om var målet låg. Jag gick en ny stig. Den var utstakad, men om vart den ledde visste jag föga. Solen gled fram bakom ett moln just som jag vid stigens kant fick syn på en omkullfallen björk. Dess näver var bländande vit i solens starka sken och den påminde om en kolonn från antikens grekiska tempel där den låg utsträckt strax ovanför den branta sluttningen bakom. Jag slog mig ner och vände ansiktet mot eftermiddagssolen. Läkande strålar. Livgivande ljus. Framför mig låg gärdet utsträckt innan den mörka skogsranden tog vid och mötte den blekblå himlen. Snett framför mina kängor låg en stor hög med bruna runda kulor från ett får. Kanske var det samma djur som stått och kliat sig mot kolonnens avbrutna rotpinne och på den lämnat kvar en ulltuss som flaggade i vinden. Jag tog fram ett kexchoklad som jag delade med mig själv. En kopp kaffe till hade inte suttit fel, men omgivningen var så underbar att det var nog och övernog. Vinden bet tag i solvarma kinder samtidigt som ridån drogs för. Ett litet moln dolde solen för en stund och fick mig att förstå att det dröjer innan sommaren. Ibland får man vänta och se. Det finns en poäng i dröjsmålet. Att allt inte sker på en gång. Att längta efter något och tro att det infinner sig. Jag längtar efter sommaren men njuter av ögonblicket innan. Värmen som tar sats. Solen som tinar upp. Den friska vinden som tar tag och ruskar om. Hoppet som gror.
Jag reste mig motvilligt och gick vidare men insåg snart att allt har sin tjusning. Den fortsatta promenaden bjöd på vackra naturbilder som avlöste varandra. Jag ville inte att det skulle ta slut. Jag skulle kunna gå där länge länge och bevittna storheten i det bleka sköra som samtidigt var så varmt och livsdugligt. En sann paradox. I svagheten, i det bräckliga, ligger styrkan.
Jag satt på bryggan vid kalkbrottet. Vattenståndet var högt och den lilla sandbank på vilken barnen sprang omkring i somras mellan solbadande sommartörstiga hade dragit ett täcke av vatten över sig ända upp till hakan. Vattenytan låg spegelblank nedanför branta klippor som reste sig upp likt raka väggar i en konungslig sal. Det var nästan som om jag var bjuden på bal till prinsen i hans slott. Fast jag hade ingen lust att dansa. Jag ville bara titta på, och njuta av den vackra arkitekturen. Jag reste mig från bryggan och tog en kort promenad runt läktaren i salen. Man hade dekorerat med nyutslagna blåsippor och mjuka små kuddar av vide. Solen gav ifrån sig ett svalt sken som fick salsgolvet att glittra i gröna nyanser. Jag njöt av höjden och gick med skräckblandad förtjusning genom det trasiga läktarräcket fram mot kanten. Jag kom att tänka på att det inte var någon som visste att jag fått en inbjudan till balen. Jag backade. Det skulle dröja innan någon saknade mig om jag råkade falla ner mot det hårda golvet. Jag gick vidare och det slog mig att det meditativa blanka vattnet inte var tillräckligt. Det var en del i det hela, men jag behövde mer.
Så jag hoppade in i bilen igen och for till en annan vacker bit av skapelsen. Här brusade vattnet fram i strida strömmar. Slingrade sig genom landskapet likt en lång glittrande orm. Jag gick med målmedvetna steg på smala stigar genom kullig terräng, hela tiden med vattnet inom syn- och hörhåll. Jag tänkte att vattnet precis som jag visste vilken väg det skulle ta. Det hade sin givna bana och det var bara att flöda fram. Jag hade också bestämt mig. Fast liksom vattnet hade jag ingen aning om var målet låg. Jag gick en ny stig. Den var utstakad, men om vart den ledde visste jag föga. Solen gled fram bakom ett moln just som jag vid stigens kant fick syn på en omkullfallen björk. Dess näver var bländande vit i solens starka sken och den påminde om en kolonn från antikens grekiska tempel där den låg utsträckt strax ovanför den branta sluttningen bakom. Jag slog mig ner och vände ansiktet mot eftermiddagssolen. Läkande strålar. Livgivande ljus. Framför mig låg gärdet utsträckt innan den mörka skogsranden tog vid och mötte den blekblå himlen. Snett framför mina kängor låg en stor hög med bruna runda kulor från ett får. Kanske var det samma djur som stått och kliat sig mot kolonnens avbrutna rotpinne och på den lämnat kvar en ulltuss som flaggade i vinden. Jag tog fram ett kexchoklad som jag delade med mig själv. En kopp kaffe till hade inte suttit fel, men omgivningen var så underbar att det var nog och övernog. Vinden bet tag i solvarma kinder samtidigt som ridån drogs för. Ett litet moln dolde solen för en stund och fick mig att förstå att det dröjer innan sommaren. Ibland får man vänta och se. Det finns en poäng i dröjsmålet. Att allt inte sker på en gång. Att längta efter något och tro att det infinner sig. Jag längtar efter sommaren men njuter av ögonblicket innan. Värmen som tar sats. Solen som tinar upp. Den friska vinden som tar tag och ruskar om. Hoppet som gror.
Jag reste mig motvilligt och gick vidare men insåg snart att allt har sin tjusning. Den fortsatta promenaden bjöd på vackra naturbilder som avlöste varandra. Jag ville inte att det skulle ta slut. Jag skulle kunna gå där länge länge och bevittna storheten i det bleka sköra som samtidigt var så varmt och livsdugligt. En sann paradox. I svagheten, i det bräckliga, ligger styrkan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar