Lugnt och tyst

Sitter i vardagsrumssoffan med datorn i knät. Har just svalt sista tuggan av varma mackor med champinjoner och timjan. Det är lugnt och tyst. Enda ljuden jag hör är det kraftigt sänkta ljudet från TV:n, lite sprak från brasan och surret från datorn. Det skulle kunna vara vilken kväll som helst. Det skulle kunna vara så att dottern låg i sängen och sov medan mannen satt framför datorn däruppe. Men så är det inte. Jag är ensam hemma. Man och barn har åkt söderut och unga frun ska få en helg för sig själv.

Blandade känslor. En känsla säger att det är fantastiskt att förunnas en sådan lyx att få tillbringa ett par dagar i ensamhet, med möjlighet att få sova så länge jag vill på morgonen (skulle inte förvåna mig om jag vaknar vid halv sju i morgon bitti...), äta när jag vill och vad jag vill, ta hänsyn bara till mig, få chans att vila, träna, skriva... En annan känsla säger att det känns tomt och att jag självklart kommer att sakna familjen. Hur som helst känns det riktigt bra att avskedet gick så bra. Och då tänker jag på Hedda även om jag inte är den som älskar avsked precis... Hedda är, eller har åtminstone varit, riktigt mammig men av det syntes inte ett spår i eftermiddag när väskor packades, ytterkläderna åkte på och allt och alla som skulle med stuvades in i bilen. Jättegosig som vanligt men mer målmedveten på något sätt.
- Ha det så bra, mamma! Vi ses snart!
Så skönt. Hade väntat mig tårefloder eller åtminstone en darrande underläpp. Återigen känner den ömma modern stolthet i sitt bröst då hon tänker på dotterns utveckling, självständighet och mognad.

Den ömma modern känner också att det ömmar i halsen. Och jag som har klarat mig så bra i vinter och vår... Ska jag nu åka på en infektion? Försökte för några timmar sedan lindra besvären med en dryck bestående av varmt vatten, honung, lime och färsk ingefära. Det hjälpte faktiskt i ett par timmar. Så nu ska jag göra mig en ny brygd och sedan gå och lägga mig och ta vara på nattens många långa timmar.