Renhårig man

Det är nästan två år sedan han senast var kal på hjässan, mannen. Tjockt härligt hår har han. Tunnhårighet är således inte anledningen till att han med jämna mellanrum låter trimmern gå över hans välformade huvud. Det finns flera skäl. Men främsta anledningen till att han nu och då hör mig undra över om det inte snart är dags igen för ohårig frisyr, är att det är så infernaliskt snyggt. HAN är så snygg utan hår.

Och nu var det då äntligen dags. Igår låg det tjocka drivor av hår på golvet efter förvandlingen. Jag skriver inte så mycket annat än att jag bara ler när jag ser honom. Det är SÅ snyggt. Anledningen till att jag alls berättar om min "nya" man i just detta forum är för att Hedda yppade en så skön kommentar idag i samband med pappas nya frisyr. Han kom hem ifrån jobbet när vi satt och åt, klev in och tog av sig mössan. Hedda skrattade nöjt, tittade på mig och sa:
- Han har ju kvar det där korta håret!

Och ja, jag hoppas att han behåller den längden ett tag till!

Så här såg han ut sist han var utan hår och skillnaden är hårfin...

Khaled Hosseini

Nu har jag precis läst ut den andra av två fantastiska böcker om afghanistanska levnadsöden. Flyga drake handlar om vänskap mellan pojkar, svek, faderskärlek, klasskillnader, krig, flykt, nystartade liv och chans till upprättelse. Tusen strålande solar utspelar sig även den i ett sargat Afghanistan men med kvinnorna i fokus. Kvinnor som utsätts för mäns vrede och maktutövning. Den handlar om månggifte, familjeförhållanden, rivalitet som förbyts i djup vänskap, farlig kärlek men också dess förlösande kraft. Två underbara böcker som jag önskar vore olästa. För då hade jag dem kvar!

Men idag har Flyga drake premiär på bioduken. Kanske de senaste presentbiobiljetterna kommer att användas till att hålla kvar känslan - om man lyckats förmedla den i film vill säga...

På isen - en allegori

Jag tar mig ut på isen. Vissa partier är svagare. Dit vågar jag mig inte så ofta. Men ibland tar jag föriktigt klivet dit ut efter att ha hängt isdubbarna om halsen. Måste se om det håller. Och det gör det. Det bär! Men jag vågar inte stå kvar för länge. Eller gå ännu längre ut just här. Jag backar en aning. Men jag vet att det bär. Nästa gång kanske det har frusit ännu lite mer just där. Kanske jag kommer en bit till. Men det prövar jag en annan gång.

På vissa ställen kan jag till och med snöra på mig skridskorna och göra några snygga piruetter. Det håller för mer än så. Här borta kan jag stå och hoppa på den bottenfrusna isen om jag vill. Den är mörk och stadig och även om det knäpper och sjunger i den så vet jag att den håller. Jag tar några snabba skär och låter vinden kyla mina kinder medan jag blundar och tar ett djupt andetag. Det bär.

Våffeldagen

På hyllan för chokladpudding, marsánsås och våffelmix i den lilla matbutiken gapade ett stort hål. Det fanns två paket kvar med våffelmix - dagens hårdvaluta. Väl hemma gjorde familjefadern i ordning smeten och gräddade våfflorna medan damerna i familjen vispade grädde tillsammans. Vi tog den energisnåla vispen och använde oss av muskelkraft istället för elenergi. Hedda vispade runt ett litet tag, men tyckte snart att det var roligare att måla den blå bunkens insida med gräddvit färg. Vispen gjorde så fina mönster.
- Titta vilket fint mål jag gör!
Jag höll med om att det blev fint. Hon gjorde några duttande drag med sin pensel och vita spetsmönster framträdde på den blå målarduken.
- Det här är ett gräddigt målområde, förklarade hon.

Gott var det med våfflor, men Hedda åt bara några små tuggor. Hon hade mättat magen med macka en stund tidigare och förklarade även att hon ju redan hade ätit våfflor på dagis idag, så nu kunde det räcka.

Valpiga ulltussar

Idag blev det röd dag till trots arbetsdag för mannen. Jag och Hedda var hemma och skrotade till efter lunch. Vi gjorde i ordning en termos med kaffe och tog med lite choklad och tryffel i en burk och så åkte vi på utflykt till pappas jobb. Där på gården hade ett gäng tackor lammat och vi var nyfikna på att träffa nykomlingarna. Så små och gosiga, men några var på samma gång ganska kavata. Här klappar Hedda en liten gosig ulltuss.

Håkan omtalade att Karin har koll på vad alla får heter (Imponerande! Det är ju tokmånga!) och hon berättade sedan att två av lammen faktiskt fått namn efter mig och Pär (!). Efter en lång stund inne hos fåren och lammen plockade vi fram kaffe och choklad och tog en fika i ladan. När vi suttit där en god stund kom Håkan in och berättade att en tacka höll på att lamma! Spännande! Karin reste sig och fick anledning att avsluta sin fikapaus. Vi följde efter ner till ladugården igen och alldeles tysta fick vi smyga ner och kika försiktigt på pinfärskt lamm. Hedda var eld och lågor och jag har nog aldrig sett henne så sprängfylld och ljudlös på samma gång! Karin sa sedan att kanske det lilla tacklammet som kommit när vi var där kunde få heta Hedda eftersom hon ju var på plats när det hände. Så vi får väl se...

Lika tråkigt att lämna "valparna" som Hedda kallade ulltussarna, lika roligt var det att träffa katten ute på gården som snabbt blev en ny kompis. Hedda deklarerade att hon älskade "Katta" och att "Katta" älskade henne och att hon ville att hon skulle följa med hem i bilen. Katten strök sig utmed Heddas ben och de gosade med varann. Hedda lyfte till och med upp katten och jag tänkte att du blir hon väl tokig. Men räddare och otåligare katt har man skådat. Det blev till och med en kram innan de skildes åt!

Fler lammiga bilder finns på Karins blogg med namnet Ateljé Norrgården. Kolla min länklista till vänster.

7,3 grader

När vi kom hem igår eftermiddag efter en veckas bortavaro, trodde vi att det skulle vara ganska kallt i stugan. Ingen hade vi lejt att elda inför hemkomsten och därför planerade vi att åka efter frukost så att vi skulle hinna få upp värmen innan läggdags. Vi hade lyckats pricka in att vara hemifrån under vinterns kallaste dagar och detta hade förstås sparat oss lite ved. Men det gjorde också att det var kylskåpskallt i köket. Termometern stod på 7,3 grader! På övervåningen var det hela 10 grader över fryspunkten. Hedda klädde som vanligt av sig i hallen men sågs strax huttrande i sin tunna ljusgröna T-shirt.
-Du får klä på dig igen Hedda, sa jag och istället för att börja gnöla om att hon behövde hjälp med att hitta någon lämplig klädsel för utomhusbruk inne, klev hon resolut ut i andra hallen och började rota i sin byrålåda. Hon drog fram mössa och fleeceväst, men var fortfarande bar om armarna. Jag hjälpte henne att få fram raggsockor och tröja. En stund senare efter att vilt sprungit fram och tillbaka mellan vardagsrum och kök (av två anledningar tror jag: dels av glädje över att äntligen vara hemma igen, dels för att hålla värmen) hade hon landat i sitt rum där hon och dockan Sofia ritade och målade. Hedda som älskar att vara nakenfis ses inte ofta i dylik klädsel inomhus. Därav förevigandet.

Jag beundrade mig själv och min framsynthet en smula efter hemkomsten då jag upptäckte att jag inte bara sett till att det fanns ved inburet utan dessutom hade späntat stickor. Brasor brann snart i alla fyra rum och till kvällen hade vi fått upp en hygglig temperatur. Jag svettades till och med i natt! (Måste ha berott på nån mardröm, för i morse var det nere på knappa 14 grader igen, men så var det också kallt ute i natt...)

Positivt med att leva i en något kylig tillvaro är att man måste hålla igång för att hålla värmen. Väskor packades upp fortare än kvickt, tvätt sorterades och började tvättas, blommor vattnades och ved bars in. Trots att vi var riktigt trötta efter semester och hemfärd blev det inget stillasittande för hu vad vi hade frusit då! En måltid inmundigades i huttrande tillstånd (av mig, fryslorten alltså) och en promenad i vinterkylan satte igång blodcirkulationen igen. Det kan tyckas vara en primitiv tillvaro vi lever, där vi åtminstone på ett område flyttat tämligen långt tillbaka i tiden, men vad mycket positivt det för med sig! Effektivitet, motverkande av försoffande, motion... Borta bra, men hemma bäst!

Hos mormor och morfar

Några bilder från vår påsksemester i Blekinge.

Hedda hjälper mormor att baka bullar.

Här kavlas det.

Gott med nybakta kanelbullar!

Jag träffade på en söt liten påskkärring i mormors och morfars uterum.

Det är kul att klä ut sig och gå runt till mormors och morfars grannar.
Nya kompisar blev mormors lillebror David och grannfrun Berta.

Och så kom snön. Och inte lite heller. Man kunde både bygga snögrotta och åka pulka. Snöbollskrig är också kul!

Snökram!

Äventyr som inte förevigades var ridturen på faster Kims Johans mamma Monikas STORA häst. Hedda hade tydligen varit väldigt kavat när hon satt där på höga hästryggen och skrattande red en lång runda. Jag var dessvärre inte med utan missade hela äventyret. Däremot var jag med när Hedda körde sexhjulig motorcykel med morfar. Lika mycket som hon älskar höga hästar gillar hon höga hastigheter. "Fortare, mamma!", hojtade hon och stortrivdes med kalla vinden i ansiktet. Precis som sin mor...

Glad Påsk!

Tänk, jag trodde att jag skulle fara söderut mot våren. Och jo då... det bådade gott till en början. Efter en härlig vårpromenad under vilken vi väntade oss att få se blåsippor och vårlökar kunde vi konstatera att tusenskönor trotsat kylan där de likt balettdansöser med utstående kjolar tyckts dansa in våren. Och på köksbordet hamnade en liten bukett vitsippor. Hedda hade klättrat på alla stenar och rösen hon gått förbi och vi hade lovat henne att vi dagen därpå skulle ta oss ner i Emila Backe igen och klättra vidare och ha picknick med bullar och varm choklad. Men på natten började det snöa och under följande dag kom det mellan trettio och fyrtio centimeter snö. Helt otroligt! Så istället för vårskri och bergsklättring blev det snögrottsbyggande, snöbollskrig och pulkaåkning. Nån varm choklad har det inte blivit än. Det är svårt att få in mellanmål mellan målen här. De ligger så tätt som det är... Vi njuter i fulla drag. Om det inte hade varit för att jag hade glömt USB-kabeln hemma skulle jag ha delat med mig av bilder från de senaste dagarna. Kanske det så småningom bjuds på vintervyer, bullbak och påskkärringar på bloggen.

Sortera och damma av

Band och knappar. Jag har plockat ut godbitar ur mammas samling. Det var som att resa tillbaka ett kvarts sekel i tiden. När jag var liten älskade jag att rota i den gamla flätade korgen med målade blommor som dekoration på locket. Den som var full av knappar. Tant Jennys gamla knappar. De luktade på ett speciellt sätt. Gott och lite unket på samma gång. Jag älskade att sortera dem. Jag kunde hälla ut en stor hög på den mossgröna heltäckningsmattan i mammas syrum och sortera. Efter storlek, färg eller skönhet.

Trådrullarna som hängde på trätavlor med spikar i rader kunde också ordnas efter färg och uthängande tråd prydligt rullas upp. Och i lådan med band och andra dekorationer städade jag också gärna enligt min ordning. När jag tänker på det idag funderar jag över vad detta behov av sorterande bestod i. Det är nog sådan jag är (och inte bara jag - jag tror att människan har en inneboende strävan efter att ha ordning åtminstone någonstans i livet. Är det inte inombords så syns det på diskbänken eller i skrivbordets prydliga högar. Så att jag har det ganska rörigt omkring mig innebär alltså att strukturen inombords är välordnad...?). Just nu sorterar jag hellre abstrakt än konkret. Tankar, förhållningssätt och händelser går före pappershögar och boktitlar. Det är skönt att sortera (samtidigt som det kan vara riktigt jobbigt). Ta ett varv till med samma gamla tankar. Som blir nya. Eller åtminstone nygamla. Fundera igen. Förhålla sig på nytt. Kanske lägga in i ett annat fack. Sortera efter färg istället för storlek som tidigare. Känna att det landar igen.

Skön vokabulär

Hedda var ute och reste. Hon var klädd i silverfärgad kjol och vit kofta med ludd i kragen. På huvudet en svart bullig hatt som min mormor köpte till sin mors begravning. Över armen en liten handväska av silverpajetter med kedja som axelrem. Under sin resa, eller snarare sin lilla promenad, var hon inte tillgänglig för några kommentarer eller uttalanden om hennes fina utstyrsel. Hon gick oberörd omkring och småtrallade självbelåtet som om hon hade hittat sin sanna identitet... igen. För när man är tre och ett halvt hittar man den om och om igen i alla skepnader från riddare till pippi via poliskonstapel och prinsessa. Plötsligt slog hon upp dörren in till köket som hade varit stängd en stund under hennes lek, och hon utbrast:

- Nu är jag tillbaka från resningen!

På Bolibompa ikväll målade Nina sina kinder röda och knöt en sjalett om huvudet. Hedda som har planerat att snart vara påskkärring sa ivrigt:

- Sånt mål vill jag också ha!

Det tog en liten stund innan jag förstod att hon syftade på de rött målade kinderna. Jag älskar hennes vokabulär!

Naturlig skönhet

Det finns dagar då skaparlusten infinner sig i det ögonblick jag vaknar. Det finns dagar då den smyger sig på och plötsligt är jag där mitt i det kreativa kaoset som om jag kastats dit. Och så finns det dagar som denna. Dagar då lusten att skapa inte är det primära, utan lusten, eller snarare behovet, att vara i det skapade tränger undan allt annat. Jag behövde närhet till meditativt lugnande vatten, uppväckande kylig vind och läkande sol. Allt detta bjöd skapelsen på idag.

Jag satt på bryggan vid kalkbrottet. Vattenståndet var högt och den lilla sandbank på vilken barnen sprang omkring i somras mellan solbadande sommartörstiga hade dragit ett täcke av vatten över sig ända upp till hakan. Vattenytan låg spegelblank nedanför branta klippor som reste sig upp likt raka väggar i en konungslig sal. Det var nästan som om jag var bjuden på bal till prinsen i hans slott. Fast jag hade ingen lust att dansa. Jag ville bara titta på, och njuta av den vackra arkitekturen. Jag reste mig från bryggan och tog en kort promenad runt läktaren i salen. Man hade dekorerat med nyutslagna blåsippor och mjuka små kuddar av vide. Solen gav ifrån sig ett svalt sken som fick salsgolvet att glittra i gröna nyanser. Jag njöt av höjden och gick med skräckblandad förtjusning genom det trasiga läktarräcket fram mot kanten. Jag kom att tänka på att det inte var någon som visste att jag fått en inbjudan till balen. Jag backade. Det skulle dröja innan någon saknade mig om jag råkade falla ner mot det hårda golvet. Jag gick vidare och det slog mig att det meditativa blanka vattnet inte var tillräckligt. Det var en del i det hela, men jag behövde mer.

Så jag hoppade in i bilen igen och for till en annan vacker bit av skapelsen. Här brusade vattnet fram i strida strömmar. Slingrade sig genom landskapet likt en lång glittrande orm. Jag gick med målmedvetna steg på smala stigar genom kullig terräng, hela tiden med vattnet inom syn- och hörhåll. Jag tänkte att vattnet precis som jag visste vilken väg det skulle ta. Det hade sin givna bana och det var bara att flöda fram. Jag hade också bestämt mig. Fast liksom vattnet hade jag ingen aning om var målet låg. Jag gick en ny stig. Den var utstakad, men om vart den ledde visste jag föga. Solen gled fram bakom ett moln just som jag vid stigens kant fick syn på en omkullfallen björk. Dess näver var bländande vit i solens starka sken och den påminde om en kolonn från antikens grekiska tempel där den låg utsträckt strax ovanför den branta sluttningen bakom. Jag slog mig ner och vände ansiktet mot eftermiddagssolen. Läkande strålar. Livgivande ljus. Framför mig låg gärdet utsträckt innan den mörka skogsranden tog vid och mötte den blekblå himlen. Snett framför mina kängor låg en stor hög med bruna runda kulor från ett får. Kanske var det samma djur som stått och kliat sig mot kolonnens avbrutna rotpinne och på den lämnat kvar en ulltuss som flaggade i vinden. Jag tog fram ett kexchoklad som jag delade med mig själv. En kopp kaffe till hade inte suttit fel, men omgivningen var så underbar att det var nog och övernog. Vinden bet tag i solvarma kinder samtidigt som ridån drogs för. Ett litet moln dolde solen för en stund och fick mig att förstå att det dröjer innan sommaren. Ibland får man vänta och se. Det finns en poäng i dröjsmålet. Att allt inte sker på en gång. Att längta efter något och tro att det infinner sig. Jag längtar efter sommaren men njuter av ögonblicket innan. Värmen som tar sats. Solen som tinar upp. Den friska vinden som tar tag och ruskar om. Hoppet som gror.

Jag reste mig motvilligt och gick vidare men insåg snart att allt har sin tjusning. Den fortsatta promenaden bjöd på vackra naturbilder som avlöste varandra. Jag ville inte att det skulle ta slut. Jag skulle kunna gå där länge länge och bevittna storheten i det bleka sköra som samtidigt var så varmt och livsdugligt. En sann paradox. I svagheten, i det bräckliga, ligger styrkan.

Lugnt och tyst

Sitter i vardagsrumssoffan med datorn i knät. Har just svalt sista tuggan av varma mackor med champinjoner och timjan. Det är lugnt och tyst. Enda ljuden jag hör är det kraftigt sänkta ljudet från TV:n, lite sprak från brasan och surret från datorn. Det skulle kunna vara vilken kväll som helst. Det skulle kunna vara så att dottern låg i sängen och sov medan mannen satt framför datorn däruppe. Men så är det inte. Jag är ensam hemma. Man och barn har åkt söderut och unga frun ska få en helg för sig själv.

Blandade känslor. En känsla säger att det är fantastiskt att förunnas en sådan lyx att få tillbringa ett par dagar i ensamhet, med möjlighet att få sova så länge jag vill på morgonen (skulle inte förvåna mig om jag vaknar vid halv sju i morgon bitti...), äta när jag vill och vad jag vill, ta hänsyn bara till mig, få chans att vila, träna, skriva... En annan känsla säger att det känns tomt och att jag självklart kommer att sakna familjen. Hur som helst känns det riktigt bra att avskedet gick så bra. Och då tänker jag på Hedda även om jag inte är den som älskar avsked precis... Hedda är, eller har åtminstone varit, riktigt mammig men av det syntes inte ett spår i eftermiddag när väskor packades, ytterkläderna åkte på och allt och alla som skulle med stuvades in i bilen. Jättegosig som vanligt men mer målmedveten på något sätt.
- Ha det så bra, mamma! Vi ses snart!
Så skönt. Hade väntat mig tårefloder eller åtminstone en darrande underläpp. Återigen känner den ömma modern stolthet i sitt bröst då hon tänker på dotterns utveckling, självständighet och mognad.

Den ömma modern känner också att det ömmar i halsen. Och jag som har klarat mig så bra i vinter och vår... Ska jag nu åka på en infektion? Försökte för några timmar sedan lindra besvären med en dryck bestående av varmt vatten, honung, lime och färsk ingefära. Det hjälpte faktiskt i ett par timmar. Så nu ska jag göra mig en ny brygd och sedan gå och lägga mig och ta vara på nattens många långa timmar.

Vårtecken

Detta är första våren här på torpet (ja, förra våren fick vi lite till låns, men det är först nu vi har möjlighet att följa växtkraften på nära håll). Jag upptäcker hela tiden nya knoppar här och var. Det är en av förunderligheterna jag älskar med våren! Jag tog en tur ut i trädgården idag på eftermiddagen med kameran i högsta hugg. Jag hade varit ute med soporna och sett något högst oväntat som bara väntade på att bli upptäckt. Vänta ska ni få se...

Först såg jag krokus vid trappen under en liten lövhög. Vackert!

Påskliljorna har jag vetat om ett bra tag, men det är härligt att se hur de knoppas!

Mera påskliljor!

Och här är de där gula jag alltid glömmer namnet på... Sådan glädje att snart få solar vid husknuten!

"Ge rum, jag vill opp, sa Rabarberknopp."

Ur Görans bok av Elsa Beskow, 1916.
Det känns som att det inte dröjer länge innan första rabarberpajen... Mmm!

Och så var det detta högst förvånande! Gullvivor! I mars! så skira... vackra...

Jag kan skatta mig lycklig som får uppleva våren och som lärt mig att uppskatta växtkraften. Livskvalitet är rätt ord!

Idag har jag...

...vårkänslor.

...återigen förundrats och glatt mig över kommande påskliljor, tulpaner och dom där gula blommorna invid husknuten med så vackra blad som jag inte vet namnet på, men som redan har stora knoppar!

...sett över fröerna och tagit in jord för att i veckan kunna förodla lite grödor.

...sorterat pappershögar.

...livet i fokus.

...ägnat ett par kvällstimmar bara åt mig själv och fått en make-up-konsultation hemma vid köksbordet. Och så snygg jag blev! Synd bara att det är en vanlig sketen tisdag och inte så många som ser resultat av mina nya sminkkunskaper...

...känt mig glad!

...gjort en massa mer saker än vad som framgår ovan... varit effektiv... hållt fokus... och känner mig nöjd.

...tänkt en del på medveten närvaro...

...gjort mig förtjänt av att gå till sängs... NU!

Hundmasken

Efter en mysig mamma-dotter-eftermiddag-kväll med lite pyssel, middag och Bolibompa var det så dags att få tösen i säng. På dagis sa dom att hon hade varit trött i stort sett hela dagen, men det var inte lika tydligt vid halv sju. På med pyjamas och upp på rummet. Där hade hon inte varit sedan vi kommit hem och nu fick hon syn på diverse roligheter. Hundmasken! Den som hon och pappa hittade på IKEA igår och som var så rolig. Den skulle på nu! Och är man hund måste man självfallet ha ett piratsvärd också!

Här kollar hon in eggen, tror jag. Teddy får också vara med.

Men även pirathundar blir så småningom trötta och efter att ha fått vara uppe fem minuter extra var hon inte svårövertalad. Ner i sänghalmen med
mask.

Skelande hund. Trött måntro?

Trötthet till trots fanns det energi över till ett gängse förhalande.
- Jag vill ha vatten!
Åtgärdat.
- Jag är hungrig!
- Men jag sa ju att middagen var sista måltiden ikväll.
- Jag vill ha yoghurt...
- Det blir det till frukost.
- Jag vill ha macka...
- Kan du också få till frukost.
- Jag vill att vi sjunger Vi sätter oss i ringen...
- Det har vi redan gjort.
- Jag är så hostig...
- Du har fått "andasmedicin"...
- Men jag är så förfärligt hostig. Hör...
- Försök slappna av.
- Det går nog över om jag får vatten...
Åtgärdat igen...

Till slut somnade hon äntligen. Det gick, på sedvanligt vis, på två röda när hon väl fick stopp på tungan...

Bilden är högst arrangerad. Hedda ville låtsas att hunden sov.
Somna på riktigt fick hon göra utan mask...

Trevlig helg!

Tidig söndagskväll. Dottern och mannen läser saga i förstnämndas rum. Unga frun sitter framför brasan på fårskinnsfäll i soffan med datorn i knät. Vid en summering av helgen kan hon konstatera att det inte alltid blir som man tänkt sig. Den här gången blev det bättre! Trodde nog att jag med den gångna veckan i bagaget skulle få en tröttig helg kantad av orkeslöshet och apati (nu kryddade jag rejält med ord... men jag tror att budskapet når fram!). Men så blev det inte. En fredagkväll med fritatta av det som fanns i kylen (potatis, lammkorv, vitlök, purjo, tomat, parmesan...) Mmm... så gott! Och så lite lyxig vit- och grönmögelost från fjällkossorna i Granhammar på hårt tranbärsknäckebröd (mammas!). Ja, vad säger man? Världsklass, tror jag!

På lördagen blev det städat på förmiddagen efter en schysst sovmorgon (för min del...). Efter lunch åkte vi in till stan och gick på jazzkonsert för barn på Mummel & Mums på stadsbiblioteket. Riktigt skönt gung i allt från Blinka lilla stjärna till Nyss så träffa' jag en krokodil via Apans sång. Hedda tyckte det var riktigt roligt och lyssnade fascinerat när Imse vimse spindel klättrade hela vägen upp på gitarrhalsen och solens strålar gestaltades av percussionglimmer... Hon dansade och gungade med, gjorde rörelser och spelade rytminstrument (claves). Detta är inte riktigt likt Hedda när hon är i större folksamlingar. Hon brukar ha mycket längre startsnöre än så... Och det blev inte tråkigare när hon upptäckte att dagiskompisarna T och G satt strax bakom. Lite lek och fika efter konserten så somnade man gott i bilen (om man var tre år... Var man tio gånger äldre vilade man bara på vägen hem... om man inte körde förstås...). Kvällen spenderades med goda vänner - det var Sebbe himself och hans fruga som bjöd på kvällsmat i köket innan det var dags för Andra chansen i nya snygga vardagsrummet. Mycket trevligt och avslappnat.

Trots att Hedda inte somnade förrän halv elva (!) igår vaknade hon vid sju. Man skulle lätt kunna tro att dagen med detta utgångsläge skulle kunna bli lite smått kaotisk, men ack vad man i så fall bedrog sig. För idag har vi orkat med kyrkobesök (skojig familjegudstjänst), fika i sorlig miljö, prat med massor av goda vänner, lunch på Max (skulle ha blivit IKEA men det verkade vara en hyfsat hysterisk mängd människor där av bilarna att döma) med M, P & E, rullgardinsinförskaffande på IKEA och en mycket kort sväng förbi ICA... Ja, det var väl det hela. Och allt detta med bibehållet lugn och ett tämligen balanserat humör. Trevlig helg, med andra ord.


(Och nu sover hon...)

Tänk inte på en blå elefant!

Det är skillnad på att skriva och skriva. När jag skriver bara för mig själv (och ett okänt antal läsare för den delen...) eller till en specifik mottagare, då bara skriver jag. Fingrarna landar på tangentbordet och dansar sin dans. Orden rinner ner från tanke till fingrar och det bara blir. Men så ska jag provskriva. Samma stil som när jag bloggar. Ett kåseri på givet tema. Jag skriver, men mer krampaktigt på något sätt. Välskrivet och genomtänkt, men inte så otvunget som annars. Försöker låta bli att tänka på en blå elefant (inte så lätt, Lena) men ändå skriver jag inte lika personligt, med samma känsla och värme..

Texten jag skrev var detta till trots inte dålig och tre kvart efter att jag mailat iväg den kom svaret att den kommer att publiceras! Kul!

Jag har...

...läst ut Milda makter av Paasilinna. Rolig och underfundig. Framför allt början och slutet. I mitten var det ibland lite långrandigt. Funderar på om det nu blir Kollektivt självmord av samme författare eller om det blir Flyga drake av Khaled Hosseini. Och så var det ju bokcirkeln på jobbet också där vi ska läsa Packad, en tonårsalkis memoarer av Koren Zailckas. Det får nog bli lite Hosseini och Afghanistan innan jag återvänder till Finland.

...pratat Doris Lessing med min man alldeles för en stund sedan. Sugen på att försjunka i hennes världar också...

...träffat "mina" körtjejer ikväll, för första gången på länge. Riktigt roligt att få sjunga tillsammans med dem igen!

...roligt på jobbet! Bra!

...sprungit en sväng idag igen. Dessvärre hjälper det inte att vara disciplinerad och resultatinriktad när magen håller på att vändas ut och in. Kom på att jag kanske inte hade ätit tillräckligt med frukost innan jag gav mig iväg. Gröt är bra... Kan det ligga nåt i det...?

...en med verkligheten ganska väl överensstämmande självbild om jag får analysera mig själv. Insåg igår (igen) att jag ibland uppfattas på ett annat sätt än vad känslan inombords säger. Högst intressant...

...tänkt mycket på världens värsta humanitära katastrof i Darfur. Människor har dödats, våldtagits, drivits på flykt från sina hem. De lever i fattigdom och misär. Jag kan inte i ord beskriva vad som händer där. För jag vet inte. Jag behöver inte sätta mig in i deras livssituation. Jag har det så bra här hemma i min TV-soffa, sover så gott i min säng, äter mig mätt varje dag och gnäller lite över att vi inte fått iordning i huset än sedan vi flyttade. Och tänk om pengarna hade räckt till en semesterresa utomlands. Vi har det så bra så jag skäms... Snart ska jag gå och lägga mig och sova för att bli utvilad, utan att vara rädd för att något fruktansvärt ska hända mig under natten. Imorgon går jag till jobbet och använder mig av min utbildning för att tjäna lite mer pengar att göra av på bensinpengar, kläder eller mat och samtidigt bidra till förstörandet av världen något ytterligare. På eftermiddagen ägnar jag mig åt lyxproblematik då jag funderar över vad vi ska äta för gott till kvällsmat. Och så sänder jag en tanke till flyktingarna i Tchad...

Vingklippt och tandlös

Vi låg på kökssoffan och myste efter middagen, jag och Hedda. Plötsligt pruttade hon högt och ljudligt. Det var faktiskt mer en brakare än en prutt. Pappa ifrågasatte dotterns gasande och var övertygad om att det var den ömma modern som lättat på trycket.
- Nej, sa jag. Det var faktiskt Hedda.
Hedda som utan svårigheter uppfattade det komiska i situationen försökte sätta mamma på pottkanten. Sakta uttalade hon orden som om tanken inte var klar när hon påbörjade meningen:
- Nähä, det var hon. Jag hörde... värsta... prutt...verk...samheten!

Jag förundras storligen över hennes vokabulär. Ibland blir det inte annat än knas när hon använder svåra, för henne främmande ord. Men ibland får hon till det och lyckas sätta in orden i ett fungerande sammanhang.

Apropå språk sitter jag och funderar över uttryck som innehåller kroppsdelar och som stämmer in på mig. Ryggradslös är jag inte. Armbågar mig fram gör jag inte. Trippar inte på tå heller (jo, ibland, när jag måste smyga). Hand-lingskraftig är jag i de flesta sammanhang, i andra inte i samma utsträckning. Knäsvag blir jag emellanåt. Någon ögontjänare är jag inte. Däremot är jag i vissa sammanhang såväl vingklippt som tandlös. Men det hör till rollen. Icke att sammanblanda med person. Men skillnaden är hårfin. Och den skillnaden är inte enkel att se, framför allt om man inte reflekterat över begreppen. Och så länge rollen är tydlig kan det faktiskt vara helt ok att vara både vingklippt och tandlös om det inte sker i kombination med ryggradslöshet. För amöbor står inte högt på den intellektuella skalan.

Ett telefonsamtal

Jag har precis lagt på luren. En god vän ringde fram på kvällskvisten och det var ett tag sedan vi talades vid. Ett gott samtal. En påminnelse om att vänskap är vad man gör den till. Somliga bekantskaper kräver städning och noggranna förberedelser och träffarna blir med dessa således sällan, för att inte säga aldrig, av. Andra relationer går av bara farten och en del hämtar man upp som en ton i luften som aldrig klingade ur. Man tar vid där man slutade och spelar vidare. Jag har en skön känsla i kroppen. Glad... är fel ord, men det är en känsla av välbefinnande. Sådant som gärna infinner sig när goda samtal tagit slut. För den här gången alltså.

Pratade med en annan vän idag som refererade till Jonas Gardell och hans uttalanden om relationer. Han menade att man inte kunde bygga en relation på kärlek. Skuld och hållhakar däremot, var mycket mer stabila komponeneter att använda sig av. Jag håller inte med Gardell. Idag har jag och min man varit ett par i femton år. Kärleken är grunden - utan den hade vi varit rökta för länge sedan...

Framtungt

En trött dag. Regnig. Mörk. Dyster. Eller en soft dag. Regnig. Mysig. Brassprakig. Jag kan välja perspektiv. Vill jag vara dyster och mörk eller vill jag vara mysig och soft? Regnet älskar jag hur som helst.

Nåväl, vilket mitt val än blir (jag tog alternativ två... det känns bäst så!) så var dagen något framtung. Men framtunga dagar kan lättas upp av goda böcker. Hade väl inte tänkt inhandla något på bokrean, men när jag gick förbi ett par travar med billig litteratur (ur ekonomisk aspekt alltså) av Arto Paasilinna kunde jag inte motstå. Har idag sträckläst tre fjärddelar av Milda makter. Kan rekommederas för den som sällar sig till skaran av sökare. Kanske en gudstro kan gestalta sig i den mest hängivne tvivlaren som i denna bok får möta Guds vikarie - den finske tornkransföraren Birger Ryynänen. Kul och underfundig läsning - inte oväntat när det är Paasilinna som hållt i pennan!

Vad hjärtat är fullt av...

Jag var och simmade i går morse. Skönt att börja dagen med att sträcka ut i lagomtempererade bassängen. Så dags på dygnet är medelåldern tämligen hög. Jag och ytterligare ett par morgonpigga unga vuxna drog ner medelåldern rejält. I omklädningsrummet efter duschen blev jag öronvittne till en dialog mellan två damer i låt säga åttioårsåldern. De satt där på en bänk bredvid varandra och smorde in välanvända kroppar och trädde korviga strumpor på lika korviga ben.
- Har du köpt... sån där... palsternacka någon gång?
- Ja, det är så gott så.
- Jaså. Ja, jag har aldrig provat. Köper du sådana där grönsaksblandningar då?
- Ja, med broccoli. Det är så gott... och nyttigt...
- ...och nyttigt...
Och så där fortgick konversationen. De talade både länge och väl om butikernas sortiment och jämförde vad som hamnade i kundvagnen. Jag log för mig själv. Inte så att jag skrattade åt damerna - alls inte. Men jag funderade över vad man pratar om med människor i sin omgivning. Och så reflekterade jag lite kort över det bibliska uttrycket Vad hjärtat är fullt av talar munnen. Broccoli. Frusna gröna ärtor. Palsternacka. Är det något att bära nära sitt hjärta? Varför pratar folk om sådant. Jag jämför också mina vanor, inköp, krämpor med bekanta och spiller min tid med att prata om så oväsentliga och oförutsägbara ting som vädret vilket inte längre låter sig styras av årstiderna.

Jag har en önskan. Något jag vill göra men ännu inte gör annat än ibland. Jag skulle vilja tala med människor om det som är viktigt. Om det hjärtat är fullt av. Om det som berör, oavsett om det handlar om vår sargade miljö, relationer, längtan bortom, visoner, rättvisemärkta produkter eller fördomar och generaliseringar. Tänk att få inleda ett samtal med en ny bekantskap med: Vad tänker du på? istället för att fråga vad människan sysslar med på dagtid. Nu vet ju jag också att man inte öppnar sig för vem som helst och berättar vad som helst. Men att slå ett slag för lika behandling eller sopsortering istället för att berätta om faktureringar, försäljningsmetoder eller tandsten vore väl mycket mer intressant. Eller som samtalet jag hade igår med en kollega som i stort sett efter hälsningsfrasen kom att handla om hur vi lever vårt liv och får det att fungera. Så intressant att höra någon annans erfarenheter och tankegångar.

Damerna på bänken hade med största sannolikhet en trevlig stund tillsammans i simhallen och deras kulinariska utbyte ledde kanske till att de vid en aktiningsvärd ålder kom att tänka i nya banor vid nästa inköpsrunda. Tack vare dem fick jag ett uppslag till att dela med mig av mina tankar och de fick mig också att fundera över var jag är när jag uppnått deras ålder. Tränar jag regelbundet och vinnlägger mig om att ta hand om min kropp? Är jag fortfarande nyfiken på livet, mottaglig för nya tankar och äger beredskap för omvärdering? Eller är jag fyrkantig, bitter och stillasittande? Nej, hellre rynkor till oigenkännlighet och korviga ben men med ett fräscht sinne än ett ungdomligt yttre utanpå ett inskränkt synsätt och ett uppgivet hjärta.