Min version:
Vi var bjudna till familjen W på Betesvägen. Det var sommar och det skulle grillas kyckling. Kanske det var vid det tillfället vi tog med kycklingfiléer av märket hemuppfödda modell större? Det här var för några år sedan och jag minns inte hur många barn som fanns i familjerna. Noa fanns ju... men inte Hedda. Ester, var hon född? Nåväl... Hur som helst tänkte vi att vi skulle ha med oss någon form av gå-bort-present men vad skulle vi hitta på? Till familjen-som-har det-mesta-i-prylväg-värt-att-ha hittar man hellre på nåt småkul eller heltokigt, om man inte ger bort vackra tulpaner i januari förstås. Men nu var det inte januari, så några blommor blev det inte. Däremot drog jag mig till minnes något ytterst presentaktigt jag hade sett några dagar tidigare då jag handlat på Papaya Livs på Drottninggatan.
Sagt och gjort. Innan vi begav oss iväg för att inhandla en något annorlunda present, googlade vi lite efter recept eftersom de kokböcker vi hade i vår ägo inte förtäljde något om hur delikatessen skulle tillagas. Lite sedvanlig tillfixning och sen upp på cyklarna och iväg (det var innan bilens tillkommelse i vårt gemensamma liv). Förbi Drottninggatan, in och handla och så vidare mot Nya Hjärsta.
Något förvånade blev kvällens värdar då de fick motta en svart bricka som man vanligtvis brukar köpa köttfärs eller fläskkotletter på. På brickan under plasten låg fyra tingestar som mest liknade glödlampor. Ungefär lika stora, vita, något glansiga och hala... Uffe fnissade lite sådär bubbligt och... stammande som bara han gör... vid åsynen av förplägnaden. Lenas reaktion minns jag inte men jag skulle kunna tänka mig att ett gapskratt undslapp henne när hon i förbifarten uppfattade vad vi haft med oss innan hon ångade vidare med något köksredskap i högsta hugg och hojtade att vi var välkomna in. Hon hade redan hunnit göra sallad, fixa dricka och nästan grillat klart medan vi andra fortfarande stod kvar och fnissande betraktade denna gastronomiska verklighet av för våra gommar sällsammare art - lammtestiklar.
Vi bestämde oss för att först inmundiga den mer i dessa nordiska trakter vanligförekommande sommarrätt, grillad kycklingfilé med mumsiga tillbehör. Innan vi satte tänderna i den goda maten behövde vissa förberedelser göras med testiklarna (de från lammet avlägsnade alltså! De övriga som fanns i huset vid denna tidpunkt ägnade vi ingen omsorg). Först skulle de läggas i blöt i saltvatten för att något visst ämne eller så (minns inte vilket och vill heller inte veta) skulle dras ut ur glödlamporna. Medan detta försiggick i köket satt vi i sommarkvällen och njöt. Mätta och belåtna och inte alls sugna på genitalier gick vi ändå in i köket och tog oss an uppgiften med blandade känslor - ohungriga men ändå nyfikna.
Jag fiskade upp de hala glödlamporna ur saltvattnet men hade ingen större lust att slicka av fingrarna... om ni förstår... Enligt receptet skulle man nu dela dem på mitten, lägga dem i en stekpanna med smör, salta och peppra och därefter steka dem på båda sidor. Det verkade ju enkelt. Men först skulle de få smaka på kniven och det var inte det lättaste. Ett halt, tjockt skinn att ta sig igenom. Ta sats... målmedvetet... slinta... fokus igen... och DÄR satt den. Fyra hala kulor att ta sig igenom med ett innanmäte vi aldrig sett maken till. En grynig köttig massa vi mest kände oss ointresserade av att inmundiga. Men vänta! De skulle ju smörstekas också! Ner i fräsande pannan och vad händer? Jo, de åtta halvorna fläks ut och in i mötet med det heta järnet. De halverade ballarna från de ulliga husdjuren reser sig i brygga och gör allt för att anläggningsytan ska vara så minimal som möjligt. Det är hett i pannan! På med salt och peppar och sen ska de... ätas... Nån som vill ha? Alla känner sig tveksamma även om vi ogärna låter dem förbli orörda efter allt micklande. Egentligen ska de enligt receptet serveras på salladsbädd med pepparrotskräm, men vi skippar runtikringtjafset och sätter i oss kulorna som de är... Eller inte. När jag stoppar in en tärningsstor bit av baggens spermafabrik, är det just så det känns. Det smakar salt, peppar och smör men känslan av och vetskapen om vad det är jag tuggar på tar överhanden. Med en konsistens liknande leverns får lammtestikeln inget högt betyg av någon av oss. Om det inte fanns något annat att äta efter en tids svält skulle jag inte tveka, men varför äta ballar när det finns bullar...? Inte ens Grå, den stora trygga katten hade lust att smaka. Han nosade lite på delikatessen men tänkte nog som jag: Finns det inget annat, så kanske...
Nu hade vi i alla fall provat, och trots ett något tveksamt resultat är det en gå-bort-present vare sig gåvogivarna eller mottagarna någonsin kommer att glömma (med reservation för alzheimers och andra åkommor av minnesreducerande art).
Så där, Uffe! Då var det gjort! Fler uppslag till bloggen emottages tacksamt. Kanske jag får läsa din version av samma händelse på Pappa Ulf...? Eller varför inte den om virknålen?
Vi var bjudna till familjen W på Betesvägen. Det var sommar och det skulle grillas kyckling. Kanske det var vid det tillfället vi tog med kycklingfiléer av märket hemuppfödda modell större? Det här var för några år sedan och jag minns inte hur många barn som fanns i familjerna. Noa fanns ju... men inte Hedda. Ester, var hon född? Nåväl... Hur som helst tänkte vi att vi skulle ha med oss någon form av gå-bort-present men vad skulle vi hitta på? Till familjen-som-har det-mesta-i-prylväg-värt-att-ha hittar man hellre på nåt småkul eller heltokigt, om man inte ger bort vackra tulpaner i januari förstås. Men nu var det inte januari, så några blommor blev det inte. Däremot drog jag mig till minnes något ytterst presentaktigt jag hade sett några dagar tidigare då jag handlat på Papaya Livs på Drottninggatan.
Sagt och gjort. Innan vi begav oss iväg för att inhandla en något annorlunda present, googlade vi lite efter recept eftersom de kokböcker vi hade i vår ägo inte förtäljde något om hur delikatessen skulle tillagas. Lite sedvanlig tillfixning och sen upp på cyklarna och iväg (det var innan bilens tillkommelse i vårt gemensamma liv). Förbi Drottninggatan, in och handla och så vidare mot Nya Hjärsta.
Något förvånade blev kvällens värdar då de fick motta en svart bricka som man vanligtvis brukar köpa köttfärs eller fläskkotletter på. På brickan under plasten låg fyra tingestar som mest liknade glödlampor. Ungefär lika stora, vita, något glansiga och hala... Uffe fnissade lite sådär bubbligt och... stammande som bara han gör... vid åsynen av förplägnaden. Lenas reaktion minns jag inte men jag skulle kunna tänka mig att ett gapskratt undslapp henne när hon i förbifarten uppfattade vad vi haft med oss innan hon ångade vidare med något köksredskap i högsta hugg och hojtade att vi var välkomna in. Hon hade redan hunnit göra sallad, fixa dricka och nästan grillat klart medan vi andra fortfarande stod kvar och fnissande betraktade denna gastronomiska verklighet av för våra gommar sällsammare art - lammtestiklar.
Vi bestämde oss för att först inmundiga den mer i dessa nordiska trakter vanligförekommande sommarrätt, grillad kycklingfilé med mumsiga tillbehör. Innan vi satte tänderna i den goda maten behövde vissa förberedelser göras med testiklarna (de från lammet avlägsnade alltså! De övriga som fanns i huset vid denna tidpunkt ägnade vi ingen omsorg). Först skulle de läggas i blöt i saltvatten för att något visst ämne eller så (minns inte vilket och vill heller inte veta) skulle dras ut ur glödlamporna. Medan detta försiggick i köket satt vi i sommarkvällen och njöt. Mätta och belåtna och inte alls sugna på genitalier gick vi ändå in i köket och tog oss an uppgiften med blandade känslor - ohungriga men ändå nyfikna.
Jag fiskade upp de hala glödlamporna ur saltvattnet men hade ingen större lust att slicka av fingrarna... om ni förstår... Enligt receptet skulle man nu dela dem på mitten, lägga dem i en stekpanna med smör, salta och peppra och därefter steka dem på båda sidor. Det verkade ju enkelt. Men först skulle de få smaka på kniven och det var inte det lättaste. Ett halt, tjockt skinn att ta sig igenom. Ta sats... målmedvetet... slinta... fokus igen... och DÄR satt den. Fyra hala kulor att ta sig igenom med ett innanmäte vi aldrig sett maken till. En grynig köttig massa vi mest kände oss ointresserade av att inmundiga. Men vänta! De skulle ju smörstekas också! Ner i fräsande pannan och vad händer? Jo, de åtta halvorna fläks ut och in i mötet med det heta järnet. De halverade ballarna från de ulliga husdjuren reser sig i brygga och gör allt för att anläggningsytan ska vara så minimal som möjligt. Det är hett i pannan! På med salt och peppar och sen ska de... ätas... Nån som vill ha? Alla känner sig tveksamma även om vi ogärna låter dem förbli orörda efter allt micklande. Egentligen ska de enligt receptet serveras på salladsbädd med pepparrotskräm, men vi skippar runtikringtjafset och sätter i oss kulorna som de är... Eller inte. När jag stoppar in en tärningsstor bit av baggens spermafabrik, är det just så det känns. Det smakar salt, peppar och smör men känslan av och vetskapen om vad det är jag tuggar på tar överhanden. Med en konsistens liknande leverns får lammtestikeln inget högt betyg av någon av oss. Om det inte fanns något annat att äta efter en tids svält skulle jag inte tveka, men varför äta ballar när det finns bullar...? Inte ens Grå, den stora trygga katten hade lust att smaka. Han nosade lite på delikatessen men tänkte nog som jag: Finns det inget annat, så kanske...
Nu hade vi i alla fall provat, och trots ett något tveksamt resultat är det en gå-bort-present vare sig gåvogivarna eller mottagarna någonsin kommer att glömma (med reservation för alzheimers och andra åkommor av minnesreducerande art).
Så där, Uffe! Då var det gjort! Fler uppslag till bloggen emottages tacksamt. Kanske jag får läsa din version av samma händelse på Pappa Ulf...? Eller varför inte den om virknålen?
2 kommentarer:
Jag mår illa! Haha!
Så var det kungjort. Allt är sant! Starkaste bestående intryck gjorde ituskärningen och hur de tjorvade ut sig i pannans hetta - helt unikt. Vad tar vi nästa gång?
Skicka en kommentar