Åsikter om bloggen

Så kom den till slut. Efter två veckors bloggande kom den där åsikten jag väntat på... Och från vem kom den...? Jo, från det håll jag antog den skulle komma. Från min sarkastiske, ironiska vän så full av insikt och distans till livet... Han med så skön framtoning... Han som sällan pratar om något utan att skämta och när han gör det, är det fullaste och djupaste allvar med en ton så innerlig... Från honom som jag tycker så mycket om... (Jag gör det faktiskt och ser fram emot att få leka med dig och hela din familj... inte bara med din fru... även om jag är bra sugen på det också...)

- Ja, men din blogg är ju så där mjuk och... liksom dörrar som öppnas och så... du skriver ju inte om brallor som spricker...
- Nej, men jag har ju inte den erfarenheten med mig...?
- Fårtestiklar?

Sant... om fårtestiklar skulle jag absolut kunnat skriva. Men under de två veckor jag har ägt denna blogg, har jag inte haft det behovet... kära du.

Men så plötsligt, när jag sitter här i min sköna fåtölj framför brasan med datorn i knät, hemkommen från kalas, fullmatad med gulaschsoppa, hembakt bröd, ost och kex, tårta... Då plötsligt får jag ett sådant behov, från djupet av mitt innersta, som ett uppdämt flöde väller det fram... Jag måste berätta om fårtestiklarna!!!

Dessvärre är jag så ebarmeligt trött... Jag orkar inte... Inte i kväll. Undrar just om det kan vara skadligt. Att stänga inne så basala behov. Låta dem vänta tills imorgon. Om det nu är så att jag skulle ta skada av detta, kanske min käre vän och hans fru kan tipsa om nån bra terapeut eller så... eller kanske det räcker att dekorera mera...?

PS. Du vet att jag har dig kär... DS.
PS igen. I februari ska jag blogga om fårtestiklar, födelsedagskort, scrappande, nya ord som Hedda lärt sig och om från vem de kommer... DS. igen

Flygande drömmar, pilbågar och skinnflak

I ett svagt ögonblick lovade mamman att Hedda skulle få en tigerdräkt när hon blivit frisk, om hon var duktig och tog sin hostmedicin. Hon var duktig och idag skulle tigerdräkten inhandlas. Och varför en tigerdräkt....? Jo, för Albin hade ju en som han hade fått i julklapp och den var så fin och gosig... och det är ju Albin också... så en sån ville hon ha. Men på H&M där tigrarna hängt på rad innan jul var det nu tomt på rovdjur. Skelett, Spidermanutstyrslar, prinsessklänningar och ballerinakjolar fanns det däremot gott om. Safarimamman förstod att det skulle bli knivigt att hitta en randig katt någon annanstans och nån vidare lust att sy en tigerdräkt hade hon inte. Kompensation, tänkte mamman och införskaffade nån slags rosa fjärilsvingar med tillhörande trollspö och bestämde att det fick vara Tingelingvingar (en av Heddas många idoler), ett gäng nya hårspännen och en ny jacka (finjacka att ha istället för dagisjackan när man t.ex. ska gå på kalas... för endast 99 kronor på rean istället för 499 kronor vilket den tidigare kostat... Vilket kap, tänkte mamman).

Alltsammans slogs in i ett stort paket som senare överräcktes till Hedda som var förberedd på att det inte skulle bli någon tigerdräkt. Barnet blev överförtjust och iklädde sig genast sin nya Tingeling-outfit, ställde sig mitt på golvet och väntade. Men inget hände... varpå Tingeling blev svart i synen och klagande utbrast med ihopbitna käkar: Men jag vill ju kunna flyga på riktigt!

En stunds eftertanke...

... och så insåg hon att det var helt ok i alla fall...

Kan man inte flyga så kan man ju alltid trolla!

Ett par korta glimtar till från eftermiddagen med Hedda:

Hon tog sig för ena armen, spärrade upp ögonen och sa: Jag är jättestark i mina pilbågar (såg här något tveksam ut och fortsatte)... och i mina biceps. Skönt... hon klarade ut anatomin till slut. Kanske det kan bli en doktor av henne i framtiden. Det är ju drömyrket vid sidan av ridlärare... Frågan är var fjärilsvingar gör sig bäst, i sjukhuskorridoren eller på hästryggen?

Till pappa sa hon ikväll när de satt nere i vardagsrummet och jag befann mig på övervåningen:

Du är kung i Söderhavet... och mamma är där uppe... och jag är Pippi.
En titt på pappas bringa och så fortsättningen:
Du har stora bröst kung Söderpappa!


Slutligen något om mamman själv (något inspirerad av Pappa Ulf med den trevliga bloggen med samma namn som igår, tror jag, berättade om avlägsnade näshår). Jag har idag inte avlägsnat några näshår men däremot en annan liten bit av kroppen, högst ofrivilligt. Jag skulle tejpa igen det stora hostmedicinskompensationspaketet och en liten tejpbit krånglade. Den satte sig liksom fast i sig själv som de kan göra ibland de där små häftiga remsorna. Då jag tydligen tyckte att det var livsnödvändigt att hålla kvar vänsterhanden på paketet var jag tvungen att ta tänderna till hjälp. Förde upp högerhanden med tejpbiten mot munnen och lyckades fastna med tejpen på läppen som vid denna tidpunkt var något torr och oinsmord. Ett rejält skinnflak följde med tejpbiten varpå blodvite uppstod... Och inte lite heller... Det blödde in i munnen... och ut på hakan... och nerför knäna... Ja, kanske inte riktigt men det tog en bra stund innan blodflödet kunde hejdas.

Men tejpbiten slutade krångla i alla fall och betedde sig såsom man vanligtvis önskar att de ska bete sig, och hamnade på paketet som inte helt väntat dekorerades med ett skinnflak från mammas läpp!

Första semlan

Första semlan har avnjutits. Semla är gott... men i hyfsat små doser. Efter kvällsmaten var vi inte ett dugg sugna, men nu, vid halv 10 på kvällen slank den ner tillsammans med en kopp te. Jag vet...semla så sent, men vi delade på en, och det var riktigt gott. Direkt efter det kan jag bara inte gå och lägga mig...så då passar det ju bra att blogga en stund...

Har scrappat lite ikväll. Ett så ljuvligt foto på Hedda... Men jag visar inte LO:n. Jag tänkte nämligen tävla med den - har aldrig gjort det förut - och då får jag ju inte visa den innan. Förra veckan köpte jag ett tävlingskit osett hos Jenny på Stellas och när jag sedan öppnade påsen blev jag så besviken... Tyckte inte att papprena var fina och att dekorationerna var sådär. Men dan efter när jag kikade på dem igen kunde jag inte förstå vilka glasögon jag haft på mig (inga alls egentligen... jag hade linser...) för papprena var ju fina. Inte de jag skulle ha valt i första hand, men riktigt fina. Det är nog som med kläder. När de hänger på sina ställningar är de inte fina men om man provar blir det ju riktigt bra! Eller tvärtom...

Hur som helst blev LO:n riktigt fin. Här är ett par andra jag är nöjd med. Den första, Cykeltur, gjorde jag för ganska länge sedan. Gjorde ett cykeldäck av cardstock, chalk och penna. Kul idé tyckte jag. Den andra, Rockstar, kom till i går. Kikade lite på en av Lisas LO:s (finns på Elisas blogg) och liftade titel och fotonas placering (tror jag...). Gillar Heddas störtsköna pose.

Snart dags att knyta sig. Hedda sover, Pär har gått och lagt sig... Lugnt och tyst. Imorgon är en ny dag.

Sprängkraft!

Detta älskar jag med våren! Nu är det ju fortfarande vinter... men naturen tycks tro att det är vår redan i slutet av januari. Och med vilken styrka de tar sig upp, knopparna. Inspirerande. Det som lever och andas är inte uträknat. Lökar som inte ser mycket ut för världen i oktober rymmer liv och växtkraft. På våren bevisar de att skrumpet och visset kan leva igen. Att uttorkat och dött faktiskt är en förutsättning för liv. Att vila är nödvändigt för att orka komma igen.

Julrosen som obarmhärtigt stoppades ner i jorden utan vidare omsorg för ett par veckor sedan tycks trivas riktigt bra. Den kalla vinden viner omkring till synes sköra kronblad som blir svårfångade utan blixt. Men blomman uthärdar och levererar oberörd nya knoppar.

Vilken skatt av lärdom det finns att hämta i naturen. Mycket är applicerbart på det liv vi själva lever.

Korta kvällstankar

En knastrande brasa. En färdig layout. En fårskinnsfäll. En sovande dotter. En hemkommen man. Lugn och ro. En kreativ hjärna. En kropp som vill sova. En själ som följer med. Sköna andetag. Livet fortgår. Godnatt. Sov gott.

Det svänger!

Trött, så trött... Men det blir vad man gör det till. Ibland känns det som om man är ensammast i världen och behöver nån att bara prata med... kanske busa lite med... Och ibland vill man inget annat än att vara ensammast i världen... och bara ha sig själv...

Man och barn kom hem fulla av energi från kyrkan (och med ett stort fång tulpaner till trötta mamman - och de andra har inte vissnat än! Härligt!). Hedda hade varit med i Guldklimpen för första gången och berättade om allt de gjort, sånger de sjungit och om vilka barn som varit där. Och mamman som knappt orkat stå på benen drogs med i det glada och fick lite påfyllning. Så pass mycket att det kändes trevligt att tacka ja till grannarnas fikainbjudan. Kaffe, nybakt mjuk pepparkaka och vänner som står ut med en i befintligt skick var vad som stod på menyn. Trevligt!

Så gick hela familjen trafikpolis iklädda gula lånade reflexvästar hem i mörkret och fick för sig att det skulle vara gott med stompa till kvällsmat. Jag kladdade ihop degen, Hedda åt av den och så hjälptes vi åt att kavla. Jag kavlade först ut tunna kakor och så skjutsade jag över dem till Hedda som snyggade till dem med kruskavel (tack föräldrarna!). Pär såg till att de inte brändes på stekpannan och samtliga hjälptes åt att mumsa i sig varma tunna bröd med smältande smör och makrill medan Ronja vårskriade på TV. Härligt samarbete, god kvällsmat och bra TV-underhållning.

Stompa... aldrig ätit? Här kommer receptet:

Wesströms stompa - räcker gott och väl till sex hungriga vuxna

14 dl rågsikt (använde dinkel ikväll - gott det också, och nyttigt!)
1 dl sirap
5 dl filmjölk (turkisk yoghurt går också bra)
2 tsk salt
1 1/2 tsk bikarbonat
2 tsk brödkryddor

Gegga ihop. Kavla tunna kakor med naggkavel. Grädda på båda sidor i torr stekpanna på spisen.

Och avslutningsvis ett tips till Heddas mormor för att pigga på sig så här i sjukdomstider. När Hedda fick höra att hon inte mådde så bra (enligt Hedda är dock mormor alltid lite sjuk och klen... vilket intimt hör samman med Rödluvans mormor vilken dessa epitet passar in på...) sa hon: "Hon borde träffa doktor Hedda... för då skulle jag ge henne en spruta i halsen så svidet försvinner." Så välkommen hit, mamma, så kanske den lilla doktorn kan bota dig!

Filosofi från Sjumilaskogen

Nalle Puh har gett världen vad många andra filosofer inte lyckats med - en kombination av fantastisk klokskap och humor. Vad sägs om följande citat...?

För att visa, att man inte alls blev rädd när man hoppade till, kan man hoppa upp och ner ett par tre gånger liksom för att motionera sig.

Unga frun har under de senaste månaderna utvecklat någon slags reaktionsförmåga i samband med obefogad rädsla där den direkta följden blir att hon hoppar till. Ovanstående citat visar att hon kanske kunde utveckla detta och rentav få lite bättre kondition på köpet...

Om du alltid säger "vi får se" händer det aldrig någonsin någonting.

Nej... så sant.. så sant. Det behövs alltsom oftast aktivt deltagande i livet för att det ska hända något. Lite tankekraft kanske...?

Om man tänker efter en stund kan det hända att man kommer fram till ett mycket viktigt beslut.

Fast för det mesta räcker det inte med en liten stund... Stora beslut kräver eftertanke och somliga beslut behöver fattas om och om igen. Återigen är han vis, nallen från Sjumilaskogen, när han säger:

Ju mer man tänker, ju mer inser man att det inte finns något enkelt svar.

Så är det... de enkla svarens frånvaro genomsyrar människans tillvaro... Men vad skönt... för vad skulle annars en grubblare som jag göra...

Ett varv till

Känner mig lite vissen idag. Surrig i kroppen, tung i huvudet, kliig (härligt att skriva ord som mest bara sägs...) i halsen. Känner du likadant kommer här dagens hetaste tips (lägg märke till att det görs i listform!) på hur man kan få det att kännas lite bättre:

1. Tänd en brasa. Finns inte möjligheten går det alldeles utmärkt med dämpad belysning och stearinljus...
2. Kura ihop i en soffa (förslagsvis i närheten av brasan eller ljusen) med en filt om benen.
3. Inmundiga en värmande dryck som du gör på följande sätt:

Pressa en citron eller två lime i ett högt glas. Tillsätt en till två matskedar honung och en liten bit färsk skalad ingefära. Fyll på med kokhett vatten och rör om.

Mys, kura, njut... Regnet utanför når dig inte...

Och när det ändå gör det - när det börjar regna inombords - se då till att ha en riktigt god vän som gärna delar med sig av sin fredagseftermiddag. Som låter dig vara den knasfia du är, som gärna tar ett varv till med dig (även om det är så kort som 1300 meter... men underbart är ju kort...) och som hjälper till att undvika ännu en kraschlandning... Tack snälla flygledare.nu!

Och så några Heddauttryck från eftermiddagen:

På frågan om hon ville ha lite tranbärsdricka tvekade hon och undrade om det var den hon inte tyckte om. Hon smakade ändå och på frågan om den var god svarade hon: Mmm, men den är lite torr...
En blivande vinkännare månde?

Hon har haft lite ont i foten idag. Vet inte vad det kan bero på, men hon försökte sig i detta sammanhang på ett närkingskt uttryck: Det är lite träligt i foten.
Jorå... försöka duger ju. Endera dan sätter hon den.

Så fick hon gå till dagis idag, pigg och nyter och inte det minsta emlig längre. Det var ju pyjamasparty! Iklädd rosa och brun kattpyjamas gjorde hon entré i entrén och ville otåligt ta farväl av den ömma modern för att få komma igång med dagens partajande. Dessvärre hade de flesta insjuknat i vattkoppor så i dagens dagisperiod spelade endast tre lirare. Coachen hade detta till trots fixat för party, så dagen var räddad.

Apropå vattkoppor... Detta sjukdomstillstånd har ännu inte nått de två feminina av familjens tre medlemmar. Tiden lär väl utvisa om den äldre av de båda är immun eller snart kommer att liknas vid en prickig korv av typen nyckelhålsmärkt... Suck... i vissa sammanhang är prickigt fint...

Tittut!

Det är så härligt med tulpaner i januari. Jag älskar vita och lila. Köper ofta tio av varje och sätter tätt tätt i min vita höga vida vas från Orrefors. Helst ska blommorma bara sticka upp lite kaxigt över kanten. Så vackert.

Jag var på Tant Grön i Vintrosa igår. Det finns en gräns för hur länge man kan ha kvar de röda julstjärnorna helslokandes i köksfönstret. Den hade överskridits för länge sen. Så ut med visset och in med fräscht. Ett par söta vivor av nåt slag. Skit samma vad de heter. Fina är dom. Hedda fick välja färg.

Trots vår i köket kan man faktiskt scrappa juliga och vintriga LO:s. Här är veckans skörd så här långt...

Första LO:n med mig själv. Kul!

Och apropå scrap... Hade scrapträff på jobbet idag. Det blir inte alltid som man har tänkt sig. Somt bestämmer man inte över, som t.ex. hur lång tid en hälsoprofilbedömning tar. Man kan frestas att tro att tidsåtgången berodde på det faktum att unga frun är ganska pratglad och frågvis, men det var inte många talminuter hon fick. Alltså berodde det på något annat. Kanske det faktum att konditionen var urusel och att det finns något samband mellan konditionens status och bedömningens tidsanspråk... Tveksamt det också. Men tid tog det i alla fall. Detta påverkade i sin tur tiden för avfärd till Stellas i Kumla där inköp inför träffen skulle ske. I slutändan blev det en timme för scrappande vilket inte räcker långt i dessa sammanhang eftersom jag är ganska trög i starten (detta är inte tillämpbart på alla områden i livet...). Underbart är kort som bekant och eftersom maken hade viktigt möte att fara till och treåringen ännu inte är bekväm med att vara ensam hemma (!) så var det bara att packa ihop de osedvanligt otympliga lådorna ämnade för scrapsaker och bege sig västerut.

Trots att det inte alltid blir som man hade tänkt sig så blev det ganska bra i slutändan. Nu får jag sitta här i lugn och ro och skriva, och det känns som om jag är alldeles ensam hemma fast lilla skruttan ligger i sängen och sover. Och när jag tänker tillbaka på dagen som gått, känns det ganska bra att veta att flåset inte kan bli så mycket sämre... däremot bättre... och att jag åtminstone inte lider av övervikt... snarare tvärtom...

Det blir inte alltid som man tänkt sig... och armhålor - vad är det?

Allra först ett par "gamla" LO:s. Kladd var den allra första jag gjorde. Doft av kärlek kom till på scrapmaran i Örebro i augusti förra året. I veckan har det blivit ett par till men dom är inte fotade än...

Ja... så var det det där som inte blev som hon hade tänkt. Unga frun trodde att flickebarnet var redo för dagis, men ack vad hon bedrog sig. Trots ett idogt sopande (fastän man ingen curlingförälder vill vara) där tösen fick vara hemma en dag extra i lekande friskt tillstånd, och där dagens lämnande föregicks av sovmorgon och frukost hemma för att få längre natt och kortare dag... så ringde fröken från dagis efter två timmars vistelse där. Hon mådde inte som hon skulle. Så i morgon får hon vara hemma igen och ta det lugnt. Det bästa vore väl om hon är hemma resten av veckan, men på fredag är det PYJAMASPARTY på dagis. Och vem var det som föreslog det för fröknarna i höstas? Hedda... Det vore verkligen nesligt att missa partyt man längtat så länge efter...

Nåja... Själv sitter den ömma modern här nu med öm skalle. Huvudvärken skulle jag kunnat vara utan... Men för att inte fastna i nån slags självömkan eller tråkgnäll (för vem vill läsa om sånt...?) kan jag ju avsluta dagens skrivande med en liten pinfärsk Heddakommentar hämtad ur verkligheten:

I KAPPRUMMET PÅ DAGIS
Hedda inleder påklädandet med överdragsbyxor och vantar. Därefter ska munkjackan på. Detta är inte alldeles lyckat då hon märker att vantarna är i vägen. Modern ser frågande ut och undrar varför det inte går att bara dra jackan över vantarna. Hedda förklarar:
"Men jag måste ta av vantarna för annars kommer dom att fastna i armhålorna!"
Och det är ju precis vad de skulle göra! Inte i kroppens armhålor, men i jackans, där man sticker ut handen...

Vad tänker du på?

Precis kommit hem välbehållen efter att ha slirat lite på hala småvägar i skogarna. Stjärnklart och månljust. Vad mycket man missar när man bor i stan...

Gott att få krypa upp i djupa breda soffor och äta välsmakande tilltugg tillsammans med goda vänner. Med dom som också är mitt i livet. Dela vardagen. Trivialiteter. Men också sånt som berör. Livet blir så mycket mera då. När man får ta del av andras tankar, pröva sina egna och låta sig slipas av varandra. Det måste inte handla om tankar och funderingar som förändrar världen. Fast å andra sidan kanske det ändå är så jag vill tänka. Att varje individ kan förändra världen i det lilla. Att jag kan dela med mig av erfarenheter, tankar och reflektioner som kan göra skillnad för någon...
någongång... någonstans.

Därför vill jag inte behålla för mig själv det som kan vara av värde för någon annan att veta. Och därför är jag också nyfiken på vad människor jag möter tänker och reflekterar över.

När man träffar nya människor blir ofta en av de första frågorna: Vad jobbar du med? Men en fråga jag tycker är långt mer intressant att inleda med är: Vad tänker du på? Vilka frågor bär du på och reflekterar över just nu i ditt liv? Vad mycket mer man får ut av ett sådant samtal än att få veta vad människor sysslar med om dagarna...

Ps. Ett litet tillägg från igår. Apropå listor kan den fantastiska barnboken Lennarts listor av Bottner/Kruglik med illustrationer av Olof Landström starkt rekommenderas. Den har en tänkvärd botten även för vuxna. Kanske jag är så såld på den just för att jag älskar listor, precis som Lennart... Ds.

Listor

Ibland vill det sig inte. Orden finns inte i fingrarna och formuleringscentrat samarbetar inte... Då är det bra med listor. Jag älskar listor. Långa listor, korta listor. Breda listor och smala listor. Listor över sånt jag gillar och sånt jag tycker mindre bra om (fast de sistnämnda är inte roliga). Listor över sånt jag gjort och skulle vilja göra. Listor över sånt som ska göras (de hör till de tråkigare)  och listor över sånt jag längtar efter. Alfabetiska listor som beskriver något eller någon. Listor över böcker jag läst... bänkar jag suttit på... Listan över listor kan göras lång...

Här kommer två listor som beskriver helgen utan att jag behöver formulera mig:

Lördagslistan

• Barnfeber.
  
• Hög barnfeber.
• Bära barn.
• Trösta barn.
• Hämta mat.
• Scrappa.
• Sova dåligt om natten pga. febrigt och hostande barn.
• Slemhosta som drar med sig annat mindre angenämt upp...

Söndagslistan

• Mindre feber.
• Storstäda barnrum.
• Städa ut sjukan.
• Byta och tvätta lakan och handdukar.
• Hänga ut lakan på tork i vinden. Hinner inte hänga ut förrän det är torrt.
• Laga mat (tokgod vegmat).
• Stryka och vika tvätt.
• Sy gardiner till barnrum (jättefina).
• Scrappa (orkade börja på en julig LO som nog kan bli riktigt bra).
• Blogga.

Vissa dagar är hon mer produktiv, andra mindre... Skönt att det varierar. Livet är som en lista. Den blir vad man fyller den med.

Jag vill ha papper!!!

Och när prinsessan ropar kommer mamma naturligtvis med papper... Gick återigen till sängs med feber och nu söndersnuten näsa. Men så skönt att den lilla kungligheten är så pass pigg dagtid (tänk att man kan leka och verka vara på bättringsvägen dagtid och ligga och yra och ha över 40 graders feber på nätterna...). Och när man inte vill vara prinsessa mer kan man ju alltid, med ett lätt perukpådrag, förvandla sig till en pärlande Pippi.

Pippi på pärlor

Ledsen, så ledsen... Avledningsmanöver: Sitta och pärla. Men varför så ledsen? Jo, tårarna på bild föregicks av sagoläsande. Idag blev det Skönheten och Odjuret för första gången. Och känner man till sagan vet man att en rik köpmansdotter för att rädda sin fars liv hamnar på ett slott tillsammans med ett odjur som ideligen tjatar om samma frieri dag ut och dag in. Men då han är så fuktansvärt ful bär det emot att svara annat än nej på frågan. Slutligen fattar hon emellertid tycke för det ohyggliga odjuret som verkar ha ett hjärta av guld. Och då hon fått lov att resa hem till sin sjuke far längtar hon så oändligt mycket efter sitt odjur. När hon återvänder är han döende av sorg då han tror att han aldrig ska få återse den vackra. Hon gråter över Odjuret och uttrycker sin kärlek till honom varpå förtrollningen han drabbats av bryts och han återigen blir den vackre prins han en gång var.

De flesta skulle här känna sig tillfreds med det vackra Hollywoodslutet och glädjas över att de unga tu fick varann, och kunde leva lyckliga alla sina dagar med en perfekt outfit. Men inte vår dotter. Hon började gråta något så hejdlöst att man kunde tro att någon hade dött, att hon trillat nerför trappan (vilket hon senare på dagen även gjorde...) eller något liknande. Men det som frambringade denna tåreflod var det faktum att odjuret var borta. Detta snälla, godsinta, omtänksamma odjur som hon på de få sagobokssidorna lärt sig att fatta tycke för hade ersatts av en snygg prins som inte hade gjort något för Skönheten. Han bara stod där och tog emot hennes oförtjänta kärlek. Och hur mycket jag än försökte förklara för Hedda att odjur och prins var samme man så förblev hon otröstlig. Det enda som skulle få henne på andra tankar var pärlhinken. Det tog en stund, men pärlflärd gör susen.

Tåganalogi

Någon vinterkräksjuka har det inte blivit...tack och lov. Febern hänger i men tösen är tämligen pigg. Ja, inte alldeles just nu, eftersom hon sover. Det gör nästan hennes mor också. Kanske jag skriver i sömnen... Och linserna kliar... skulle vilja gå och ta ut dem men ibland är korta avstånd så låååånga.

Har varit på ledarutbildningen idag. Sista tillfället. Det har gett så mycket och varit otroligt lärorikt. Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst av reflektioner kring kunskaper jag tillägnat mig och personliga insikter jag gjort. Men jag tror att jag behåller det för mig själv... Jag tänkte tidigare i veckan inför dagens session att det var tråkigt att det roliga redan är slut. Men idag insåg jag att det (om jag vill) är nu det börjar. Resan... om jag väljer att hoppa på tåget. Fast när det avgår vet jag inte än. Men det är bra att ha väskan packad och befinna sig i närheten av perrongen. Chansen att jag får se omvärlden från kupéfönstret blir större då...

Sjukt...

Undanplockat i köket efter middagen. Någorlunda i alla fall. Kök ser ut som kök - inte slagfält. Tänt är det i kakelugn och spis. Det var ganska ruggigt och hurvet så elden hamnar under fliken Nödvändigheter. Bloggen har fått en ny bild och ännu en omstuvning och nu är det riktigt segt i kolan. Trött är unga frun och i skrivande stund lyssnar hon på det hostande flickebarnet som sover i rummet intill. Hostmedicin, alvedon, ompyssling och lite yrande föregick det ovanligt tidiga sänggåendet. Heddaskruttan har blivit sjuk. Feber och hosta. Och nu väntar jag bara på att vinterkräksjukan ska sätta igång. Väntar på att hostattackerna ska dra med sig en laddning upp i sängen... Måtte vi bli förskonade. Jag orkar inte...

På vägen hem från dagis idag kom förslaget från baksätet att hon kunde titta på Pippi-filmen medan jag lagade mat. Vi klubbade igenom förslaget och det genomfördes.
"Jag fryser, mamma!", ropade hon från fåtöljen i vardagsrummet.
Jag lade en filt om axlarna på henne och stoppade om henne ordentligt.
"Jag är svettig!", hördes efter en stund från samma fåtölj.
"Ta av dig filten då", svarade jag.
Efter ytterligare en liten stund klagade hon återigen över hur kallt det var. Jag tittade in och då satt hon med bar överkropp och huttrade.
"Men ta på dig tröjan..."
"Den är svettig", gnällde hon.
Efter tokmycket gnäll fick hon en röd munkjacka i handen som hon tog med in till pappa som var på väg in i duschen. Två sekunder efter att han hjälpt henne på med den halvlåg hon i hans famn och sov. Vid denna tidpunkt var vi tämligen säkra på att hon var sjuk...

Frossa och feber följde på gnället... och nu ligger hon och sover. (Strax innan insomnandet ynkade hon fram: "Pappa börjar på P och mamma börjar på M.") Har faktiskt inte hostat på en stund. Mannen har varit iväg och införskaffat suppar, blöjor, grape tonic, coca cola och en ficklampa... modell större... typ strålkastare som kräver STORA fickor. Bra att ha om man ska kika ner i halsen och leta åkommor... eller inte...

Man kan ta lite höger och vänster kanske?

"Kycklingar kan inte flyga. Simon och Sofia säger att dom kan det och då blir jag ledsen."
Underläppen börjar darra och hon lever sig in i det orättvisa mot henne, världens medelpunkt, att andra människor har andra åsikter. När vi där vid middagsbordet frågar varför hon blir ledsen svarar hon med gråten i halsen:
"Jag tyckte inte att dom kunde flyga från sin mamma och pappa..."

Lilla skruttan... Så empatisk att hälften vore nog. Det vore ju synd om kycklingarna om de besatt den kunskapen eftersom den frihet det kunde medföra inte skulle vara hanterbar för de små duniga liven. Men hur det än är så måste man så småningom släppa taget om dem man älskar och låta deras vingar bära. Liknelsen haltar en aning eftersom kycklingen kommer att växa och bli en höna eller tupp och när de flaxar är det mest bara hysteriskt och inte särskilt transportabelt...

Hon var så trött idag när hon kom hem från dagis. Så att det var nära till gråt var väl inte så konstigt. Men när hon hade satt i sig lite av köttbullarna, makaronerna och favoritärtorna fick hon energi och började bubbla. Besinningslöst.

"Och när det blir jul kan vi baka Häxan Surtant och Riddare Ragnar och massa levande folk som gamlamormor och oss och mormor och morfar och mina gusiner." (Jag vet... uttalet av detta ord är inte det mest välkomna släktdraget... Å andra sidan finns det värre sådana...)

Och så drog hon vidare in i fantasins underbara värld: "Nere i tummens dal (det är armvecket) finns en dörr. När det kommer ett monster så kan Bockarna Bruse slänga ner trollet. Om man går in i dörren så kan man dansa i dalen..."

Vid måltidens slut kröp hon över i mitt knä, studerade mina hmm... behag en kort stund och sa sedan: "Du har ätit så mycket så inte bakterierna kan tugga på det som är i... nere i foten..."

Livet ter sig så mycket klarare vid sidan av en treåring. Som vore det uppenbarat för unga frun. Det blir så tydligt att allt inte är ämnat för människans förståelse. Somt får vara fördolt...

Men hon är inte enbart av mystisk art i sina uttalanden. Ibland är det riktigt tydligt. Hon har sedan jul ungefär tjatat om att hon vill träffa Pippi - den stora idolen - på riktigt. För några dagar sedan planerade hon upp vår semester. Vi ska åka och hälsa på riktiga Pippi när det blir sommar. Detta pratas det varmt och innerligt om. Så ikväll sa hon plötsligt: "Men hur ska vi hitta till Pippis hus?" Jag föreslog att vi kanske kunde titta på en karta. Då la hon huvudet på sne, gjorde viktig-minen och kom med det goda förslaget: "Man kan ta lite höger och vänster kanske?"

Och ja, varför inte. När man inte riktigt vet vägen i livet kan man kanske göra så. Allt ska alltid vara så vansinnigt uppstyrt. (Varning för generaliseringar.) Karta. Kompass. Planering. Proviant. Säkerhetslinor. Skyddsnät. Första-hjälpen-kit. Men livet är ju inte så. Det gör ganska ofta som det själv vill. Och då är det bara att haka på. Ta lite höger och vänster kanske?

Scrappat och snappat...

Efter en fight med kameran och blixten där jag inte gick segrande ur striden var det datorns tur att slåss mot unga frun. I den senare kampen lyckades jag något bättre och här är resultaten. Under mitt första år som scrappare har jag gjort 10 LO:s, en mängd kort och en pärlbytta till den pärlande pärlan... (den sistnämnda idag... och Hedda blev så glad!) Jag är således inte den mest idoga scrapparen i världshistorien men jag tycker ändå att det mesta jag gör blir bra. Ovan en riktigt vågad idé med fyra randiga bodies och tre randiga papper. Men det blev kul och bra!

Här är den allra senaste LO:n. Äntligen en grön! Den är så fin...

En av de första jag gjorde. Åh, vilken tid det tog. Ja, jag är ju fortfarande inte någon explosiv scrappare i sprint eller så... Mer en omsorgsfull långdistansare... men visst flyter det på bättre nu än för ett år sedan...

Och så den sista... Den gjorde jag när jag och Lisa hade miniscrapträff hos henne på annandagen. Det var min första förstoring.

Så där ja! Det känns bra! Några alster att visa upp... Nu blev jag sugen på att scrappa...

JAG bestämmer!

Det kliar i fingrarna! Jag vill skriva i min blogg! Jag vill skriva mycket och länge och ofta! Och så vill jag lägga in bilder från vardagen och på LO:s. Snart kommer nog det också...

Jag satt länge igår kväll och försökte få till utseendet på min blogg. Hur gör man? Hur får man till det si eller så... Länkar? Rubriker? Storlek? Färg? Mycket kunde jag klura ut själv, men när det kom till bilder... Var placerar jag dom... och hur...? Hjälp Pär! Ja, vad skulle jag göra utan honom? In i iPhoto, ut igen, in i Photoshop, leta bilder, rätt storlek, redigera, fixa, trixa. Jag kan inte sånt... Men jag kan lära mig! Och jag håller faktiskt på att göra det. Så TACK Pär för hjälpen. Nu ser det ganska trevligt ut. Och mer blir det väl allt eftersom jag lär mig hur man gör.

Jag låg vaken en stund när jag äntligen kom i säng och tänkte... på min blogg!!! Ska nu det bli en källa till sömnlöshet? Men så efter en stund bestämde jag mig för att det är JAG som bestämmer. Som så många gånger förr. JAG bestämmer när jag ska tänka på det. JAG bestämmer om jag vill sluta tänka och ägna mig åt att försöka sova. JAG bestämmer över min blogg. Ingen annan behöver ha åsikter om innehåll eller utseende. Bara JAG!

Det är JAG som regisserar min inre scen. (Läser Åsa Nilsonnes: Vem är det som bestämmer i ditt liv? Kan rekommenderas!) Jag är ganska ny på jobbet, men så småningom kan jag nog bli en ganska duktig teaterdirektör, regissör, skådespelare, statist, sufflös (visst finns ordet i både fem. och mask.?). Men det kommer inte att bara bli så. Det kräver arbete och tålamod. Det första är jag bra på. Det andra finns inte i min vokabulär - än mindre i mitt egenskapsförråd. Men unga frun kan kanske öva upp även tålamodet. Helst NU!

Luften är så lång

Ja, då var man med blogg... Har länge stått emot men nu gick det inte längre. Kan man tänka sig - jag fick faktiskt lust att ha en blogg. Hade varit ute i det fina vädret: tog en lång promenad, hängde tvätt (jo, det går alldeles utmärkt i januari - här på slätten var det såväl sol som vind idag), svabbade av bilen en aning, planterade tulpanlökar (det funkar också i januari - lökarna gör sig bättre i jorden än i en påse i skrubben under trappen) och slängde ner en halvvissen julros i jorden när jag ändå hade spaden framme. Och det var då... när jag kom in... som jag blev så sugen på att ha en blogg. Och så tänkte jag att jag kunde väl lika gärna skriva dagbok men på nåt sätt kändes det mer i tiden med en blogg. Och i en dagbok kan ju inte världen få se mina bilder, LO:s och annat kreativt jag annars skulle få sprida omkring mig.

Dessutom kan ju kära släkten (och självklart andra intresserade) få ta del av lilla Heddas sköna kommentarer innan glömska mamman hunnit peta in godbitarna i hjärnans trånga vindlingar och riskera att aldrig få dem därifrån. Som den igår... Lilla näslundska familjen var ute på promenad i fina vårliknande vädret. Utmed en grusväg stod en gigantisk gran och vi stannade under den och beskådade de kraftiga grenarna och de många barren. Hedda konstaterade att den var större än den nyss från vårt vardagsrum utslängda dito.
"Ja", sa jag, "den hade inte fått plats i vårt vardagsrum".
"Men kanske i ert sovrum", replikerade hon då.
"Nej, det är ännu lägre i tak där."
Så tänkte hon en stund innan hon sa: "Men i vår trädgård får den plats... för luften är så lång..."
Mmm... luften är väldigt lång...