Fult från fin

- Jag vet vem du är. Du är den där Rövardottern...
Hedda sitter på golvet i köket och stoppar in salta pinnar samtidigt som hon exakt återger scenen från filmen då Ronja och Birk träffas för första gången. Jag blir imponerad när jag hör repliker jag känner igen men själv inte kan återge, och fascinerad över det skådespelaraktiga tonfallet i hennes röst. Och så slås jag av tanken att hon sett delar av filmen ganska många gånger nu... För många? Nja, det kanske inte spelar någon roll. Det har lett till att Pippi inte längre har odelad förstaplats på idollistan och att en annan av Astrids flickor står högt i kurs. Och det kan väl inte göra något?

- Vet du vad Mattis säger?
Jag blir avbruten i mina tankar av Hedda som reciterat klart scenen. Hon lutar sig fram och tittar på mig med stora väntande ögon.
- Eeh... nej, det vet jag inte.
Hon spänner ögonen i mig och säger:
- Era satans grådvärgar!
Jag blir så paff att jag kommer av mig i känsloyttringarna. Inte en min rör jag. Så fula ord från en så liten oskuldsfull varelse. Denna lilla rena mun, kan den yttra något annat än små söta sentenser...? Kanske jag hade på känn att det snart skulle komma. För bara en vecka sedan sa jag till en vän att det bara är en tidsfråga innan Hedda kallar någon en "satans avedonk", och nu kom det i alla fall i referatform... Jag spelar oberörd och så pratar vi en liten stund om att det där är sånt som bara Mattis säger när han är arg på grådvärgarna...

Nu är det ingen mening att försöka minska på Ronjaintaget - replikerna kan hon ju redan. Och hellre en del av det svenska kulturarvet än att införa någon slags Byggare Bob-absolutism eller Nalle Puh-autokrati. Eller hur? Håll med om att mamman har rätt. Och har jag inte det, förväntar jag mig debatt i kommentarform...

Kvällste med Revisorn

Tjock vit färskost bres på hårt tunt tranbärsknäcke. En rykande kopp te står och drar med påsens snöre hängande över kanten. Etiketten avslöjar att brygden är grön. Jag tar ett bett på brödet som krasar sönder mellan tänderna. Osten är torr och sträv på samma gång som den är krämig. Vitlökssmaken är tydlig.

Här och nu. Förundran. De små stunderna av njutning förtjänar att tas tillvara. Jag gömmer dem inte därinne. De gör livet och jag vill att de ska vara tillgängliga, lätta att plocka fram och inspireras av.

På tal om här och nu, så är det idag 350 år sedan den ädla del av landet från vilken jag stammar upphörde att vara dansk och vid freden i Roskilde kom att tillhöra Sverige, tillsammans med Skåne, Halland och Bohuslän (samt Bornholm och Trondheim, bör tilläggas av historiefröken). För de i bekantskapskretsen som ibland reagerar på avsaknad av konsonanter och andra avvikelser vad gäller språkljuden, kan jag bara konstatera att det kunde ha varit värre - danskan kunde ha varit mitt modersmål...

Uttydning

För ett tag sedan konstaterade treåringen att i hennes moders huvud fanns blod, (h)järn och en pingvin. De två första substanserna, med ett a i slutet av den andra, var fullt begripliga, medan jag inför den senare stod något frågande. Men så idag stod det plötsligt klart för mig vad hon menade.

Jag var på ledarseminarium på Conventum dit alla chefer inom kommunen (samt en handfull andra till vilka jag hörde) blivit inbjudna. I min hand fick jag ett litet bokliknande häfte med titeln Chefsuppdraget - en tänkebok. På baksidan kunde jag läsa att häftet innehåller problematisering av några av chefsrollens olika dimensioner. Bilden under rubriken föreställer en lång rad pingviner som strävar framåt i antarktisk motvind. Snöyran är tät kring de korta kraftiga benen men ledarpingvinen med sina utsträckta vingar (eller snarare fenor) verkar målmedveten och har flocken med sig.

När jag satt där och tittade på omslaget stod det klart för mig. Hedda hade ju syftat på mina ledaregenskaper. Pingvinen i skallen är inget annat än chefen hon har genomskådat. Hon ville bara i fördolda ordalag tala om för mamma att jag är på rätt spår. Det tog ett tag och lite hjälp krävdes innan jag lyckades med uttydningen...

Jag tänker på Olle Adolphsons Det gåtfulla folket. Den sången passar så bra in på Hedda, kanske inte helt oväntat eftersom hon är ett barn. Jag har ofta reflekterat över det faktum att hon tillhör ett gåtfullt folk som bor i ett främmande land. Det andra landet, från vilket hon kommer, har hon kontakt med och ibland avslöjar hon sig. Som när hon råkar tala om att jag har en pingvin i huvudet till exempel. Då vet jag att hon besitter förmågan att göra glass av allt hon snuddar.

Dagens 10 adjektiv

1. Pigg
2. Glad
3. Kreativ
4. Oorkeslös
5. Fokuserad
6. Symmetrisk
7. Kortfattad
8. Utförlig
9. Social
10.Solig

Ankor, blodsocker och idoler

I fredags när jag hade hämtat Hedda på dagis tog vi oss till affären i Vintrosa för att handla lite innan Sebbes fruga och barn skulle komma på fika. Mitt emot Ica Falken ligger Betelkyrkan, en gul träbyggnad med ett svart kors på gaveln. När vi klev ur bilen sa Hedda:
- Är det nån som har dött där?
- Nej, varför frågar du det?
- Det är ju ett kors där.
- Ja, det är för att det är en kyrka. Och korset betyder att dom tror på Jesus.
- JAG tror på Jesus, förkunnar hon ljudligt då vi går genom affärens skjutdörrar.

Idag när vi väntade på pappa i bilen då han var inne i en annan ica-affär satt Hedda och lekte med några otuggade tuggummin. Hon lade fem vita små sockerfria klossar i min hand som tillsammans formade ett kors.
- Jag har gjort ett kors!
- Jaha, varför då?
- För att jag tror på Jesus. Nu ska jag göra en anka.
- Varför ska du göra en anka?
- Jo, för att jag tror på Jesus!

Tjejen har verkligen koll på de kristna symbolerna... Det vet ju varenda kotte att kristna springer omkring med ankor runt halsen!

Efter middagen blev det kaffe och semla - igen! Jag och Hedda skulle göra iordning läckerheterna och hon fick i uppgift att pudra över florsocker. Med tesil i hand och med tungan rätt i mun frågar hon:
- Är det här blodsocker?

Nu är det kväll och vinden viner inte längre utanför. Den dånar. Hedda har just somnat sisådär en, en och en halv timme senare än vanligt. Hon låg där och knasade i tysthet både länge och väl. Plötsligt räckte hon mig mjukiskaninen Molly och sa:
- Jag behöver bara en nalle.
- Jaha, sov nu.
- Vet du, vet du varför?
- Nej.
- Vet du... vet du varför jag bara behöver en?
- Nej.
- Jo, för att... för att... Det vet... jag... inte heller...

Nu sitter jag här i soffan med datorn i knät och tittar ömsom in i skärmen, ömsom in i lågorna. Jag tänker på goda vännen L som idag har åkt skidor i flera timmar. Jag har följt henne via webben och sett hur hon tagit sig fram etapp för etapp: Sälen, Smågan, Mångsbodarna, Risberg... och så vidare ända till Mora. Och trots att jag inte har en endaste liten del i hennes slit inför och under detta äventyr annat än lite uppmuntran nu och då, så känner jag mig så stolt över henne. Så bra gjort! Du är min idol!

Och så såg jag att svåger Mats också tog sig hela långa vägen i år igen. Han är också bra! Och tänk, jag yvas över mina fyrtio minuter och sex kilometer i löpardojjorna när folk stakar sig igenom en hel dag och nio mil. Men vet ni? Man får det. Man får vara glad och stolt över sig själv och låta bli att jämföra sig med alla andra. Om jag bestämmer mig för att det jag gör är bra, då är det så. Oavsett om det handlar om motion eller livet i stort. Jag har rätt att se upp till mig själv och anse mig vara någon som är värd något, någon som duger. Och det får du också. Eller hur?

Sex kilometer

Jag blåste inte bort... Jag vet, jag skrev inget igår... så egentligen borde det enligt utsago vara så att jag hade följt med vinden ut på slätten. Men jag klarade mig. Däremot blåste tvättlinan ner igår. Jag hängde, min vana trogen, ut ett par maskiner (eller ja, inte själva maskinerna utan det som hade legat i) som i stort sett torkade innan jag hunnit hänga upp all tvätt. Men det fick ändå hänga en stund. Och när jag tittade ut hade linan slitit sig och från ett äppelträd hängde en lång svans full av torra plagg. Det påminde om en lång draksvans med sina klädnypor och vidhängande textilier... Skönt att det inte var den milda geggiga dagen utan att gräsmattan var tämligen torr. Behövde således inte tvätta tvättarna ånyo utan kunde helt sonika borsta bort några grässtrån från plaggen och så var det klart!

Har kommit hem från en trevlig kväll hos familjen V (inte att förväxla med åttiotalsserien med nästan samma namn. Inga likheter finns... Familjen V äter inte möss och kan inte slita av sig huden i ansiktet alls...) med kvällsmat, lördagsgodis, lek och bus, melodifestival, snacks och dip. Ja, vad säger man. Björn Gustavssons hyllning till Luuks Berg var absolut roligast. I övrigt - hur tänker dom som röstar? Till och med dom som ringer in en röst för Siwan har bättre musiksmak än de som röstar på OLW och andra hoppetossor... Tyckte förresten att jag såg en skymt av Sebbes fruga i Linköping. Såg jag i syne?

Måste bara få framhäva mig själv avslutningsvis.
- Mamma, jag är så stolt över dig, sa treåringen idag när jag kom hem och berättade om mina löparbravader. Tog fyrtiominutersknepet idag igen. Start vid Knista kyrka. Joggar mot Granhammar. Företar mig detta i tjugo minuter. Vänder. Springer tillbaka. Vet att det då blir minst fyrtio minuter. Idag kom jag ett par hundra meter längre än sist. Vände. Motvinden var milt sagt kraftig. Men jag hade bestämt mig. Jag kämpade mot den i lite mer än tjugo minuter till (ibland var den mindre än kraftig och vid ett tillfälle saknade jag till och med lite bris i ansiktet) och tog mig tillbaka till kyrkan. Nu kommer det bästa. Hoppade in i bilen och mätte upp sträckan. Jag hade sprungit exakt sex kilometer. Vårruset har jag som i en ask... eller hur? Så nöjd med mig själv. Och idag behövde jag inte ens en knuff!

God natt!

Klockan är snart midnatt och jag tror att det är läggdags, men jag kom hem sent ikväll och anser det vara om inte nödvändigt så ändå bra att få skriva några rader. Jag somnar nog snabbare då när jag väl kryper ner mellan lakanen. Har varit på scrapträff och fick efter det en lång stund av prat och mat med god vän. Så välbehövligt att få sitta ner och bubbla en vanlig torsdagkväll. Kreativitet, social samvaro, prat och skratt, allvar och bubbel och mera skratt... Kan det bli bättre?

Nu blåser det alldeles infernaliskt mycket. Det låter som i en skräckfilm. Vinden viner runt husknuten och jag funderar just nu i skrivande stund om tvätten som hänger, eller rättare sagt står vågrätt rakt ut från tvättlinan, kommer att finnas kvar i morgon bitti. För släpper klädnyporna ifrån sig den blir det inte till att plocka upp den från marken i morgon... Nej, jag får nog snarare trava runt på åkrarna och leta efter träningskläder, strumpor och byxor... Kanske jag borde gå ut och hämta den trots den sena timmen... Men eftersom jag bestämt mig för att det inte ska finnas så många borden och måsten i mitt liv, utan snarare viljor vill jag omformulera mig: Jag skulle trots den sena timmen vilja gå ut och hämta tvätten eftersom lådor och garderober annars skulle bli två maskiner tvätt fattigare... Så får det bli!

Nu låter det som att torpet snart seglar iväg med vinden... Blir det inget inlägg imorgon vet ni att jag finns nånstans på slätten... bortblåst... För hon är ju inte så stadig, unga frun (till vikten menar jag - i övrigt, tämligen stabil).

Avslutningsvis dagens topp tre:
1. Sköna vänner och varma samtal
2. Kaffe och semla
3. Kreativ dynga i scrapträsket!

Mersmak

- Kan inte du massera mig ikväll igen?
Det gav visst mersmak... Och visst kan jag det... Men ikväll blev det bara en liten stund. Lite småsugen var jag på att få lägga ut några bilder och skriva några rader. Bloggandet ger också mersmak. Kul också när nya läsare ger sig tillkänna i kommentarfältet. Välkomna!

En bild på en vattkoppsprinsessa som nu äntligen är smittfri. Och så smärtfritt det var! Skönt att det stannade vid sisådär en trettio fyrtio koppor som okliade för det mesta.

Här iklädd favoritklänningen som hon skulle kunna ha dygnet runt om hon bara fick... En så fin klänning ger också mersmak.

Hon sitter på pinnstolen som jag målade klart igår! Den blev jättefin! Svart är ju fint, eller hur?

Så när jag hade ett par bonuskuponger på Polarn kunde vi inte motstå klänningen som hon älskar så. Fast i turkost! Ett par bruna reastrumpbyxor till och dagen var gjord!
- Det är ju sånna som du har, mamma! utropade Hedda förtjust. Hon beundrade dem länge innan hon gick med på att ta av finkläderna.
- Det är ju kalaskläder, och då är det bäst att jag tar av dem så de inte går sönder, konstaterades det förståndigt.

Men först lite skojiga poser framför kameran. (Jag glömde fixa till de röda ögonen, men kan meddela att de är högst blå i vanliga fall...)

Det finns annat som också ger mersmak. Att inse att det är skönt att ta sig ut på en liten löparrunda nu och då (jag vet att jag tycker det är skönt, men jag tycks glömma det, läs förtränga det, mellan gångerna...Ibland behövs en liten knuff...). Nu har jag i alla fall (efter beskedet om min katastrofala kondition för några veckor sedan) börjat jogga regelbundet. Idag lyfte motionerandet sig till en ny nivå när jag tog mig till en mer varierad terräng än den platta slätten samtidigt som jag bestämde mig för hur länge jag skulle springa, inte hur långt. Det var riktigt roligt. Så här glad är jag när jag ska ge mig ut. Tog bara en före-bild. Efter-bilden hade sett i stort sett likadan ut. Ingen större ansträngning att springa i 40 minuter...

Tänk, jag visar upp en osminkad Malin för omvärlden. Kanske mirakelkuren från Mary Kay redan har gett resultat?

Mera mersmak. Till lunch idag visste jag inte vad jag skulle hitta på. Det var nästan så att smörgås stod på menyn. Men så tog jag en titt i kylen, hittade sockerärtor och soltorkade tomater. I skafferiet stod en burk med matvete. Jag kokte vetet men visste ännu inte vad jag skulle bjuda mig själv på. Det blev till slut en varm vegetarisk matvetesallad. I med en skvätt olivolja och balsamvinäger med mangosmak. Sockerärtor, soltorkade tomater, röd paprika i bitar och smulad fetaost. Mmm. Jag kunde inte låta bli att undslippa diverse njutningsfulla ljud där i min ensamhet. Helt klart mersmak. Bäst blir det med improvisation...

Ordning och reda utan stress

Fötterna upplagda på soffbordet. Myser framför brasan med datorn i knät efter en pysslig kväll. Har idag införskaffat ny bättre förvaring för mina scraptingestar och ikväll har det sorterats och inordnats. Jag har också målat klart Heddas lilla pinnstol (som jag hade när jag var liten) och för en liten stund sedan avslutade jag en lång massagesession på mannen. Konstaterade att det var ÅR sedan jag masserade honom ordentligt senast (jag talar om hans rygg och inget annat).

Detta efter en härlig dag med Hedda på stan. Konstaterade igår att de smittsamma vattkopporna torkat in, men var ändå lite osäker på någon liten plutt på magen. Idag på morgonen friskförklarade jag henne (i egenskap av legitimerad mor) och vi åkte in till stan för att uträtta några ärenden och äta lunch. Jag hade Clas Olsson, Idé & Hobby samt Polarn & Pyret i sikte. Hedda ville till Mc Donalds och till en godisaffär. Vi var båda nöjda efter dagens slut. Framför allt jag, tror jag, för vi hade så trevligt och det kändes som om en tur på stan med dottern lyfte sig till en ny nivå idag. Vi tog det lugnt. Vi lämnade sulkyn i bilen (Hedda var fantastiskt bra på att orka gå - inte hennes starka sida annars). Vi gick i hennes takt. Vi pratade och skrattade. Vi busade och sprang ikapp. Vi lämnade stressen hemma. Och vilken go' tjej vi har. Hon charmade folk på stan så det stod härliga till. En tant möttes av Heddas utsträckta armar och fick en lång kram. En annan tant med hund fick en trevlig pratstund med Hedda och flera vände sig om, tittade på tösen och uttryckte att hon var så söt... Och det är hon ju. Och inte bara söt. Klok och begåvad är hon också. Stolta mamman kan inte låta bli att skriva och berätta... Någon gång blir det nog en lista över Heddas fantastiska egenskaper.

Imorgon kanske det blir bild på något av dagens inköp. Ni ska dock slippa få se sandpapper och reflexvästar... Skojigare inköp än så blev det faktiskt...

Äpplet faller inte så långt...

När jag var liten var jag en teaterapa ut i fingerspetsarna. Nu når det nog inte längre än till armbågarna, om ens det... Jag älskade att spela teater inför andra (scenskräck har aldrig legat för mig) men även i det fördolda. Rollekar, bara för mig själv, funkade alldeles utmärkt. Jag var fascinerad av andra tider och platser (det är jag fortfarande) och hade det gått att få i julklapp hade ettan på önskelistan varit en tidsmaskin.

Under en period i min barndom avslutades dagen med en speciell ceremoni. När ett antal kapitel var avverkade och det var dags att släcka lampan, förflyttade jag mig mer än hundra år tillbaka i tiden till andra sidan havet. Över sängens huvudända hade jag en brun sänglampa. En sådan där med snedtak och ett plastgaller för den avlånga glödlampan. Sladden hängde ner på väggen. Jag lade mig på sidan, stödd mot armbågen, tog tag i kontakten, släckte lampan samtidigt som jag låtsades blåsa ut ljuset från en fotogenlampa. Och så kom repliken viskande:
- Good night, Charles.
Han svarade alltid:
- Good night, Caroline.

Jag älskade den scenen. Jag var Caroline Ingalls i Lilla Huset på Prärien på riktigt!

I kväll när jag satt vid Heddas sängkant efter att vi hade läst sagan om fiskaren och hans gumma sa Hedda:
- Lovis... Kan du sjunga för mig?
Utan att tänka efter var jag Lovis och sjöng Du varg, du varg kom inte hit. Ungen min får du aldrig...
Hedda myste och när jag var klar fortsatte leken:
- Lovis, kan du be för mig...?
- Visst kan jag det, Ronja, svarade jag och bad till Gud att Ronjas vattkoppor skulle försvinna så att hon snart skulle få leka med Birk igen. (Jag tror att Gud log åt oss...)
- God natt, Ronja. Sov nu så gott, sa jag och släckte lampan.
Hon gottade ner sig i täcket och låg tyst en stund, men mumlade sedan:
- När kommer Mattis hem?
Jag log.

Hon är precis som sin mor en liten teaterapa och det gläder mig. För även om hon inte har en aning om vem Caroline Ingalls är (än...) så har jag inget emot att vara Lovis för en stund om min älskade unge vill det.

Tio veckslutshöjdare

När jag tänker på slutet av denna vecka blir det i listform... Tio höjdpunkter:

1. Underbara uppmuntrande kollegor.
Tillbaka på jobbet efter en tids hemmavaro. På skrivbordet ligger ett litet kuvert och ett par chokladbitar. Några välkomnande ord, någon som bemödar sig om att fixa något hon vet att jag tycker om, en massa varma kramar och uppmuntranden... Det känns in i benmärgen (eller är det i själen?) att jag är välkommen och väntad. Så roligt att vara tillbaka!

2. Brev med värme och kärlek från mamma.

En uppmuntran brevledes på alla hjärtans dag. En vacker dikt. Ett brev med kärlek i. Så skönt att ha en mamma som bryr sig om. Och även om hon är långt borta geografiskt så är hon alltid nära hjärtat. Tack mamma!

3. Sköna vårpromenader.
Ja, vad säger man? Vår i februari. Jätteknasigt, och jag hade hellre sett att naturen hade fått bete sig såsom naturligt är. Men visst är det skönt med härliga promenader i vårluft, talgoxar som kvittrar på tok för tidigt och vårsol i ansiktet. Det dröjer nog inte länge förrän man kan slå sig ner på en bänk utan att lägga handskarna under rumpan...

4. Ren och ung med crème och skratt.

I fredags kväll åkte jag till S i Björkhaga dit jag blivit inbjuden till "klass" med en Mary-Kayförsäljare. Rengöringscrèmer, hålla-sig-ung-produkter, exfolianter och foundations är bara några av produkterna som visades. Och vad skönt det var! Få sitta ner ett par timmar och rå om sig själv tillsammans med trevliga kvinnor jag inte ofta träffar. Och så skulle unga frun ta ställning till om hon skulle köpa något. Rengöringsprodukter var inte svårt att bestämma sig för att köpa när man är en sån som vanligen nöjer sig med att gnugga bort smink med tvål och vatten... Jag vet... inte alls bra. Men så ser ju hyn ut som den gör också. Nu var det dags för krafttag mot hudmisshandeln. Redan efter ett par dagar känner jag skillnad. Mjuk och len och go om kinderna... Men så var det de där anti-åldrande-grejorna... När kollegor på gymnasiet tar mig för elev... När jag får frågan om vuxen eller ungdom på bussen... När folk tror att jag är mitt barns syster... När jag ser mig i spegeln och inser att de där små fina rynkorna jag ser vid ögonen endast är något jag ser och ingen annan... Då vet jag att jag inte behöver något som förhindrar åldrande...

5. Fika med goda vänner och minisemlor.

Familjen N gjorde oss det äran att hälsa på igår. Vi hade bakat minisemlor som man fick lägga ihop själv vid bordet (då får man så mycket mandelmasseklägg och grädde man vill ha!). Fördelen med minisemlor är att den som vill kan äta tre och den som gärna stannar efter en får det och alla blir nöjda och glada! Efter fika sparng barnen upp för trappan. De lekte så bra uppe på rummet och vuxna fick prata och ha trevligt en hel eftermiddag. Tack för att ni kom!

6. Skön svensk film.

Lördagkväll med Melodifestival (bra mycket bättre underhållning än förra lördagen!) och "Se upp för dårarna" - en mysig lättittad film som lämnade en god eftersmak. Även lite gott tilltugg och glitter (!) i soffan.

7. Snödroppar.

Hedda hittade trädgårdens första snödroppar härom dagen. Idag gick vi ut tillsammans och tittade på de vackra ungmöerna som förläget tittade ner i marken. Snart får två ensamma sällskap.

8. Trädgårdsbestyr.

Lövhögar som inte krattades upp i höstas (förstår inte vem som inte gjorde det!) hamnade i skottkärran idag. Vi hittade daggmaskar som idogt arbetat med löven länge. Hedda namngav dem. Det var Valle, Kimmy (var fick hon det ifrån?) och Gustav. När jag körde kärran till komposten låg Hedda ovanpå lövbädden och blundade med ansiktet mot solen. Vilken liten livsnjutare! Medan jag krattade upp löven låg hon på samma sätt fast på marken och myste lite fnittrigt.

9. God, het och snabbgjord chili.

Två dagars middag. Gott bröd, avocadobitar och turkisk yoghurt till. Så nykommet och gott! När jag kommenterade lammfärsen (hemmamald från lamm i Granhammar) och sa att den var så fin (såväl god som finmalen) svarade Hedda:

- Det är ingen finfärs. Det är fulfärs!
Jorå, såatte... Humöret är det inget fel på!

10. Tokskratt och fniss med härliga familjen.

Efter flera av dagens måltider har det busats och skrattats och kittlats och tramsats. Härligt! Mer sånt! För då behöver jag absolut inga föryngingsprodukter.

När man är sjuk...

... men ändå inte så sjuk att man är sängliggande med feber och bara sover hela dagarna... Utan snarare är sådär sjuk så att man inte får gå till dagis för att man har smittsamma koppor (tack och lov inte så många och dessbättre än så länge hanterbara ur klådahänseende). Då är det bra om man blir aktiverad och har föräldrar som kan hitta på skojiga saker!

Man kan måla som en riktig konstnär...

...även om penslarna inte håller så hög klass.

Koncentrerad konstnär som målar motiv ur sagan om de tre bockarna Bruse. Såväl troll som getter och bro med vatten kan för den vane konstkännaren ses på detta alster.

Man kan också leka Pippi på de sju haven med mamma. Leken slutade dock med att Pippi inte tyckte att piraten skulle ta hennes kappsäck utan att de tillsammans skulle gå till affären och köpa pizza och pommes frites och hamburgare och äta tillsammans och ha lite trevligt. Således fick piraten inte användning för sitt svärd...

Eftersom det idag är alla hjärtans dag tyckte vi att det kunde vara trevligt med en alla-hjärtans-dagstårta. Den före detta piraten agerade något traditionellt i det att hon tyckte att de kunde göra chokladhjärtan på tårtan. Pippi höll inte med. Hon ville göra Pippi och pirater och månar och moln och träd och Herr Nilsson och jag vet inte allt. Länge sa tråkpiraten:
- Jag kan bara göra hjärtan och blommor...
...men gav sedan efter och tårtan utsmyckades med motiv från eftermiddagens lek. Så här blev det:

Chokladpippi omgärdad av blommor och fjärilar på passionsfruktstårta.

Stilstudie på dödskalle i choklad.

Ibland är det helt ok att vara hemma för vård av sjukt barn. Värre vab-dagar har man varit med om...

Dumheter

Fick för en stund sedan ett mail från en god vän som ofta bruka muntra upp med diverse dumheter. Kan bara inte låta bli att låta er få läsa..

Visste du att...

...om du skriker i 8 år, 7 månader och 6 dagar har du producerat tillräcklig energi för att värma en kopp kaffe?
(Är knappast värt det...)

...om du fjärtar oavbrutet i 6 år och 9 månader kommer du att producera tillräckligt med gas till en atombomb?
(Nu börjar det likna något!)

...hjärtat producerar så pass stort tryck när det pumpar blod runt i kroppen att det kan spruta 914,40 cm?
(Oh My God!)

...en gris orgasm varar i 30 minuter?
(I mitt nästa liv vill jag vara en gris!!)

...en kackerlacka kan leva i 9 dagar utan huvud innan den dör?
(Ohyggligt!)

(Jag har fortfarande inte kommit över det där med grisen...)

...om du bankar ditt huvud in i väggen gör du av med 150 kalorier i timmen?
(Prova inte detta där hemma. Men kanske på arbetet...)

...hannen hos vandrande pinnar inte kan para sig när dennes huvud är fast vid kroppen. Honan tar initiativet till sex genom att slita loss hannens huvud?
('Älskling, jag är hemma! Vad f...?!')

...en loppa kan hoppa 350 gånger så långt som sin kroppslängd? Det motsvarar att en människa hoppar längden av en fotbollsplan.
(30 minuter...Lyckliga gris.. Kan du föreställa dig detta??)

...havskatten har över 27000 smaklökar!
(Vad kan vara så välsmakande på botten av havet?)

...några lejon parar sig över 50 gånger om dagen?
(Jag vill fortfarande vara en gris i mitt nästa liv - kvalitet framför kvantitet!)

...fjärilar smakar med fötterna?
(Någonting jag alltid har önskat att veta!)

...den starkaste muskeln i kroppen är tungan?
(Hmmmmmm....)

...högerhänta människor lever i genomsnitt 9 år längre än vänsterhänta?
(!)

...elefanter är de enda djur som inte kan hoppa?
(OK, det är nog bra.....)

...en katts urin lyser under svart ljus?
(Svart ljus.... ?)

...en struts öga är större än dennes hjärna?
(Jag känner människor med samma problem...)

...sjöstjärnor inte har någon hjärna!
(Sådana människor känner jag också!)

...isbjörnar är vänsterhänta?
(Om dom byter, kommer de att leva längre!)

...människor och delfiner är de enda arter som har sex för lustens skull?
(Men grisen då?)

Kopiera gärna och sprid dumheterna vidare till någon du tycker skulle kunna behöva ett flin...
(Kanske till och med ett gott skratt....)

________

Pricksäker?

Sju prickar har uppenbarat sig på den lilla späda barnakroppen. Så fick hon vattkoppor till slut efter att ha klarat sig undan ett par vändor förut. Pigg och utan feber får hon frågan av sin mor:
- Hur känner du dig? Sjuk eller frisk?
- Frisk!
- Bra!
Efter en stund reviderar hon sitt svar och säger:
- Fast lite sjuk känner jag mig nu...
- Ok, säger jag. På vilket sätt?
- Ehh... På samma sätt som Gabriel (kompisen på dagis).
- Jaha, sa pappa. Han var ju inte speciellt sjuk när han hade vattkoppor.

Nej, just det. Det är väl så det känns... Då återstår det bara att se om modern kommer att få det denna gången eller om hon är pricksäker (=immun)... eller möjligen haft kopporna någon gång utan att veta om det. Jag tycker att det klias över hela kroppen... Men det är väl psykiskt. Precis som illamående när nån annan är magsjuk.

Mycket sjukdom och sjukvård har det visst blivit här på bloggen, men jag måste bara återkoppla till morgonens inlägg inför dagens undersökning. Den biomedicinska analytikern kunde konstatera att med pingvinen är det bra. Skönt att slippa oroa sig för antarktiskt huvudbry av den arten...

Pingvinskalle

Igår var vi hos BVC-doktorn. Hedda var riktigt duktig och försigkommen. Lät sig undersökas och ställde frågor om vad doktor Ingrid hade i sitt rum. Ingrid visade sina saker och Hedda fick prova på att stämpla med sådana stämplar som man brukar ha i bebisars papper. Och så läste hon de bokstäver som trollats fram på pappret. På väg ut ställde hon frågor om teckningar som hängde på väggen och vi höll aldrig på att komma därifrån. När vi äntligen hade kommit ner i foajén ställde sig Hedda mitt på golvet och sa besviket med gråten i halsen:

- Men doktorn fick ju inte se min tunga...
Hon hade ju bestämt att hon skulle räcka ut tungan för doktorn och visa den... och så glömde hon det...

När vi satt och åt frukost idag berättade jag för Hedda att idag var det min tur att åka till sjukhuset. Jag berättade att de skulle undersöka mitt huvud.
- Tar dom bort skinnet då eller?
- Nej, dom kan kika på annat sätt utan att ta bort skinnet.
- Jaha, kollar dom blodet i huvudet då? Och järnet?
- Ja.
- Och pingvinen?

Vi skrattade gott. Inte minst barnets pappa som tyckte det var omåttligt skojigt att mamman hade en pingvin där inne i huvudet. Kanske inte så konstigt att hon är som hon är...

Nya köksmattan. Fräscht!

Och så har jag gjort ett par nya LO:s. När jag ser de där svartvita bilderna på Hedda funderar jag över vad som rör sig där inne. Vad tänker hon på? Vem är hon? Så titeln fick bli VEM är du?

Jag köpte ett tävlingskit på Stellas för ett tag sedan. Har gjort två layouter utifrån det. Och det bidrag jag tänkt tävla med får ju inte visas upp innan. Men jag har i alla fall betämt mig för att den andra är bäst hittills. Och ska jag tävla med någon så blir det inte med den här, även om den också blev bra:

Som katter kring het gröt

Efter en lång skön slapp förmiddag bestämde vi oss för att äta lunch på IKEA och även göra några inköp. Sagt och gjort. Men innan vi begav oss ville vi ju fixa till oss en smula. Hedda kom in i badrummet, iklädd två par trosor varav det ena paret på huvudet, medan jag stod och sminkade mig. Hon ville minsann också ha! Så hon fick en liten borste och nån gammal foundation som det inte var så mycket kvar av. Ytterst fokuserad applicerade hon den något avvikande kulören på sina kinder. Helnöjd var hon. En känsla som förbyttes i missbelåtenhet då hon fråntogs makeup-möjligheten. Detta då hon började sminka mage och ben för att få lite snygga streck...

Gillar smink och "pink".

Länge (sedan vi flyttade in i somras) har vi velat ha en ryamatta mellan våra soffor. Vi har till och med haft en hemma och provat, men återlämnat till butiken efter upptäckten att det var fel kulör. Idag efter vår tur till Marieberg kom vi åter med två mattor! Men inte till vardagsrummet. En snygg rödochvitrandig köksmatta och en stor och bra hallmatta istället för lapptäcket av trasmattor vi haft där i köldhålet under vintern. Vi blev riktigt nöjda, men det känns som att vi går som katter kring het gröt. Och nöjer oss med halvljummen under tiden. SNART blir det nog ryans tur! Så tråkigt bara att vi vet hur den ser ut, men ännu inte sett den. Det är värre, för då blir man liksom kräsnare... Det är inte den... och inte den... Nåväl, inget annat än ett lyxproblem. Det funkar ju alldeles utmärkt med raggsockor, även om de inte håller lika bra som en rya, utan måste stoppas ideligen. (Missförstå mig inte nu... Vi har inte raggsockor liggande på golvet - de sitter på fötterna.)

Jag berättade idag för Hedda att vi ska till doktorn på BVC i morgon för att äntligen kolla upp hennes rossliga hosta. Efter att vi hade pratat en stund började hon ställa lite kontrollfrågor, som hon brukar, för att veta att hon uppfattat saker korrekt:
- Ska vi till ABC i morgon?
- Ja, till BVC, heter det, svarade jag.
- Är det Malin eller Pär som ska doktorera mig?

Det, mina vänner, får avsluta veckans bloggande. På återläsande... hoppas jag...

Något för vitlöksälskaren

Får man fresta med ett middagstips? Detta blev dagens idag här på Norrgården. Rätten tillagades på lax, och istället för couscous (blandat med limetjafset) blev det tagliatelle med lime-, basilika- och pinjeströssel. Rätten fick högt betyg av två tredjedelar av de församlade. Den magoroliga nöjde sig med pasta.

Vitlöksbakad fisk på tomatbädd

Foto: Ingvar Eriksson

• 2 pers

Ingredienser

3–4 tomater
1 krm rapsolja
2 fiskfiléer (à 150 g)
saft av 1/2 lime
1 tsk salt
1 krm nymald svartpeppar
4 vitlöksklyftor, skivade
1 msk timjanblad
1 tsk olivolja

Tillbehör:
1 dl couscous
finstrimlat skal av 1/2
välborstad lime
8–10 basilikablad
1 msk rostade pinjenötter

Garnering:
salladsblad, limeklyftor

Servera fisken med couscous smaksatt med basilika och rostade pinjenötter.

Gör så här:

1. Sätt ugnen på 175°. Skiva tomaterna i ca 1 cm tjocka skivor och lägg dem på ett ugnssäkert fat penslat med lite rapsolja. Krydda med hälften av saltet och pepparn. Sätt fatet mitt i ugnen och låt stå ca 20 min.
2. Öka ugnstemperaturen till 200°. Lägg fiskfiléerna på tomatbädden. Pressa över lime, salta och peppra. Strö över vitlök och timjanblad. Ringla över olivolja. Stek mitt i ugnen tills fisken är klar, 10–15 min.
3. Koka couscousen enligt anvisning på förpackningen. Blanda med limeskal, basilika och pinjenötter.
4. Servera fisken med couscous. Garnera med salladsblad och limeklyftor.

Recept och bild kommer från Allt om Mat.

En sann konstnär!

Trött efter en dag bestående av storstädning, tvätt, tvätt, tvättande och lite magsjukeoro. Hedda fick nämligen upp delar av gårdagens lunch idag innan frukost. Ja, men eller hur? Visst är det märkligt att lunch kommer upp, men kvällsmat stannar kvar? Var det magsjuka eller inte? Lite frukost slank ner, även om mängden var tveksam. Pigg och go har hon varit hela dan men inte vidare stor i maten och lite blek om nosen. Nåt är det... Så dagens upplägg att först städa och sedan gå på kalas (igen!) omstrukturerades och kom att handla om storstädning hela dan och med inslag av promenad på eftermiddagen.

När lilla fröken och hennes mor gick upp på rummet nu ikväll upptäckte den senare att bord och fönsterbräda antagit svarta nyanser på sina ställen. Hedda tyckte att det var jättefint, medan hennes föräldrar var svårövertygade. Vi får väl se om det är avlägsningsbart. Trots den lilla tuschfadäsen var päronen mäkta stolta då de fick syn på ett av dagens alster. Vilken känsla hon har! Och inte behövde hon berätta vem hon porträtterat. Ingen tvekan om att det var idolen Pippi!

Kulor i pannan

Min version:

Vi var bjudna till familjen W på Betesvägen. Det var sommar och det skulle grillas kyckling. Kanske det var vid det tillfället vi tog med kycklingfiléer av märket hemuppfödda modell större? Det här var för några år sedan och jag minns inte hur många barn som fanns i familjerna. Noa fanns ju... men inte Hedda. Ester, var hon född? Nåväl... Hur som helst tänkte vi att vi skulle ha med oss någon form av gå-bort-present men vad skulle vi hitta på? Till familjen-som-har det-mesta-i-prylväg-värt-att-ha hittar man hellre på nåt småkul eller heltokigt, om man inte ger bort vackra tulpaner i januari förstås. Men nu var det inte januari, så några blommor blev det inte. Däremot drog jag mig till minnes något ytterst presentaktigt jag hade sett några dagar tidigare då jag handlat på Papaya Livs på Drottninggatan.

Sagt och gjort. Innan vi begav oss iväg för att inhandla en något annorlunda present, googlade vi lite efter recept eftersom de kokböcker vi hade i vår ägo inte förtäljde något om hur delikatessen skulle tillagas. Lite sedvanlig tillfixning och sen upp på cyklarna och iväg (det var innan bilens tillkommelse i vårt gemensamma liv). Förbi Drottninggatan, in och handla och så vidare mot Nya Hjärsta.

Något förvånade blev kvällens värdar då de fick motta en svart bricka som man vanligtvis brukar köpa köttfärs eller fläskkotletter på. På brickan under plasten låg fyra tingestar som mest liknade glödlampor. Ungefär lika stora, vita, något glansiga och hala... Uffe fnissade lite sådär bubbligt och... stammande som bara han gör... vid åsynen av förplägnaden. Lenas reaktion minns jag inte men jag skulle kunna tänka mig att ett gapskratt undslapp henne när hon i förbifarten uppfattade vad vi haft med oss innan hon ångade vidare med något köksredskap i högsta hugg och hojtade att vi var välkomna in. Hon hade redan hunnit göra sallad, fixa dricka och nästan grillat klart medan vi andra fortfarande stod kvar och fnissande betraktade denna gastronomiska verklighet av för våra gommar sällsammare art - lammtestiklar.

Vi bestämde oss för att först inmundiga den mer i dessa nordiska trakter vanligförekommande sommarrätt, grillad kycklingfilé med mumsiga tillbehör. Innan vi satte tänderna i den goda maten behövde vissa förberedelser göras med testiklarna (de från lammet avlägsnade alltså! De övriga som fanns i huset vid denna tidpunkt ägnade vi ingen omsorg). Först skulle de läggas i blöt i saltvatten för att något visst ämne eller så (minns inte vilket och vill heller inte veta) skulle dras ut ur glödlamporna. Medan detta försiggick i köket satt vi i sommarkvällen och njöt. Mätta och belåtna och inte alls sugna på genitalier gick vi ändå in i köket och tog oss an uppgiften med blandade känslor - ohungriga men ändå nyfikna.

Jag fiskade upp de hala glödlamporna ur saltvattnet men hade ingen större lust att slicka av fingrarna... om ni förstår... Enligt receptet skulle man nu dela dem på mitten, lägga dem i en stekpanna med smör, salta och peppra och därefter steka dem på båda sidor. Det verkade ju enkelt. Men först skulle de få smaka på kniven och det var inte det lättaste. Ett halt, tjockt skinn att ta sig igenom. Ta sats... målmedvetet... slinta... fokus igen... och DÄR satt den. Fyra hala kulor att ta sig igenom med ett innanmäte vi aldrig sett maken till. En grynig köttig massa vi mest kände oss ointresserade av att inmundiga. Men vänta! De skulle ju smörstekas också! Ner i fräsande pannan och vad händer? Jo, de åtta halvorna fläks ut och in i mötet med det heta järnet. De halverade ballarna från de ulliga husdjuren reser sig i brygga och gör allt för att anläggningsytan ska vara så minimal som möjligt. Det är hett i pannan! På med salt och peppar och sen ska de... ätas... Nån som vill ha? Alla känner sig tveksamma även om vi ogärna låter dem förbli orörda efter allt micklande. Egentligen ska de enligt receptet serveras på salladsbädd med pepparrotskräm, men vi skippar runtikringtjafset och sätter i oss kulorna som de är... Eller inte. När jag stoppar in en tärningsstor bit av baggens spermafabrik, är det just så det känns. Det smakar salt, peppar och smör men känslan av och vetskapen om vad det är jag tuggar på tar överhanden. Med en konsistens liknande leverns får lammtestikeln inget högt betyg av någon av oss. Om det inte fanns något annat att äta efter en tids svält skulle jag inte tveka, men varför äta ballar när det finns bullar...? Inte ens Grå, den stora trygga katten hade lust att smaka. Han nosade lite på delikatessen men tänkte nog som jag: Finns det inget annat, så kanske...

Nu hade vi i alla fall provat, och trots ett något tveksamt resultat är det en gå-bort-present vare sig gåvogivarna eller mottagarna någonsin kommer att glömma (med reservation för alzheimers och andra åkommor av minnesreducerande art).

Så där, Uffe! Då var det gjort! Fler uppslag till bloggen emottages tacksamt. Kanske jag får läsa din version av samma händelse på Pappa Ulf...? Eller varför inte den om virknålen?

Nybakt, dagisvitaminer och soppa

Det luktar så gott! Det är nästan så det blir jobbigt. Mannen har bakat bröd igen och doften fyller hela huset. Han har haft ett ganska långt uppehåll, men för några dagar sedan drog han igång igen och nu börjar näsan så smått vänja sig vid doften av nybakt. Jag blir så hungrig bara. En tallrik gröt slank ner till frukost men sen vill ju smaklökarna gärna ha en macka från en ur ugnen nyuttagen brödkaka... med smör på ...som nästan smälter. Men det får vänta tills brödet svalnat lite. Jag måste ju kunna skära av brödet.

När vi kom hem från dagis igår var det så ljust. När vi klev ur bilen här hemma ville Hedda vara ute en stund innan vi skulle gå in och börja laga mat. Bara det är ju ett vårtecken värt att notera. Viljan att vara ute på eftermiddagen! Vi gungade, gjorde en minisnögubbsfamilj av lite hopskrapad snö från en vitochgrönfläckig gräsmatta och så behövde jag köra in ved. Hedda lastade skottkärran medan jag klöv lite ved. Sen började hon städa. Hon satt mitt i sågspånen och krafsade med en liten trädbit som fick tjänstgöra i avsaknad av sopborste. Efter en stund hörde jag att leken fått nya förtecken. En stubbe tvålades in med sågspån och sköljdes sedan ren med samma substans...

Väl inne blev det middagslagning. Vi gjorde en potatis- och basilikasoppa med ost. Det blev så gott, och extra roligt var det att inte-så-stor-i-maten-fröken åt som en häst. Två stora portioner och tre dubbla smörgåsrån med ost satte hon i sig! Tror nog att jag delar med mig av receptet lite längre ner. Enkelt och gott är inget att hålla för sig själv!

Pappa kom hem ganska sent och medan familjens damer skrapade sopptallrikarna och han tog av sig ytterkläderna bubblade lilla fröken med höghastighetsprogrammet påkopplat om allt hon varit med om under dagen. Det var nämligen så att fem- och sexåringarna skulle få åka in till stan och gå på museum och eftersom ganska många barn var borta kunde ett par av de yngre barnen också få åka med. Hedda och en kille till av de blivande fyraåringarna fick följa med eftersom de ansågs kunna få utbyte av besöket. Och det hade hon verkligen! De hade tagit bussen in till stan och varit på muséet på Karolinska läroverket och tittat på uppstoppade djur. Vilket äventyr! Efteråt hade de varit på babbiteket.
- Köpte ni medicin eller lånade ni böcker? frågade jag.
- Medicin, svarade Hedda.
- Ok, då var det apoteket ni var på.
Då fnissade hon lite och sa med knas i rösten:
- Och jag sa babbiteket... Fniss.

Till lunch hade de fått hamburgare och pommes frites på en resterang som hette McDonalds. Och ett spel! Hur kul som helst hade de haft! Hur som helst skulle detta berättas för pappa när han stod där i hallen. På muséet hade de sett en leopard och ett lejon och en varg och en björn och ett elefanthuvud. Alla djur var döda och uppstoppade och man fick inte klappa dem för de stod bakom en glasruta. En tant var där och berättade för dem om djuren. Pratet bara bubblade ur den lilla munnen (Heddas alltså, inte tantens...) och så sa hon:
- Man måste ha biljetter, annars kommer man inte ihåg... (Här stannade hon upp och tvekade en aning innan hon tillade) ...vad man heter...
- Sen tittade vi på det höga höga slottet! fortsatte hon med sensationslysten röst och mimik.
- Såg ni några prinsar och prinsessor då? undrade pappa.
Hon skakade lite på huvudet, antog viktighetsminen och sa mycket lillgammalt och medvetet:
- Tyvärr. Det har flyttat in någon annan där...

På hemvägen hade hon stått för underhållningen i bussen sjungade "Hjulen på bussen". När de sedan skulle gå hela långa vägen tillbaka till dagis fick de ta en liten paus halvvägs för att fylla på med dagisitaniner. För den som undrar kan jag berätta att det är särskilda vitaminer bestående av choklad för att orka en bit till.

Här kommer soppreceptet, hämtat ur senaste Allt om Mat (Den är tydligen fettsnål också. Enligt nån magerhetsruta innehåller varje portion endast 380 kcal. 15 g fett, 15 g protein och 46 g kolhydrater är också information som jag aldrig läser... Enkelt och gott funkar bra för mig!):

Potatissoppa med basilika
Till 4 personer behövs:

5-6 mjöliga potatisar (ca 400 g)
2 + 1 vitlöksklyftor
1 liter vatten
2 grönsaksbuljongtärningar (nästa gång tar jag bara en!)
1 dl mjölk
1 kruka basilika (jag tog hälften timjan)
2 dl riven lagrad ost (här ska det vara en 17%-ig historia om siffrorna ovan ska stämma...)

Tillbehör.
2 avokador
8 skivor rostad fiberfranska

Skala och skiva potatis och två vitlöksklyftor. Koka upp vatten och buljong. I med potatis och vitlök. Koka 10 min. Mixa mjölk, basilika och en vitlöksklyfta. Häll det mixade i soppan och mixa lite till! Rör i osten och låt den smälta. Servera med tunt skivad avocado på brödet. Mums!

Nu ska jag ta en mjuk råglimpemacka med smör och ost. En kopp te till det blir gott!

NU är bilderna tillbaka!

Ja... för er som undrat finns det nu även bilder till bildtexterna i söndagens inlägg. Begriper inte vad som hände...

Idag rengnar det. Jag tycker om regn. Speciellt sånt där vått som det är idag. Jag står med ansiktet mot skyn och blir alldeles småprickig på kinderna. Friskt och härligt. Och dimmigt.

Apropå dimmigt: En dag klev jag och Hedda in i badrummet där maken just tagit en dusch. Varmt och fuktigt var det och spegel och fönster hade immat igen. Hedda utbrister:
- Vad dammigt och dimmigt det är härinne!

Jo... det var inte städat på ett tag...

Inget för kattälskare

Det satt en katt på trappräcket idag. Jag är inte så förtjust i katter... De kan gärna få stryka omkring på avstånd och hålla mössen borta men när de kommer inpå husknuten får det vara nog. Så när kattskrället satt på trappräcket och suktade efter fåglarna vid fröautomaten vilka för länge sedan flugit iväg (ville han åt fågelfröna...?) slängde jag upp ytterdörren och fräste åt eländet som snabbt slank bakom knuten. Snart kröp han fram igen och jag tänkte att om han blir riktigt rädd kanske han håller sig borta. Jag skyndade mig fram till dörren igen, tryckte ner handtaget och slängde mig framåt med huvudet först. Dessvärre hade jag av någon oförklarlig anledning låst dörren och rände således pannan i glasrutan. När jag ilsken fick upp dörren tittade katten förvånat på mig men sprang fortare än kvickt iväg och kom inte tillbaka efter mitt vrål.

Jag har en öm bula i pannan... Snart ska jag få en kopp te och våffla med grädde och sylt. Semla har jag redan fått idag. Blev bjuden på Heddas dagis som hade drop-in-fika. Trevligt.

Ett litet tillägg. Fattar inte vad som hänt med bilderna i söndagens inlägg. Det finns bara text kvar. De fanns ju där hela söndagkvällen... Nån som vet vad som kan ha hänt? Ska fixa tillbaka bilderna, men inte nu... Måste ha den andra datorn då så jag fixar det en annan gång.

Vad skulle jag göra utan dig?

Hedda slänger sig runt halsen på mig efter att vi fått av oss ytterkläderna nyss hemkomna från dagis. Vi kramas länge och hårt.
- Jag gillar dig, mamma!
- Och jag dig, min lilla goding. Vad skulle jag göra utan dig?
Hon släpper efter lite på kramen, ser in i mina ögon med en blick full av beslutsamhet, intensitet och glädje, och säger:
- Leka med mina leksaker!

Kanske inte det jag tänkte på i första hand...

Senare pratar jag med min mamma i telefon. Jag frågar hur det är och hon svarar att nu lever hon. Lite oförsiktigt säger jag nåt i stil med:
- Jaha, och i helgen var du död?
Hedda som sitter bredvid ber snabbt om att få prata med mormor och säger:
- Hej, har ni varit döda i helgen eller?

Jo, man måste ju kolla...

Veckosummering

Så var ännu en vecka till ända. Den började lite knaggligt men tog sig och hade sin kulmen torsdag till lördag. Och så ett avlappnat och skönt (och lite krigiskt) avslut.

I torsdags kväll var den 18-årskalas på Barongatan. Vi tänkte att vi stannar en liten stund eftersom lillskruttan behövde komma i säng. Men så där kan man ju inte resonera när man ska till så trevligt folk. En liten stund... blir till en trevlig kväll. Hedda somnade sent den kvällen men klarade ändå dagis galant under fredagen även om hon var tämligen svårväckt på morgonen.

På 18-årstillställningen befann sig även födelsedagsbarnets alldeles nya lilla systerdotter. Vilken varelse så underskön! Ljusbrun i hyn, kolsvart hår i mängder (ja, för att vara så liten alltså...) på huvudet och ögon som bara ville vara stängda hela tiden. Efter att mat och tårta slunkit ner hamnade den lilla i min famn och jag ville aldrig släppa... Så mjuk och go och liten och underbar! Ibland kom ett litet ynk från hennes läppar men däremellan sov hon så avslappnat i min famn. Efter en stund kom Hedda och kröp upp i soffan bredvid mig.
- Jag vill sitta i ditt knä nu, mamma.
- Men jag håller ju i E, sa jag. Jag får inte plats med er båda... Men du, vill du höra en sak?
- Mmm...
Jag böjde mig fram och viskade i hennes öra:
- Du är den som jag älskar mest av alla. Jag är din mamma och bara din mamma. Och just nu lånar jag bara E från hennes mamma och pappa. Men jag älskar dig mest av alla...
Då log hon och så var svartsjukan som bortblåst.

Ett par kort tillverkades inför kvällen. Kika på dem i nästa inlägg.

På fredagkvällen blev det pizza från Pizzeria Express på väster. Måltiden intogs på Glimmervägen och ännu ett födelsedagsbarn firades en dryg vecka försent. Mycket prat, lugn och ro, barn som lekte själva och höll sig undan eller tittade på Disneyklassiker och drunknade i popcornskålen medan mammor fick prata om det de ville och pappor fick roa sig vid datorn. Ännu en sen kväll för Hedda men så skönt med sovmorgon...

En underbar lördag. Sovmorgon som sagt, och ändå steg jag upp innan övriga snoozisar som avslappnade låg kvar och andades med öppen mun under täcket. Tassa ner. Strunta i att tända eld i spisen. Scrappa födelsedagskort med bara ben och armar iklädd ett litet nattlinne. Det hade aldrig hänt i oktober. Fryslorten har acklimatiserat sig. Familjen vaknar. Jag tar trappan i bara några steg och dundrar ner i sängen igen. Myser en stund. Hedda tar sig för örat, drar i snibben och säger:
- Jag hör inte så bättre nu. Ljuden blev mindre...
Och så där håller hon på ett tag. När hon drar i örat funkar det igen. Vax måntro? Det går i alla fall över när mamma har "undersökt" en smula. Om en månad ska hon tillbaka till Öron, näsa, hals. Kanske det kan vara tills dess...

När pappa retar Hedda (han är verkligen född retsticka) morrar hon:
- Sluta! För jag vill inte höra något trassel!
Och jag håller med. När han retas är det som trassel.

Innan vi åker blir det sen frukost, lite vardagsbestyr, ännu mer scrappande (kortet måste ju bli färdigt!), dusch och tillfix (smink och hår och sånt), lite mat-så-vi-klarar-oss och så iväg!

Sebbes fruga 30 år. Trevlig tillställning. Mycket folk. God mat. Vänner jag inte pratat med på länge. Vänner jag träffade nyss. Ännu mer folk. En Hedda som till slut tycker att det blir för mycket och undrar varför människorna måste prata så högt. Leker inte längre med de andra barnen. Vill vara ifred. Så när N, 1 1/2 år, kommer lite för nära blir hon arg och nästan knuffas.
- Småbarn får inte vara här! Jag vill vara ifred!
Hon förstår inte att han inte förstår. Fast han gör nog det ändå, för ganska snart dissar han Hedda och ger sig iväg på egna upptåg. Det finns många andra barn att leka med. Behöver inte tjuriga tjejer. Klok kille.

Skön hemmakväll. Chips och film och mys. Hyfsat tidigt i säng.

Och så söndag. Man och barn kommer förbi och plockar upp mig så jag slipper köra ensam på hala småvägar. En något decimerad hemgrupp äter och har trevligt tillsammans. (Krya på er ni som sjuknat in! Tänker på er!) Vuxna får mat från Shanghai (kycklingspett, friterade räkor, biff med bambuskott) och barn får pommes frites och köttbullar. Alla är nöjda. Barn leker och vuxna får prata. Till kaffet blir det semla. Gott, så gott.

Det vackra vintervädret har blivit lite blåsigt, regnigt och småtråkigt. Detta till trots föreslår Melker att vi ska gå ut och bygga snögubbar. Ja, så får det bli. Och det är faktiskt skönt att komma ut! Snögubben blir så stor att den inte kan stå själv (störst är inte alltid bäst!). Till slut faller den och blir till ett perfekt ammunitionslager när snöbollskriget drar igång. Barn och vuxna i en salig röra. Hedda tål inte när pappa får in en träff innanför jackkragen (vad är det med barn nu för tiden...? ehh...) medan Melker och Elsa är något tåligare. Snön yr. Landar på mössor, kinder, och mitt i ansiktet några gånger. Nilssons är träffsäkra. Trevligt att träffas, skulle man kunna säga. Tack för en skojig eftermiddag med er! Mer sånt!

Och så en skön kväll med Ronja och Birk och skitstövlar som blir sams på slutet...

Kalaskort och andra kort

Kortet till Ella, två och en halv veckor gammal.

Framsidan av kortet till 18-åringen.
Inget mönstrat papper. Bara stämplat med bubbelplast.

Kortets insida. Stämplat och målat.

Framsidan av kortet till 30-åringen.

Ena sidan av uppslaget...

...åsså andra sidan...

På väg till 30-årsfest med en riktig moviestar.

Slutligen dagens övningar innan snöbollskriget bröt ut.
Melker och Rasmus jobbar på.

Bomull på slätten

Stora bomullstussar faller från en mulen himmel och lägger sig lugnt och stilla på marken. Snötäcket växer. Skyffeln åker fram och när en liten korridor har blivit synlig i snön kan skottkärran lätt knarra sig igenom det lilla som finns kvar. När jag går förbi stället där tulpan- och krokusknoppar syntes härom dagen funderar jag över hur det är där under det vita täcket. Förmodligen varmt och gott. Jag fortsätter ut till ladan. Kärran fylls med ved som skjutsas in i stugan. Varm och go värme sprider sig i såväl kök som vardagsrum. På övervåningen behöver vi inte elda. Ett element i vardera rummet håller temperaturen på rimlig nivå tillsammans med värmen nerirån.

Det är lugnt och tyst. Man och barn är i kyrkan. I eftermiddag blir det lunch och förhoppningsvis bus i snön hemma hos familjen N. En blå IKEA-kasse är packad med varma kläder till hela högen. Bara tre personer och ändå tar det så stor plats. Pär och Hedda åker direkt dit från stan och jag tar andra bilen och möter upp. Hoppas det är plogat på småvägarna...

Torra läppar?

Har du också spruckna läppar och torra flagor som svider när du baddar med citron? Har du också provat olika cerat och mjukgörande crèmer utan resultat? 

Då är tejp något för dig! Applicera på det torra området och dra. Inom ett par dagar är dina läppar som nya. Mjuka, röda, fylliga och vackra.

Det hjälper faktiskt! Det var otroligt välgörande för mina läppar med den där tejpfadäsen härom dagen. Se inlägg den 30/1 för bakgrundsinfo.