God Jul!

Geléord

Ikväll blev det så äntligen ett litet läskalas. Den lilla bokstavsbitna bjöds på tårta med texten "Hedda kan läsa" efter läskunnighetssång och ljusutblåsning. Fast innan hon fick skåra tårtan var hon tvungen att läsa vad som stod. Och i linje med senaste veckans inställning till ord kastade hon sig över geléinskriptionen och fick sedan stolt äta av tårtan. Mums!

Av Helosan blir det kalas

I lördags kväll när det var dags för kvällstoalett för fyraåringen överraskade hon oss alla storligen. Hon tog sig en kik på Helosantuben och började fundera över vilka bokstäver som var hennes. H, E och A konstaterades ingå i hennes namn. Men vilket ord utgjorde de andra bokstäverna på blå tuben? Hon började ljuda. H E L... lyckades hon få fram och höjde ögonbrynen förvånat när det blev ett ord. Hon fortsatte och snart hade hon läst hela ordet. Jublet utbröt och snart kastade hon sig över nästa ord. Tandborstningen var som bortblåst och pyjamasen totalt ointressant (sänggående är faktiskt en högt prioriterad sysselsättning så dags på dygnet annars, och här är jag faktiskt inte det minsta ironisk... på riktigt) när korta och långa ord lästes på löpande band.

Så nu ska det firas. Hedda vill att vi ställer till med ett "Hedda-kan-läsa-kalas" till helgen. Tårta vill hon ha, för som hon själv säger måste hon ju vara alldeles fantastisk.
- Visst är jag bäst i världen på att läsa?
Och visst är hon det. Hon klipper till och med de flesta gemenerna.

Mammas flicka...

Svårslaget

Hela november gick utan att jag skrev ett enda inlägg. Det finns de som anser att november är en så pass trist månad att den inte borde finnas. Att man skulle hoppa direkt från allhelgonahelgen till första advent. Men så mycket man skulle missa då! Det där gråa trista till exempel, som faktiskt bidrar till att de ljusa stunderna på året blir ljusare än de annars skulle vara. Om inte gråa november fanns skulle resten av året tendera att bli en utslätad massa eftersom det tröga uppförslutet inte längre fanns. Jag tror på dynamik i tillvaron. Trots att det innefattar såväl gråt som tandagnisslan och orkeslöshet. Men glädjen, ljuset och energin blir så mycket påtagligare när den har något att jämföra sig med.

I november fyller jag också år. Det är en ganska bra tid att fylla år på eftersom man hittar något att fira mitt i det grå. Och vill man vara lite positiv så fanns det ju faktiskt ett par soldagar under 2008 års exemplar av november. OCH ett par vinterdagar. Vi snackar dynamik.

Dessutom har vi firat ett par härliga 60-åringar denna månad. Det innebar en del scrappande för att från mig och syster yster kunna överlämna en liten minnesbok från våra barndomsår. Kanske kan visas någon gång här på bloggen. Det hela ledde också till ett par stockholmsresor under månaden för planering av festligheter.

I november har det också hänt mycket på jobbet. Klasskonferenser, utvecklingssamtal, föräldrasamtal, personalfest och mycket mer.

Och så har vi förstås varit sociala också. I helgen hade vi fullt hus. Det var dags för adventsmys. Vi hade runt 35 glöggdrickande och lussebullsätande vänner i vårt lilla hus samtidigt. Ett gäng stannade kvar och pysslade. Vi gjorde julgranspynt och godisstrutar. Pysslet fortsatte eftermiddagen därpå med familjen N som dessbättre inte hade avskräckts från dagen innan utan gärna kom och bakade mer lussebullar med oss. Tryffelsmeten fick stå kvar i kylen eftersom tiden som bekant går fort när man har roligt.

Allt sammantaget har gjort att november inte varit bloggens månad. Inte för att november är så tråkig och grå och inte bjuder på något att skriva om. Tvärtom. För att november är så rolig och händelserik så att jag inte hinner med att ägna mig åt bloggande.

Nu är det december. Denna månad brukar vara lite roligare och mysigare än november. Men i år blir det svårslaget...

Sov jag?

Jorå... det gick bra i onsdags för Hedda. Hon är outstanding. På morgonen längtade hon efter att få komma till sjukhuset och väl där var hon så kavat och gjorde det hon skulle även om det inte var så kul. Att tvingas att ta äcklig medicin till exempel. Det värsta var väl uppvaket men även det gick tämligen smidigt. Skönt... När vi kom ut stod hon frågande till varför hon inte hade sovit. Det var ju det hon skulle men hade helt missat att det hade inträffat...

Vad sa du?

I morgon bitti ska jag och Hedda åka till sjukhuset. Hedda ska sövas och rensa öronen. Ja, det låter ju märkvärdigt, men hon har i höger öra en vaxpropp så hård att hon nästan inte hör på det örat. Vad sa du? Jag hör inte vad du säger! kommer mellan var och varannan mening. Dessutom kanske det blir nya rör i öronen också. Vi får väl se. Men Hedda är hur cool som helst. Åtminstone pratar hon som om det inte blir några problem.
- Vi får väl kolla med doktorn innan om jag ska få någon spruta.
- Mamma, jag lovar att inte vara hungrig eller törstig på morgonen.
- Det blir bra att ta alvedon på morgonen. Det fixar jag.
Inget verkar vara henne oöverstigligt. Men ett sådant humör hon varit på idag. Hon har skrikit och morrat och gormat i omgångar. Lite nervös är hon allt. Annars vet jag inte. Lite för tidigt i livet för PMS. Ganska likt annars. Lilla skruttan. Mest nervös verkar hon vara för maten. Att inte få äta och dricka på morgonen. Ja, äpplet faller ju inte så långt... Det tog en stund att bearbeta men kommentaren ovan kom när jag satt vid hennes sängkant.
- Men gumman, man kan inte lova att inte vara törstig. Du kanske är det i morgon, men du kommer att klara det.
Vi kom överens om att jag ska väcka henne i natt för vätskekontroll och dessutom fick hon en extra kvällsmacka innan sänggåendet. Mentalt är hon preppad. Hoppas det funkar med avsaknaden av intaget också...

Stolt mamma finnes.

Fertilitetsfunderingar

Hedda sa igår att hon önskade sig ett syskon. Det är ingen nykläckt tanke. Den har funnits hos henne länge och återkommer alltsom oftast. Jag sa att jag höll med om att det vore trevligt och frågade om hon visste hur vi skulle bära oss åt för att få ett syskon. Hon tog på stora tänkarminen och hummade lite. Så sa hon:
- Vi behöver bebisfrön att stoppa in i din mage!
Jag blev alldeles paff. Det där med frön visste jag inte att hon visste.
- Jaa, sa jag. Det låter ju bra. Men var får man tag i sådana frön?
Tänkarminen och hummandet igen.
- Man kanske får gå och leta på marken. Någon kanske har tappat sina frön och då kan ju vi samla upp dom och putta in dom i din mage. Så växer det ut ett syskon!
Jag tyckte att det var påhittigt, men ifrågasatte arbetet. Det borde vara ganska tidsödande och fruktlöst (!) att leta frön. Så jag sa åt henne att gå och fråga pappa om han visste var fröna fanns. Glad i hågen travade hon i väg och lika glad var hon när hon kom tillbaka.
- I snoppen finns dom!
- Bra, sa jag. Då vet vi! Men hur ska vi få ut dom ur snoppen då?
Ingen tänkarmin denna gång. Blixtsnabbt kom det:
- Vi skär av den och plockar ur fröna, stoppar in dom i din mage och sätter tillbaka änden!

Aj...

En freudiansk...

-Ska vi titta på popcornmiljonären ikväll? sa Hedda medan pappa laddade för att poppa. Och när han sedan kom med stora popcornskålen fylld till brädden stod hon för säkert hälften av åtgången. En sann popcornmiljonär.

Lite emlig

Hemma för vård av mig själv. Har varit lite smårisig ett tag. Förkyld och hängig. När sömntimmarna blev få i natt var valet enkelt. Det blev en dag hemma. Trodde att det kunde räcka. Men eftermiddagen blev värre än förmiddagen. Sprängande huvudvärk och surr i kroppen. Så det blir en hemmadag imorgon också. Men jag ska inte klaga. Föräldrarna for hem i all hast idag efter att pappa delat säng med en uppstöterska. Stackars mamma... Och så var de på väg till Stockholm och resten av barnbarnen. Det blir inte alltid som man tänkt sig.

Men så roligt att de kom. Hedda stannade kvar hos mormor och morfar efter helgens besök. Så stolt hon var över att ensam ha bott hos dem ett par dagar, utan mamma och pappa. Stora tjejen. När jag pratade med henne i telefon darrade hon nästan på rösten när hon sa att hon ville vara med mig. Vi pratade lite om att man fick längta efter varandra och att det är bra att göra det. Och vad cool hon är. Jag är så stolt över henne. Hon kom på själv att hon ville stanna kvar ensam hos mormor och morfar och hon genomförde det med bravur från början till slut! Åh, vad jag älskar henne! Och hennes pappa...

Fyra år

Som hon hade längtat. I runda svängar sedan hon fyllde tre. Så var äntligen dagen här. För tio dagar sedan fyllde hon fyra. Vi väckte henne tidigt på morgonen med sång. Och leendet då hon satte sig yrvaken upp i sängen var obeskrivligt. En sådan lycka. Hon hade frågat en vecka innan vad som fanns i paketet. I singular. Hon trodde att hon skulle få ett paket. Glädjen visste inga gränser när hon insåg att det blev mer än ett. Och när frukostmackan med hallonfyran fick intas i rummet. Och när hon öppnade en av presenterna och fick se ett munspel. Ett sånt som Abbe och Paradis-Oskar har.

På dagis kröntes Hedda med rosa prinsesskrona. Där bjöd hon också på kladdkakemuffins vi hade bakat dagen innan. Men på eftermiddagen berättade fröknarna att de inte hade fått smaka. Lilla fröken hade varit ytterst bestämd i det att endast barn och föräldrar (en mamma var på besök) skulle bjudas. När jag sedan i bilen lite fint försökte luska ut hur hon hade tänkt insåg hon att det var lite knasigt att inte bjuda hennes älskade fröknar. Så hon bestämde att de skulle få resterna av födelsedagstårtan...

Höst

Det har hänt en del sedan sist. Det har varit härliga höstdagar och ruskiga regndagar. Det har firats och det har varit förkylt. Ikväll är vi utan barn. Hedda är hos mormor och morfar fyrtio mil söderut och vi har en skön hemmakväll. Biobesök stod högt på önskelistan men när alternativet var att komma hem vid midnatt var det inte längre ett alternativ. Småruggiga, förkylda och trötta var lugn hemmakväll med asiatisk hämtmat helt rätt. Vi njuter. Och så hinns äntligen lite bloggande med...

En dag för ett par veckor sedan gick vi ut på åkern och tog några härliga höstbilder.

Leende tös.

Favoriter.

Glädje!

Vackra nypon som plockades och blev till vacker inredning.

På Tant Grön hittade jag ett vackert fat som fylldes med hösten.

Känd från TV

För ett par veckor sedan satt Hedda och tittade på Bolibompa en morgon innan det var dags att åka till dagis. Ylva (?) i rutan ville att barnen skulle rita sin frukost och skicka in till studion. Hedda nappade och ett par dagar senare lades det stora vita kuvertet innehållande den ritade önskefrukosten macka med hallonsylt och O´boy, på lådan. Hon tittar ju inte varje morgon precis och vi var säkra på att vi hade missat uppvisandet av teckningen, om den överhuvudtaget hade varit med i rutan.

Tills...

... häromdagen då Hedda vaknade riktigt riktigt tidigt. Samtidigt som mamma faktiskt. Då var det bara att slå på TV:n medan mamma gjorde sig i ordning. Så när det var dags att stänga av satt Sara där i studion och hade byggt upp ett litet frukostcafé. Där såldes mackor och frukt och varma och kalla drycker och jag vet inte allt... Sara tittade in i kameran och frågade:
- Vad får det lov att vara? Jaså, ett glas O´boy...
Hon vände sig om och från hyllan plockade hon ner Heddas urklippta glas och sa:
- Varsågod! Det är Hedda som har rört ihop det!

Åh, vad Hedda var nöjd när hon hade förstått vad som hänt! Första försöket och (delar av) hennes teckning visades upp i Bolibompastudion! Lycka...

Gott mos... och surt

Hedda har övat och övat hela veckan och nu äntligen lyckas hon forma munnen och få till blåset samtidigt, så att det blir en ton. Hon strålar och är obeskrivligt stolt. Äntligen kan hon vissla. Och när jag nu i skrivande stund tänker efter är jag också tämligen stolt. Hon föddes med gomspalt och förutspåddes få problem med talet, med suget och blåset, för att bara nämna några svårigheter. Talet är det då rakt inget fel på. Och sugrör kan hon hantera på tillfredställande sätt, dvs. få vätskan att hamna där den ska och vad gäller blåset kan hon nu strax innan den fjärde födelsedagen vissla.

Och så kan hon göra äppelmos. Gott mos.

På tal om mos... Häromdagen gjorde jag i ordning matsäck till mig och Hedda och så åkte vi ut i svampskogen och halvfyllde korgen igen. När vi bredde ut filten i gräset och plockade fram mackorna fick Hedda saft i glaset och jag te. Jag hade fyllt varmvatten på termosen och stoppat i en tepåse med smak av ingefära och citron. Men aldrig trodde jag väl att det skulle bli så fruktansvärt surt! Det var inte drickbart. Hedda fick dela med sig av saften.

Så kom vi hem och jag skulle laga potatismos. Jag värmde vatten i vattenkokaren och sparade en gnutta tid såväl som energi. Någon av de nyss upptagna potatisarna var mindre fräsch, men att de skulle vara sura...? För när jag sedan smakade på moset var det om inte surt så väldigt syrligt. Det hela fick sin förklaring när mannen senare kom hem och undrade om jag hade använt vattenkokaren. Jo, det hade jag ju.
- Men den var ju full med citronsyra! Jag kalkade av den igår...

Motorväg in i fördärvet

Vilken underbar dag! Äntligen uppehåll så att tvätten kunde hängas ut och vardagsrummet kunde upphöra att vara tvättstuga - åtminstone för en dag. På med stövlarna efter det och så travade familjen ut i svampskogen. Vi begav oss till vårt nyfunna trattkantarellställe där vi för två veckor sedan hittade si så där en liter små nyvakna av nyss nämnda art. De hade då, i början av september, just stuckit de små hattarna över den tjocka mossbädden och under det gröna täcket fann man den tillhörande oproportionerligt stora foten. Idag hade de vuxit till sig. Men vi kunde ändå konstatera att det i det där skogspartiet inte fanns något speciellt "ställe", utan de stack upp ut mossan lite här och var, på måfå. Tills plötsligen... vi kom fram till ett omkullfallet träd i en uppförsbacke. Där hade hela familjer av trattkantareller samlats till släktträff och det gick inte sluta plocka. Där... och där... och där också. De fanns överallt. Nu har vi äntligen ett svampställe! Till slut var det hungern som fick oss att lämna denna fantastiska skog. Jag tog Hedda i handen och blundade och gick.
"Där är fler, mamma!"
"Jag vet, men vi är hungriga."
Pär hojtade att han snart skulle komma. Helst ville vi vara kvar, men vi vet ju hur griniga vi blir utan mat... åtmistone vi som lämnade först...

Det är inte bara svampen som minner om att det återigen är höst. Det ivriga prasslandet i skrubben under trappen, de små svarta högarna och de igenslagna fällorna ger en fingervisning om att mössen börjar småfrysa lite. I fjol var det värst i november. Men redan nu har en handfull fått sätta livet till. Och det är ju inte så konstigt att de hittar in. Huset håller på att renoveras utvändigt och utan knutbrädor och panel överallt är det motorväg rakt in i värmen och härligheten... och förhoppningsvis för de flesta (ur vår synvinkel), in i döden. Barmhärtigheten sträcker sig inte så långt. Lida, det ska de inte behöva göra, men leva, det får de göra någon annanstans än i vårt hus...

Dagen avslutades med goda vänner, tillika nyblivna grannar, som bjöds på trattkantarellsoppa och hembakta frallor, äppelpaj och vaniljsås. Gott och trevligt. Vi är så glada att de numera bor så nära oss. Av svampen rensade jag fem liter. Det ser ut att vara lika mycket till. Bättre än så här blir det inte. Det skulle i så fall vara om denna underbara höstdag avnjöts på ett mysigt fik i Lund med en varm choklad med vispad grädde på eller hand i hand på en strand (det var inte meningen att rimma så dant...) med tjocktröja i blåsten. Men nej... bäst var det här idag.

Cybervinnare

För några dagar sedan fick jag en liten kommentar på min blogg. Den var från Sebbes fruga som på sin blogg hade gett mig en utmärkelse för att hon gillar min blogg. Det finns några jag också gillar så jag skickar utmärkelsen vidare. Så här funkar det:

1. Den som fått utmärkelsen kopierar bilden och lägger den på sin blogg
2. Länka till personen som gav dig utmärkelsen
3. Ge utmärkelsen vidare till sju bloggar
4. Länka till dom bloggar du gett utmärkelsen
5. Lämna ett meddelande på bloggarna som du gett utmärkelsen till

Jag undviker att numrera dem eftersom jag skulle vilja lägga upp dem alla bredvid varandra. De är bäst på var sitt sätt. Och vinnarna är...

Elisas blogg som är en stor inspirationskälla när det handlar om scrappande. Dessutom är skribenten rubrikernas kvinna...

Goda vännen Annas fina blogg Ljuva ro som nyligen återuppstått. Vacker inredning - ytterligare en källa till inspiration.

Hannas blogg om utveckling, hormoner, smakportioner och annat som hör småbarnsförälderns vardag till.

Stort och smått ger välskrivna glimtar från vardagen. Att bloggaren dessutom är en god vän...

Min favoritfotograf visar sina alster på 2008. Du är bäst!

Självklart finns Sebbes fruga med bland mina favoriter. En härlig blandning av allt!

Slutligen en vinnare som inte längre bloggar. Däremot har familjen en fantastisk webbsida värd en utmärkelse. Jag menar förstås:

wesstrom.se. Snygg, trevlig, rolig, välskriven.


Kul att få en uppmuntran. Ännu roligare att skicka den vidare.

Jag blir glad när...

... mina elever skämtar och prövar isen. Vad är ok att säga och göra? Hur ska hon reagera?

... min kollega sprudlar av livslust och glädje och är glad över att vara med i det arbetslag jag leder!

... jag får uppmuntra en annan kollega med chokladpraliner och hon blir glad!

... jag får uppmuntra en till för att hon säger bra saker. Hon blev också glad!

...ytterligare en kollega uppmuntrar mig och talar om att han tror på mig. Och han som säger det är mannen med erfarenhet...

... jag tänker på mina goda vänner som jag kan prata med om det som berör i livet. Tack A & C för att ni finns!

... jag ser en av mina gamla elever på Idol. Klart hon gick vidare! Grattis C!

... jag känner huvudkudden bakom nacken. Jag har en säng att sova i! God natt!

Tack för moten...

Hedda älskar ord. Hon rimmar och hittar på nya och vrider och vänder på dem. Hon delar och sätter ihop dem igen. Ibland som det brukar låta, ibland som vi aldrig hört dem förut. Jag älskar att lyssna på henne och hennes fantasirikedom. Hon är så påhittig och underfundig och dessvärre kommer jag bara ihåg en liten bråkdel av alla härliga ord och bokstavskombinationer.

Ikväll pratade Pär i telefon med Karin precis när vi skulle äta. Så jag och Hedda började utan honom. Förmodligen skulle inte Karin få gå ostraffad för att ha lagt vantarna på pappa en stund, för när Hedda gick från bordet sa hon med hela ansiktet fullt av leende:
- Tack för moten, sa piloten. Nu får Karin diska foten!

Och så skrattade vi så det bubblade över!

Bra dag på jobbet...

Glädje! Så många fina ungdomar jag får träffa varje dag. Idag fick jag tillfälle att stå på en stor sten (ja, sten... inte scen) och titta ner över sisådär en 80 tonåringar. Jag fick tala om för dem att de var fina... och det är de verkligen! Tänk så mycket goda egenskaper och vilken fantastisk kapacitet som samlas på ett och samma ställe! Vilken energi att ta vara på! Om de bara visste! Och vilken förmån att få gå till jobbet och uppmuntra unga människor. Det är inte varje dag orken räcker så långt. Men idag var det en sådan dag. En dag då det gavs tillfällen till småprat och trevligheter. Och till uppmuntran och glädje. Vilket fantastiskt jobb jag har!

Medan segern firades

Dricker varmt honungsvatten. Honung smaksatt med pepparmynta och choklad. Helt i min smak. Lent och gott. Hoppas på att förkylningen ger sig.

Vi hade ett författarbesök på jobbet förra veckan. Jens Orback berättade för våra elever om sin bok "Medan segern firades". Han var så inspirerande att boken står näst på tur på min oskrivna läsarlista. Han har skrivit om sin mammas fruktansvärda upplevelser efter andra världskriget då ryska soldater såg henne och många av hennes tyska landssystrar som lovligt byte. Om skuld och skam. Om behovet av att få veta sanningen, även om den är mörk och plågsam. Och är det något som storligen imponerar på mig är det att han lyckats få sin mamma att berätta sin livshistoria för sin son som sedan fått nedteckna den. Vilka samtal de måste ha haft. Vilken smärta. Vilken närhet. Vilket djup.

Snuva och ensamhet

Snörvel. Tung i huvudet. Svårt att jobba och skriva. Lättare att bjuda på kaffe och smörgås. Och att plocka äpplen. Svårare att orka göra mos av dem. De ligger bra i pappkassarna.

Hade en fantastisk lördag. Åkte in till stan på eftermiddagen. Uträttade ett par snabba innan butikerna stängde. Satte mig på Bara Vara med en kopp kaffe och en god bok. Skönt att kura ihop med knäna uppdragna till hakan. Lite kyligt framåt stängningsdags. Gick och hämtade en tröja i bilen. Tog bena upp till bion. Såg Mamma Mia. Ensam. Skönt. Vacker kväll på stan när jag kom ut. Skräniga kajor vid Nicolaikyrkan. Ljudet mer avlägset ju längre jag gick. Mera skrän vid Våghustorget. Fast mest lördagsglädje tror jag. Ungdomar som skulle dansa i tunnel.

Härlig helhetsupplevelse. Filmen var jag inte lika imponerad över som många andra. Musiken är bra. Men i övrigt behåller jag min analys för mig själv. Men så nöjd över några timmars ensamhet. När den är självvald är den eftersträvansvärd.

Det är skönt att följa med

Årets första höstdag. Jag älskar sommaren, men visst är det härligt med denna höga luft, kyliga morgnar och varma eftermiddagar. Ja, när den begynnande hösten beter sig just så och inte så där skvalig som den ju också kan vara. Detta till trots är det inte utan att man kan blicka tillbaka på sommaren och sakna värmen och glädjen och dofterna. Fast det beror förstås på hur man väljer att se på det. Man kan se bakåt med vemod och saknad, eller med tacksamhet för de dagar vi fick. Och med längtan och tillförsikt om nya dagar. Vare sig bättre eller sämre utan nya, orörda. Aldrig tidigare levda dagar.

Någon gång i juli tror jag att jag utlovade ytterligare lite sommarbilder. Bloggen har sedan dess varit tämligen vilande, men idag, denna den första höstdagen (almanacksmässigt sett alltså) får jag lust att kika igenom sommarens alla bilder. Ett litet axplock kommer här:

Sensommar. Hedda i havren. Jag skrev ju axplock - då får jag väl lägga in ett sådant också...

Kusinerna på pappas sida - Max, Hedda och Elin.

Bröllopsdag i juli. Firades på Österlen.

Hedda vid Haväng med Stens Huvud i bakgrunden.

Här dansar hon på pappas axlar till Amy Diamond på Parken Zoo i Eskilstuna.


Fotbad om kvällen. Hedda och Maja i Torstensvik på Västkusten.

Vilken underbar sommar. Och nu är det höst. Svampskog, rönnbär, äppelpaj. Goda böcker, kardemummakaffe, filt om benen. Kur i soffan, sprak i spisen, tända ljus. Allt har sin tid. Det är skönt att följa med.

Aftonbön

Hedda brukar inte be aftonbön. Däremot brukar hon tala om för den nattande föräldern vad hon anser bör nämnas i kvällens bön. Det kan handla om allt från att be för lampan och kusinerna (de är nästan alltid med) till att be för Tummelisa så att hon inte dör... Ikväll bad vi (läs jag, fast på hennes begäran) att hon skulle slippa sin hosta och för kusinen Max och så för Pippi på Astrid Lindgrens värld. När jag var klar gjorde hon för första gången med ljudlig stämma ett alldeles eget tillägg: "Tack Gud för att Du leder oss på alla sidor. Och tack Gud för att Du håller oss i Dina... andledningar. Och bär oss på Dina vingar och flyg med oss till ett annat land som är torrt och varmt och där det alltid är ljust och där inget mörker på kvällen är. Amen."

Var får hon allt ifrån? Själv hade jag ju inte tänkt att jag skulle sluta på det där torra och varma stället. Hade ju hoppats på motsatsen...

Hög tröskel

Tänk vad trögt det kan vara att komma igång igen... Efter en lång och härlig sommar med inte alltför många inlägg och där bloggandet absolut inte varit i fokus har tröskeln in i bloggen känts hög och dörren varit trög... Låset tycks ha kärvat och ingen kraft att knuffa upp dörren har funnits...

Men det känns sunt. På sommaren ägnar jag hellre tid åt att njuta av ledigheten än att sitta med näsan framför datorn. När ljuva sommarkvällarna blir till ruggiga höstkvällar kan väl datorn få börja surra igen. Och ikväll öser det ner...

Jag hade en tanke efter senaste inlägget att snart lägga ut lite fler bilder från semestern och berätta om vår sommar. Men jag valde att fortsätta ha sommar och strunta i bloggen. Har inte haft lust helt enkelt. Men nu är jag tillbaka i rutinerna igen. Jobbat har jag gjort i en vecka och det känns skönt att vara inne i rullarna igen. Kanske det kan återspeglas även i bloggandet. Vi får väl se...

Ingen sommar utan Sandviken

Tänk dig en två kilometer lång sandstrand med vit sand. Det är långgrunt och inte alltför sällan kan man om sena eftermiddagar dyka i vågorna. Stranden vetter åt söder. Solen står således åt rätt håll. När man solar framsidan ligger man mot havet. (Viktigt.) Nu är du förmodligen långt söderut i tanken. I ett annat land. Kanske inte ens i Europa. Jag är i Blekinge och stranden heter Sandviken. Ingen sommar utan Sandviken. Förra året blev det ett besök på denna underbara plats. Det var en mulen och folktom dag och under tjugo korta minuter åkte kläderna av för en snabbsolning innan molnridån drogs för igen. Men i år har det blivit av. Ett par dopp i havet och blekingsk solbränna blev det. Vi njöt i fulla drag. Efter ett par tre timmar hade dock Hedda tröttnat:
- Nu är jag trött på det här gamla badstället, sa hon.
Vi höll inte med, men hon fick ändå som hon ville för snart drog tunga regnmoln från norr förbi. Slutsolat för denna gång. Men med detta i bagaget klarar jag av både regn och rusk i november och slask i februari.

Badbrudar.

Kakbagare.

Vi plockade smultron och blåbär. Hedda ville göra tårta. Medan mamma och pappa åkte till byn för att köpa skor och shorts fixade Hedda och mormor en överraskning. Den var somrig så det hette duga.

Nöjd konditor med sitt bakverk - Pavlova med smultron, blåbär och mörk choklad.

Kusinträff

I dagarna fick vi äntligen träffa Heddas nya lilla kusin, Elin, som nu är en månad. Så fin hon är. Hedda fick hålla Elin och gosa lite med henne. Lyckan var total.

Kusinerna.

Men när mamma Malin skulle hålla Elin och gosa med och vagga på och prata med och sniffa på... Då blev Hedda avig. Hon blev plötsligt alldeles liten och ville genast komma upp i mammas famn. Ingen annan famn dög. Så jag lämnade Elin till pappa Johan och tog upp min bebis i famnen och så höll jag henne på samma sätt som Johan höll sin Elin.

Två små bebisar.

Saga blir sanning, dag II

Som Hedda hade längtat efter Ronja. Nästan lika mycket som efter Pippi. När vi kom till Mattisborgen fick vi vara med om när Ronja kom till världen och se hur det gick till när hon träffade Birk första gången. Det var riktigt spännande, även om Hedda redan kunde storyn utan och innan. Vildvittror flög över oss. Åtminstone hörde vi dem och Hedda satt på helspänn.

Skalle-Pär berättar så att man blir trollbunden.

Efteråt fick Hedda prata med Mattis, Skalle-Pär, Lovis och Ronja. Skalle-Pär visste märkligt nog vad Hedda hette och det satte myror i huvudet på henne en stund. Ända tills hon kom på att det ju inte var konstigt eftersom de hade träffats förut. När jag undrade var svarade hon att han så klart hade sett henne när hon hade tittat på Ronja-filmen. På datorn. Svårare än så var det inte. Såg hon honom såg han henne.

Hedda i knät på Ronja. Lite blyg blir man.

I Junibacken fick Hedda en ny kompis. Hon började prata lite med Abbe på egen hand. Efter en stund följde hon efter honom och de satte sig vid ån. Hedda berättade senare att de pratat om fiskar och sånt... Han blev genast en idol. Hon satt som han, på huk. Och när han rättade till kepsen gjorde hon likadant.

Abbe och Hedda.

I Körsbärsdalen gick vi hem till Jonatan och Skorpan. Men de var inte hemma. De var i Törnrosdalen. Men Sofia satt utanför deras hus och åt äpple. Så Hedda började prata med henne istället. Hon tog fram sin nya gröna skrivbok med Madicken och Lisabet på pärmen och visade hur fint hon kunde skriva. Sofia var mäkta imponerad. Och jag med!

Hedda och Sofia.

Innan vi lämnade sommarens stora äventyr fick Hedda vara världens starkaste flicka en stund.

Hedda är Pippi.

Saga blir sanning, dag I

Härom dagen åkte vi till Heddas önskade semestermål - Astrid Lindgrens värld. Du som läser bloggen vet ju redan det eftersom jag nämnde det i ett tidigare inlägg. Här kommer sisådär hälften av bilderna från resan.

Fikapaus utanför Linköping.

Mys, gos och kaka innan det var dags att sätta sig i bilen igen.

Hedda fick under de två dagarna vi var där träffa många av sina sagoboksfavoriter och hamnade i välkända miljöer. Allra först fick vi syn på Lottas Bråkmakargata.

Hedda och Pär framför Lottas hus.

Det första Hedda tittade efter var luckan i staketet in till Tant Bergs hus. Där var den! På riktigt!

Hedda var ivrig att komma in till Tant Berg.

Så hittade vi till Katthult. Hedda satt som fastklistrad i mitt knä när Emil, Anton, Alfred och Lina kom hem från auktionen i Backhorva och visade vad de köpt med sig hem.

Det var på riktigt...

Vansinnesaffärer! röt Anton. Men Alma var nöjd. Hennes brödspade hade gått mitt itu medan de andra var på auktion.

När skådespelet var över bjöds vi in i Katthult. Hedda var lite blyg till en början men fick sig i alla fall en pratstund med Lina som nyss blivit av med sin tandvärk.

I samspråk med Lina.

Hedda var en jätte i Den lilla staden - ett gammalt Vimmerby i miniatyr.

Här på väg till Hanna Dahls modeaffär.

Så var det då äntligen dags för ett besök i Villa Villerkulla. Det blev det mest hysteriska och intensiva besöket, alla kategorier. Inlevelsemässigt, känslomässigt, idoldyrkansmässigt... You name it...

På pappas axlar ser man bra ner till Pippi, Dunder-Karlsson och Blom.

Pippi sa till alla barn efter teatern att de skulle gå och fixa en tjuvfälla tillsammans med Kapten Efraim Långstrump. Hedda trängde sig fram till Pippi och försökte få kontakt. Snart höll hon henne i handen och hade man kommit så nära i detta inferno av unga fans släppte man inte gärna taget. Var det någon jag storligen imponerades av denna dag var det just Pippi. Barnen var som blodiglar på henne. De hojtade och skrek på henne, påkallade ivrigt hennes uppmärksamhet. Alltid var det några små kottar hela tiden som var på henne. Och detta i tjugosjugradig värme. Och så trevlig hon var mot de små beundrarna. I sann Pippi-anda skulle hon gladeligen kunna ha sagt till dem att Nej, nu har jag inte tid med er längre för nu ska jag gå och leta saker. Men inte. Hon hade all tid, all ork, ögon bara för barnen. Men det klart, är man världens starkaste flicka så är man...

Hedda och Pippi.

Lite blyg i famnen på favoriten.

Var man en jätte i Den lilla staden var man minsann en pyssling i Bertils rum. Men bara om man sa killevippen innan man gick in, precis som i boken om Nils Kalsson Pyssling.

Pysslingen Hedda.

Pysslingar på sängkant.

Pysslingar på uteplatsen.

Vilken upplevelse! Och det var bara dag ett. Dagen därpå blev det också ett äventyr som hette duga. Men det återkommer jag till.

Hedda och Pippi

Astrid Lindgrens värld - vilken fantastisk upplevelse, inte bara för en treochetthalvtåring... Men nyss nämnda blev så till sig av allt som hände runt omkring henne att hon glömde tid och rum och fysiska behov.

- Jag måste kissa ...och bajsa...
- Ok, då går vi.
Samtidigt kommer Paradis-Oskar med dragspel och med Rasmus i hälarna. Hedda glömmer allt och följer efter.
- Men behövde du inte gå på toa?
- Äsch... Jag klarar mig en stund till. (Hon klarade sig flera timmar och en måltid.)

Bäst av allt var nog Pippi.
- Jag och Pippi ska gå och leka! sa hon efter att Pippi frågat alla barnen om de ville gå med henne och leka vid sockerdricksträdet. Det var bara hon och Pippi. Inga andra barn registrerades av hennes medvetande. Där och då var det bara hon och Pippi.

Bilder från äventyret återkommer vi till.

Bara för mig

Tänk att ibland står det alldeles still. Är skrivsugen men vill inte riktigt skriva om något alls. Jag tror att jag behåller mina tankar för mig själv ikväll. Så fick jag då ändå formulera mig... God natt!

Nattgäst och semesterkänsla

Vi hade en sovande gäst här i natt. Heddas kompis H stannade kvar här när hennes familj åkte hem efter att vi haft en skön och avkopplande kväll tillsammans. När man är fyra och drygt tre och ett halvt är man inte så stora. H klarade äventyret något bättre än Hedda. Det var värre att heta Hedda och dela med sig av sin mamma när man var toktrött än att heta H och längta efter sin... Men vad gör allt det där när man vaknar klockan sex på morgonen och kan sätta igång och leka (nästan) på en gång? Vilka härliga tjejer!

Det blev verkligen en helhelg med familjen W. Kvällsmat och tårta, frukost, fika, lunch, mera fika, grillad kvällsmat och paj - allt detta med hela eller delar av familjen. Och så sol och bad och bus! Så roligt! Men nu är det snart semester även för de sista arbetande i familjerna och vi lär inte ses på ett tag. Då är det bra att ha laddat upp socialt för ett tag framöver. Tack vänner!

Och så blev det milen ikväll efter ett långt löparuppehåll. Några få minuter snabbare än sist, men dock snabbare...

Meterologi möter tanke

Häromdagen var jag med om en meterologisk upplevelse utöver det vanliga. Vi var på väg hem, jag och Hedda, efter en nästintill heldag i stan. Av olika anledningar hamnade vi visst lite överallt den där dagen och på sen eftermiddag fann vi oss sittande vid ett middagsbord i väntätt bostadsområde hos just goda vänner. Vi blev kvar där till ganska sent och när vi skulle köra västerut var det mot solnedgången i sann Lucky Luke-anda. Himlen var riktigt mörk på sina ställen och tunga regnmoln tornade upp sig framför oss. Samtidigt var himlen klarblå bara ett litet ögonkast västerut och solen som stod lågt sken så kraftigt att jag önskade att jag haft solglasögonen tillgängliga.

Vi satt där i bilen och sjöng för fulla halsar tillsammans med bilstereon när det plötsligt började droppa på bilrutan. Och det är inget konstigt. Otaliga är de tillfällen då det ju småregnat samtidigt som solen kikat fram mellan molnen. Men det som nu hände har jag aldrig varit med om. Himlen öppnade sig i sydväst och regnet fullkomligen vräkte ner. Torkarbladen jobbade i högsta tempo och jag fick hejda framfarten väsentligt på grund av allt vatten som samlades på vägen och inte hann rinna undan. Detta samtidigt som jag fortfarande saknade solbrillorna. I väster var himlen blå och solen sken med full kraft. Det var så underbart att jag rös.

Jag började tänka på livet. Ofta sägs det i svåra stunder att "efter regn kommer solsken" som ett försök till tröst och uppmuntran. Men det som nu hände var att blå himmel och regntunga moln samsades om utrymmet på ett förunderligt sätt. Och när jag tittar i backspegeln på mitt eget liv ser jag att det faktiskt inträffat ibland, för att inte säga ofta. När det känns så där tungt och grått och blött så att jag får sänka hastigheten ordentligt och försöka hålla undan så gott det går för att överhuvudtaget se någonting alls framför mig, är det sällan som allt är tungt. Om jag ser mig omkring aldrig så lite upptäcker jag det som är gott, det positiva, ljusglimtarna i tillvaron. Och inte bara ljusglimtarna utan att det går att bada i sol om jag så vill. Men jag måste lära mig att välja fokus. Inte dra på solglsögonen och väja för ljuset utan låta det träffa mig, och njuta av det. Men att samtidigt inte vika undan för det som är jobbigt utan låta det få ta den tid och det utrymme som behövs. Så småningom har molnen dragit förbi.

Jag svängde av från E18 och då såg jag den, regnbågen. I så starka färger har jag sällan skådat denna löftesrika symbol. Den sträckte sig i en ofantligt vid båge där endast toppens rundning var osynlig bakom de närmast svarta molnen. Jag tänkte på bibelns Noa som var den förste att se en regnbåge som ett löfte om att ingen flod av samma dignitet återigen skulle drabba mänskligheten. På samma sätt lovar den mig att även om regnet vräker ner i livet är solen inte långt borta. Den kanske till och med är synlig för mig.

Idol: Zlatan

Så var då EM slut för Sveriges del. Det hjälpte inte att Hedda stod och sjöng för full hals framför TV:n. Innan hon hade fått ordning på alla stavelser lät det så här: Ingen lirar fotboll som han. Zlatan, Zlatan. I love You, Ich liebe Bitch. Zlatan Ibabibobitch. Det var kanske det som gjorde att de inte nådde ända fram...

En sommarlovsdag

Idag på morgonen bakade vi stora chokladmuffins, jag och Hedda. Sedan åkte vi till pappas jobb i Granhammar och bjöd på fika. En liten bit av sin kaka kan man väl stoppa i sig om man är en treochetthalvtåring men sedan vill man ut och träffa Karin och alla djuren. Först en påhälsning hos Ragnar och Dacke. För nära vågar man dock inte gå...

Ragnar nosar på Hedda.

Så här nära får han inte komma...

Dacke och Ragnar.

Sedan gick vi ner till Mejeriet för att hälsa på Karin. Hon stod mitt i ystningen så vi gick in i ladugården så länge. Där stod ett gäng kalvar som Hedda gärna pratade med en stund.

Klappa vill man men för nära vågar man inte gå...

Där fanns en kompis till.

Efter att äntligen ha träffat Karin, sjungt en stump för henne och kalvarna och blivit riven av katten som inte ville vara kompis längre for vi hem igen. En eftermiddag med blomplantering och lite trädgårdsfix blev det. Vi plockade ett gäng rabarber till för drickan börjar ta slut.

Vackra rabarber på vacker lönnskärbräda gjord av mina elever. De gjorde en i ek till mig också.