Var är hålen?

Det var ett evigt förhalande ikväll när hon skulle till att somna, lilla fröken... Det var berättande och vattendrickande, kisseri och "kan inte somna". När den ömma moderns tålamod till slut upphört att existera och hon blivit märkbart irriterad, inleddes en stund av förståelseprat och förlåtande. Slutligen slappnade den lilla av. Och då... kommer mannen hem. Ytterdörren öppnas och stängs, han går över golvet, ställer ifrån sig saker, gör komma-hem-ljud helt enkelt. Hedda spetsar öronen och säger:
- Jag hörde nåt! Vet du vad jag hörde?
- Nej...
- Ett öppnande...
Jag ler. Så mycket härliga ord.

Nu är sommaren här förresten. Tecken? Jo, de första fästingarna har skådats. Idag tre stycken på Hedda. Dessbättre ynka små som ännu inte hade satt sig ordentligt. Hedda ifrågasatte dödandet av dem. De ville ju bara ha lite mat...? Men när hon förstod att hon även kunde bli sjuk av dem, dalade empatin och egoismen tog över. Hon började leta hål på kroppen.
- Var har de suttit och sugit blod? Var är hålen som de tagit ifrån?

Dagen innan

Milen. Timmen. Känslan.



(1.05 närmare bestämt)

Blåssipporna blommar nu

Hedda sprang barfota över gräsmattan när vi hade kommit hem ifrån dagis idag.
- Mamma, kom så plockar vi blommor! ropade hon glatt.
Hon sprang mot gräsmattans ytterkant som mot den lilla gräsbevuxna grusvägen kantas av liljekonvaljer. Jag trodde att det var dem hon ville plocka. Men hon stannade vid en överblommad maskros och plockade försiktigt upp den vita dunbollen utan att de vackra små fröbärande stjärnorna spreds för vinden. Hon höll upp den mot mig, log och sa med iver i rösten:
- Vi plockar blås-sippor!

Vilket underbart namn på detta blommande otyg! Hon höjde den mot ansiktet, spände läpparna och blåste till. Av blåssippan fanns bara den ihåliga stjälken kvar och över gräsmattan spreds möjligheten till fler gula fläckar. Jag suckade, log och sprang efter henne. Vi hittade fler blåssippor och befriade ytterligare några stjärnor från sin stjälk.

Mors dag

Ligger och mornar mig under täcket. Pär sitter på sängkanten iklädd nästintill bara gitarren. Hedda i andra änden av sängen med "sångboken" Sagan om de tre små grisarna. De gör en sång om små grisar, en varg och en mamma. En alldeles egen morsdagssång. Bättre än så blir det nästan inte.

Jo, om mamman dessutom slipper engagera sig i vissa vardagsbestyr under dagen och som pricken över i, när hon sent på kvällen fixar matlådor för morgondagen, och mannen i hennes liv kommer in i köket med ett stort fång liljekonvaljer. Hennes hjärta smälter. Det har i sanning varit min dag idag.

Det var hjärnan som hade stannat

Vi kom hem efter en lång härlig dag (kyrkobesök och lunch hos goda vänner - tack!) och lade oss på röda filten på soliga gräsmattan. En firad mamma, en trött pappa och i mitten doktor Näslund. Hon tog i hand, presenterade sig välformulerat och började undersöka patienterna. Mamman hade stoppat in pengar i näsan vilka doktorn synnerligen smärtfritt avlägsnade. Pappan hade gjort illa knät och när han frågade den lilla doktorn vilken behandling hon ämnade utföra blev svaret att ett kryss skulle sättas in i knät. Efter att detta kommit på plats och plåster applicerats frågade han vad doktorn upptäckt för fel på hans knä. Svaret kom rappt och utan eftertanke:
- Det var hjärnan som hade stannat.

Tänk om det vore så enkelt. Att på oss individer som tycks behöva en rundsmörjning i hjärnan ibland, när tankarna verkar ha fastnat i kurvorna, endast operera in i ett kryss i knät och så är det åtgärdat! Fler innovativa läkare som doktor Hedda till sjukvården! Eller möjligen större öron på vuxna för att lättare kunna lyssna in kloka barns kluriga tankar... och förhindra att hjärnan stannar...

Nyfriserad gråterska

I tisdags var Hedda hos frisören för första gången i sitt liv. Det var spännande trots att det "bara" var Camilla hon skulle till. Innan vi åkte var hon lite stingslig och lättretad och jag frågade om hon var nervös. Det visste hon inte vad det var, så nervös var hon inte. Men när jag frågade hur det kändes att åka till frisören, om hon kände sig glad eller ledsen, då svarade hon att hon var ledsen. Och detta som hon sett fram emot så länge. Men alldeles just då sa hon att det kändes läskigt. Hur som helst blev det lite bättre med ett par chokladkex som proviant...

Väl framme fick Hedda vänta en stund och det var ju bra, för då hann hon äta upp mellanmålsbananen.

Mellis på Här.

Håret blev tvättat, fiskarna simmade runt på magen och havet sköljde över håret. Hedda hade jätteroligt! Och så duktig hon var. Nyfiken var hon förstås och pratade gärna med alla runtomkring, men hon var ändå bra på att sitta stilla.

Camilla och Hedda.

Till mammans stora glädje hoppade vi över koloreringen och detta som Hedda pratat så mycket om innan besöket föll helt i glömska då Camilla gjorde stora fina lockar i håret som sedan sprayades med glitter... En sån prinsessa hon blev! Och så fick hon en klubba innan hon gick därifrån. Glädje.

Stor tjej.

Helnöjda åkte vi vidare till mataffären och sent omsider kom vi hem, trötta men glada. Vi tyckte att vi hade haft en bra eftermiddag tillsammans denna vår gemensamma namnsdag.

Vid köksfönstret mot norr hittade vi en död fågel. Efter att ha packat in maten i kylen var det dags för begravning. Hedda tog på sina arbetshandskar och lyfte försiktigt upp fågeln och bar bort den till smedjan. Jag grävde en grav och gjorde en mjuk bädd av blad och blommor för fågeln att vila på. Hedda lade försiktigt ner den och en stunds begravningsceremoni följde. Hon sjöng Bä bä vita lamm för den döda. Traumat kom när det var dags att lägga jord över den bevingade. Hedda grät floder. Hon ville ju se fågeln igen! Hon ville ha den hos sig. Bara se den, sjunga för den. Vi pratade om att minnas den utan att se. Hon ville att jag skulle filma hennes gråt. Och när hon sedan fick se sig själv sörja blev hon på bättre humör. Sorgbearbetning en tisdageftermiddag. Gråterskan mötte sorgen och kunde härbärgera den. Glada gick vi in och åt kvällsmacka.

Hedda agerar begravningsentreprenör.

Go with the flow

Ibland tycks samtal inte finnas. Det kan finnas en vilja att kommunicera, men pratet vill bara inte ut. Men ibland är det precis tvärtom, att pratet finns där trots att viljan saknas. Idag var jag med om ett par intressanta talsituationer. Den första var ett gruppsamtal. Först verkade det inte finnas något att prata om - även om det var tydligt att ytan sa en sak och insidan en annan. Men plötsligt släppte proppen och samtalet kom igång. Först fanns tiden, men inget samtal. Sedan fanns samtalet, men ingen tid.

Det andra var ett samtal mellan två. Ett samtal som påminde om ett flöde. Ett vattendrag där orden rann vidare och där tankar byggde på andra tankar. Ingen forsande vårflod, inga forcerade ord. Ingen stilla å, där orden sakta formades. Utan en livlig bäck där orden fick liv och samtalet var engagerat och ivrigt.

Jag älskar kommunikation som fungerar. Samtal som leder till att människor möts och förstår varandra. När kommunikationen lyfts till en högre nivå och flödet får fart, då njuter jag. Då är det bara att följa med - go with the flow.

Mot nya mål

Tidig söndagskväll. Tog en löparrunda i det ruggiga vädret. Bara några grader över nollan. Regnigt och kallt. Blåsigt framför allt på tillbakavägen. Men detta till trots slog jag förra veckans rekord. Joggade mer än nio kilometer på en timme. Bara åttahundra meter kvar till milen. Närmare Åstadsloppets kvartsmara än jag i onsdags visste att jag var... Nöjd, och med blodad tand.

Utvilad

Gummibandet är riktigt spänstigt och hållbart när det tänjs ut. Men när påfrestningen är över känns det slakt. Det tar tid för det att bli elastiskt igen. Men efter en helgs vila finns spänsten där igen. Dra bakåt. Släpp. Full fart framåt!

Nej ser det snöar

Hedda drog upp rullgardinen i går morse, tittade ut genom sovrumsfönstret och började sjunga Nej ser det snöar. Det har förvisso varit kallt i helgen, men någon snö har molnen inte släppt ifrån sig. Detta till trots låg gräset nedanför halvgömt under ett vitt täcke. Men snö var det inte. Det var äppelblommorna som blåst ner.

Yes!!!

Hade ett mål. En halvtimme. Sprang på 30.08. Det är jag riktigt nöjd med. Inte minst med tanke på att jag brukar (läs brukade) springa 6 km på 40 min. Har jag månde blivit snabbare? Dessutom tog de tre första km tjugo minuter, vilket innebar att de sista gick på fem minuter vardera. Supernöjd, med andra ord. Dessvärre innebar denna avsaknad av muskelfästeskrångel att det meditativa fick stå tillbaka. Men jag ber en bön för de drabbade istället...

God natt!

Haltande tänkare

I morgon Vårruset. Idag värk i ett muskelfäste. Riktigt ordentligt. Och jag sällar mig inte till den gnälliga skaran... Vips så kom den i eftermiddags - värken. Och så har det bara blivit värre och värre. Jag stretchar väl vidare så får vi se var jag hamnar. Men det vore väl öken att gå eller halta imorgon...?!

Nåväl... när tankarna blivit till ord går jag från klarhet till klarhet - det är utan tvekan ett i-landsproblem. Ett värkande muskelfäste har ingen dött av. Det kan man däremot göra av cykloner i Burma eller jordbävningar i Kina... Perspektiv! Det är tillåtet att tänka utanför sina snäva lyxproblemssramar. Att ifrågasätta de egna tankebanorna - de där som blivit till upptrampade stigar, djupa hjulspår i gyttja, asfalterade motorvägar - istället för att intill sista andetaget försvara dem som vore de ens skötebarn. Det är inte bara tillåtet. Det är också nyttigt. (Där kände jag mig lite som Paulus, fast tvärtom!) Och nödvändigt om man vill förändring (och kanske rentav förädling!) i sitt liv.

Om muskelfästet envisas med att fortsätta tjura blir således morgondagens Vårrus en meditativ promenad med Asiens naturkatastrofdrabbade i fokus.

Veckan som gått

Nationella prov i svenska. Läser, bedömer, läser igen, betygsätter.

Vackert väder. Fika på filten. Saft och kex. Förbipasserande som landar på filten en stund.

Vackert väder. Hämtar på dagis med cykel. Härlig pratstund. Hinner se saker tillsammans.

Underbara kvällar. Rensar ogräs. Påtar i jorden.

Ögonfluss. Rinniga kladdiga ögon. Svullna ögonlock. Inga linser. Glasögon. Ingen mascara. Funkar ändå.

Tar fart på gungan. Gungar med. Skrattar.

Vackert väder. Sitter inne och jobbar. Det gör inget. De lovar ju sommarväder till helgen.

Bästa dagen på jobbet någonsin. Euforisk känsla. Människor i förändring. Eller som åtminstone medvetandegörs och kämpar för att gå emot gruppens invanda mönster.

Springer sen kväll.

Grillar. Leker. Busar. Hoppar hopprep. Spelar boll. Spelar boule.

Helg med sommarväder. Gräver hallonland. Tvättar tvätt efter tvätt. Mer fika på filten.

Tvättar Heddas hår utomhus i baljan. Leker att vi är mamma Kajsa och Lisabet. Tar sabadill i håret och kammar sedan bort alla "löss".

Lite mera födelsedagskalas. Grillar igen.

Söndagsfrukost ute.

Knytkalas med goda vänner. God mat, härliga människor, underbara barn.

Kaffe och rabarberpaj hos grannen. Gemytligt. Trevligt. Gott.

Springer. Mår gott.

Härlig vecka!

Eufori

Femtio minuter. Sju komma sex kilometer. Det tar sig. Och det är skönt.

Det är vackrast när det skymmer...

Det är vackrast när det skymmer.
All den kärlek himlen rymmer
ligger samlad i ett dunkelt ljus
över jorden,
över markens hus.

Allt är ömhet, allt är smekt av händer.
Herren själv utplånar fjärran stränder.
Allt är nära, allt är långt ifrån.
Allt är givet
människan som lån.

Allt är mitt, och allt skall tagas från mig,
inom kort skall allting tagas från mig.
Träden, molnen, marken där jag går.
Jag skall vandra -
ensam, utan spår.

Jag tänkte på denna underbara dikt av Pär Lagerkvist när jag tog en sen runda med löpardojjorna ikväll. Så vackert... Och så sant som det är skrivet. Det är oss bara till låns, detta vackra, detta livsnödvändiga. Någon annan gång ska jag skriva ett inlägg om det... men ikväll är det endast vackert.

Vinnarskalle

Hedda ska alltid vara först. Springa först, komma fram till bilen först. Gå på toa först, tvätta händerna först. Sätta sig vid bordet först, äta färdigt först. Få på ytterkläderna först, gå ut först. Hela livet tycks vara en tävling för henne. Hög prioritet på färdighetslistan har förmågan att kunna förlora. För även om man är en vinnarskalle, förlorar man ibland och det behöver man lära sig att ta. På ett moget sätt. Treåringen är inte där än. Värre är det med vuxna män (eller kvinnor för den delen) som är dåliga förlorare.

I helgen fick Hedda ögonfluss. Hon vann med några dagars marginal över sin mor. Mamman är nu en dålig förlorare med ett ideligen kläggande och rinnande öga som värker vid minsta ansträngning. Så nu går jag och lägger mig och hoppas på att imorgon inte ha Ett öga rött.

På flera fronter samtidigt

Jag vill göra allt! Samtidigt! Märk väl att jag inte skriver måste eller borde. För jag måste ingenting. Jo, några måsten finns det i livet, såsom att försörja sig och laga mat till hungrigt barn, se till att densamma kommer i säng i vettig tid och... ja, sådana måsten. Men livet blir mycket roligare och framför allt lättare att leva utan allt presterande som ligger i de där orden. I stället för att jag måste eller borde inreda hemmet, rensa ogräs, sätta frön, hålla rent, träffa vänner, lapa sol... så är det något jag vill göra. Så nu vill jag göra allt samtidigt.

Vi arbetar på alla fronter. Pär beskär i trädgården, jag flyttar kompost (har i kväll flyttat ca 300 liter kompost eller så...), jag planterar pumpor, potatis och annat smått och gott, pyntar hemmet med diverse trädgårdsväxtlighet, vi bjuder hem folk, vi träffar nya människor och börjar lära känna dem, vi tar vara på vädret och är ute, vi städar och tvättar och så har vi ett par bollar uppe i luften som får vara där ett tag och som handlar om inredning i vårt och Heddas rum. Och mitt i allt detta känner vi oss glada och lyckliga. Jag älskar våren!

Vad är det för en dag?

Har precis kommit ur duschen efter en härlig löparrunda i ljuvlig vårkväll. Efter att jag nattat Hedda hade jag egentligen en kompost att gräva ut, men fick sådan lust att snöra på mig skorna och springa en sväng. Och vilken upplevelse. Stilla kväll. Så tyst och ändå så många ljud. Trampet av sulor mot asfalt. Tofsvipor och andra bevingade varelser i en fantastisk kvällskonsert. Ljuset. Dofterna. Ån som brusade fram. Någon som tvättade bilen i skymningen som om det vore något hemligt, något man måste smyga med. Gröna hagar och skira björkar. Bokar med nyutslagna löv. Och på tillbakavägen... Ett sådant luftigt mörker - så olikt vinterns täta. På sista biten grusväg utsträckta steg. Långa. Snabba. Aldrig har det varit så underbart att springa.

Detta efter en härlig dag. Mannen uppvaktades på morgonen med sång av fru och dotter. Hedda valde födelsedagssång - den de sjunger i Lotta på Bråkmakargatan. Men det var svårt att ändra namn - Hedda sjöng: Vad är det för en dag? Är det en vanlig dag? Nej det är ingen vanlig dag, för det är Lottas födelsedag. Hurra, Hurra, Hurra! Han fick räkmacka, te och presenter. Och kramar och pussar. Mysmorgon.

Och så en förmiddag utomhus. Lite nytt påtande i krukor på verandan. Hedda gungade. Mannen beskar träd. Jag plockade nässlor och gjorde nässelsoppa. Hedda sa att hon inte skulle äta. Hon tyckte inte om.
- Men har du smakat nångång?
- Nej.
- Då kan du ju inte veta om det är gott eller inte.
En stunds funderande.
- Jag har ätit det en gång...

Men när hon sedan fått känna på de förvällda nässlorna och erfarit att de i detta tillstånd inte brändes, gick hon med på att smaka. Och när dessutom kompisen H åt och tyckte det var gott, då var det riktigt god soppa. Fastän det var nässlor i.

Trevliga vänner på kaffe och tårta. Fler trevliga vänner på kvällsmat och tårta. Skön dag. Nu är det läggdags.

Maskerad doktor

Förra helgen fick Hedda något hon längtat efter så länge. Mormor och morfar kom på besök och hade med sig doktorskläder. Lyckan var total. Hon fick utlopp för den omhändertagande ådran, och det blev "på riktigt". Det lyste i hennes ögon när hon fick på sig kläderna och frågan till morfar lät inte vänta på sig:

Var har du ont nånstans, morfar?

Örondoktorn

Förra fredagen var jag kompledig och det var perfekt trädgårdsväder. Tre generationer i femininum grävde potatisland. Ja, det vill säga, jag och min mamma grävde och rensade och Hedda samlade maskar. Plötsligt hörde vi henne hojta: "Kolla på mig!" Över näsan hade hon lagt en mask och hon riktigt njöt att att vara så naturnära. Tja, varför inte. Det finns de som låter sina hundar slicka dem inne i munnen...

MASK-erad

På femårskalas i söndags.