Gott mos... och surt

Hedda har övat och övat hela veckan och nu äntligen lyckas hon forma munnen och få till blåset samtidigt, så att det blir en ton. Hon strålar och är obeskrivligt stolt. Äntligen kan hon vissla. Och när jag nu i skrivande stund tänker efter är jag också tämligen stolt. Hon föddes med gomspalt och förutspåddes få problem med talet, med suget och blåset, för att bara nämna några svårigheter. Talet är det då rakt inget fel på. Och sugrör kan hon hantera på tillfredställande sätt, dvs. få vätskan att hamna där den ska och vad gäller blåset kan hon nu strax innan den fjärde födelsedagen vissla.

Och så kan hon göra äppelmos. Gott mos.

På tal om mos... Häromdagen gjorde jag i ordning matsäck till mig och Hedda och så åkte vi ut i svampskogen och halvfyllde korgen igen. När vi bredde ut filten i gräset och plockade fram mackorna fick Hedda saft i glaset och jag te. Jag hade fyllt varmvatten på termosen och stoppat i en tepåse med smak av ingefära och citron. Men aldrig trodde jag väl att det skulle bli så fruktansvärt surt! Det var inte drickbart. Hedda fick dela med sig av saften.

Så kom vi hem och jag skulle laga potatismos. Jag värmde vatten i vattenkokaren och sparade en gnutta tid såväl som energi. Någon av de nyss upptagna potatisarna var mindre fräsch, men att de skulle vara sura...? För när jag sedan smakade på moset var det om inte surt så väldigt syrligt. Det hela fick sin förklaring när mannen senare kom hem och undrade om jag hade använt vattenkokaren. Jo, det hade jag ju.
- Men den var ju full med citronsyra! Jag kalkade av den igår...