Känd från TV

För ett par veckor sedan satt Hedda och tittade på Bolibompa en morgon innan det var dags att åka till dagis. Ylva (?) i rutan ville att barnen skulle rita sin frukost och skicka in till studion. Hedda nappade och ett par dagar senare lades det stora vita kuvertet innehållande den ritade önskefrukosten macka med hallonsylt och O´boy, på lådan. Hon tittar ju inte varje morgon precis och vi var säkra på att vi hade missat uppvisandet av teckningen, om den överhuvudtaget hade varit med i rutan.

Tills...

... häromdagen då Hedda vaknade riktigt riktigt tidigt. Samtidigt som mamma faktiskt. Då var det bara att slå på TV:n medan mamma gjorde sig i ordning. Så när det var dags att stänga av satt Sara där i studion och hade byggt upp ett litet frukostcafé. Där såldes mackor och frukt och varma och kalla drycker och jag vet inte allt... Sara tittade in i kameran och frågade:
- Vad får det lov att vara? Jaså, ett glas O´boy...
Hon vände sig om och från hyllan plockade hon ner Heddas urklippta glas och sa:
- Varsågod! Det är Hedda som har rört ihop det!

Åh, vad Hedda var nöjd när hon hade förstått vad som hänt! Första försöket och (delar av) hennes teckning visades upp i Bolibompastudion! Lycka...

Gott mos... och surt

Hedda har övat och övat hela veckan och nu äntligen lyckas hon forma munnen och få till blåset samtidigt, så att det blir en ton. Hon strålar och är obeskrivligt stolt. Äntligen kan hon vissla. Och när jag nu i skrivande stund tänker efter är jag också tämligen stolt. Hon föddes med gomspalt och förutspåddes få problem med talet, med suget och blåset, för att bara nämna några svårigheter. Talet är det då rakt inget fel på. Och sugrör kan hon hantera på tillfredställande sätt, dvs. få vätskan att hamna där den ska och vad gäller blåset kan hon nu strax innan den fjärde födelsedagen vissla.

Och så kan hon göra äppelmos. Gott mos.

På tal om mos... Häromdagen gjorde jag i ordning matsäck till mig och Hedda och så åkte vi ut i svampskogen och halvfyllde korgen igen. När vi bredde ut filten i gräset och plockade fram mackorna fick Hedda saft i glaset och jag te. Jag hade fyllt varmvatten på termosen och stoppat i en tepåse med smak av ingefära och citron. Men aldrig trodde jag väl att det skulle bli så fruktansvärt surt! Det var inte drickbart. Hedda fick dela med sig av saften.

Så kom vi hem och jag skulle laga potatismos. Jag värmde vatten i vattenkokaren och sparade en gnutta tid såväl som energi. Någon av de nyss upptagna potatisarna var mindre fräsch, men att de skulle vara sura...? För när jag sedan smakade på moset var det om inte surt så väldigt syrligt. Det hela fick sin förklaring när mannen senare kom hem och undrade om jag hade använt vattenkokaren. Jo, det hade jag ju.
- Men den var ju full med citronsyra! Jag kalkade av den igår...

Motorväg in i fördärvet

Vilken underbar dag! Äntligen uppehåll så att tvätten kunde hängas ut och vardagsrummet kunde upphöra att vara tvättstuga - åtminstone för en dag. På med stövlarna efter det och så travade familjen ut i svampskogen. Vi begav oss till vårt nyfunna trattkantarellställe där vi för två veckor sedan hittade si så där en liter små nyvakna av nyss nämnda art. De hade då, i början av september, just stuckit de små hattarna över den tjocka mossbädden och under det gröna täcket fann man den tillhörande oproportionerligt stora foten. Idag hade de vuxit till sig. Men vi kunde ändå konstatera att det i det där skogspartiet inte fanns något speciellt "ställe", utan de stack upp ut mossan lite här och var, på måfå. Tills plötsligen... vi kom fram till ett omkullfallet träd i en uppförsbacke. Där hade hela familjer av trattkantareller samlats till släktträff och det gick inte sluta plocka. Där... och där... och där också. De fanns överallt. Nu har vi äntligen ett svampställe! Till slut var det hungern som fick oss att lämna denna fantastiska skog. Jag tog Hedda i handen och blundade och gick.
"Där är fler, mamma!"
"Jag vet, men vi är hungriga."
Pär hojtade att han snart skulle komma. Helst ville vi vara kvar, men vi vet ju hur griniga vi blir utan mat... åtmistone vi som lämnade först...

Det är inte bara svampen som minner om att det återigen är höst. Det ivriga prasslandet i skrubben under trappen, de små svarta högarna och de igenslagna fällorna ger en fingervisning om att mössen börjar småfrysa lite. I fjol var det värst i november. Men redan nu har en handfull fått sätta livet till. Och det är ju inte så konstigt att de hittar in. Huset håller på att renoveras utvändigt och utan knutbrädor och panel överallt är det motorväg rakt in i värmen och härligheten... och förhoppningsvis för de flesta (ur vår synvinkel), in i döden. Barmhärtigheten sträcker sig inte så långt. Lida, det ska de inte behöva göra, men leva, det får de göra någon annanstans än i vårt hus...

Dagen avslutades med goda vänner, tillika nyblivna grannar, som bjöds på trattkantarellsoppa och hembakta frallor, äppelpaj och vaniljsås. Gott och trevligt. Vi är så glada att de numera bor så nära oss. Av svampen rensade jag fem liter. Det ser ut att vara lika mycket till. Bättre än så här blir det inte. Det skulle i så fall vara om denna underbara höstdag avnjöts på ett mysigt fik i Lund med en varm choklad med vispad grädde på eller hand i hand på en strand (det var inte meningen att rimma så dant...) med tjocktröja i blåsten. Men nej... bäst var det här idag.

Cybervinnare

För några dagar sedan fick jag en liten kommentar på min blogg. Den var från Sebbes fruga som på sin blogg hade gett mig en utmärkelse för att hon gillar min blogg. Det finns några jag också gillar så jag skickar utmärkelsen vidare. Så här funkar det:

1. Den som fått utmärkelsen kopierar bilden och lägger den på sin blogg
2. Länka till personen som gav dig utmärkelsen
3. Ge utmärkelsen vidare till sju bloggar
4. Länka till dom bloggar du gett utmärkelsen
5. Lämna ett meddelande på bloggarna som du gett utmärkelsen till

Jag undviker att numrera dem eftersom jag skulle vilja lägga upp dem alla bredvid varandra. De är bäst på var sitt sätt. Och vinnarna är...

Elisas blogg som är en stor inspirationskälla när det handlar om scrappande. Dessutom är skribenten rubrikernas kvinna...

Goda vännen Annas fina blogg Ljuva ro som nyligen återuppstått. Vacker inredning - ytterligare en källa till inspiration.

Hannas blogg om utveckling, hormoner, smakportioner och annat som hör småbarnsförälderns vardag till.

Stort och smått ger välskrivna glimtar från vardagen. Att bloggaren dessutom är en god vän...

Min favoritfotograf visar sina alster på 2008. Du är bäst!

Självklart finns Sebbes fruga med bland mina favoriter. En härlig blandning av allt!

Slutligen en vinnare som inte längre bloggar. Däremot har familjen en fantastisk webbsida värd en utmärkelse. Jag menar förstås:

wesstrom.se. Snygg, trevlig, rolig, välskriven.


Kul att få en uppmuntran. Ännu roligare att skicka den vidare.

Jag blir glad när...

... mina elever skämtar och prövar isen. Vad är ok att säga och göra? Hur ska hon reagera?

... min kollega sprudlar av livslust och glädje och är glad över att vara med i det arbetslag jag leder!

... jag får uppmuntra en annan kollega med chokladpraliner och hon blir glad!

... jag får uppmuntra en till för att hon säger bra saker. Hon blev också glad!

...ytterligare en kollega uppmuntrar mig och talar om att han tror på mig. Och han som säger det är mannen med erfarenhet...

... jag tänker på mina goda vänner som jag kan prata med om det som berör i livet. Tack A & C för att ni finns!

... jag ser en av mina gamla elever på Idol. Klart hon gick vidare! Grattis C!

... jag känner huvudkudden bakom nacken. Jag har en säng att sova i! God natt!

Tack för moten...

Hedda älskar ord. Hon rimmar och hittar på nya och vrider och vänder på dem. Hon delar och sätter ihop dem igen. Ibland som det brukar låta, ibland som vi aldrig hört dem förut. Jag älskar att lyssna på henne och hennes fantasirikedom. Hon är så påhittig och underfundig och dessvärre kommer jag bara ihåg en liten bråkdel av alla härliga ord och bokstavskombinationer.

Ikväll pratade Pär i telefon med Karin precis när vi skulle äta. Så jag och Hedda började utan honom. Förmodligen skulle inte Karin få gå ostraffad för att ha lagt vantarna på pappa en stund, för när Hedda gick från bordet sa hon med hela ansiktet fullt av leende:
- Tack för moten, sa piloten. Nu får Karin diska foten!

Och så skrattade vi så det bubblade över!

Bra dag på jobbet...

Glädje! Så många fina ungdomar jag får träffa varje dag. Idag fick jag tillfälle att stå på en stor sten (ja, sten... inte scen) och titta ner över sisådär en 80 tonåringar. Jag fick tala om för dem att de var fina... och det är de verkligen! Tänk så mycket goda egenskaper och vilken fantastisk kapacitet som samlas på ett och samma ställe! Vilken energi att ta vara på! Om de bara visste! Och vilken förmån att få gå till jobbet och uppmuntra unga människor. Det är inte varje dag orken räcker så långt. Men idag var det en sådan dag. En dag då det gavs tillfällen till småprat och trevligheter. Och till uppmuntran och glädje. Vilket fantastiskt jobb jag har!

Medan segern firades

Dricker varmt honungsvatten. Honung smaksatt med pepparmynta och choklad. Helt i min smak. Lent och gott. Hoppas på att förkylningen ger sig.

Vi hade ett författarbesök på jobbet förra veckan. Jens Orback berättade för våra elever om sin bok "Medan segern firades". Han var så inspirerande att boken står näst på tur på min oskrivna läsarlista. Han har skrivit om sin mammas fruktansvärda upplevelser efter andra världskriget då ryska soldater såg henne och många av hennes tyska landssystrar som lovligt byte. Om skuld och skam. Om behovet av att få veta sanningen, även om den är mörk och plågsam. Och är det något som storligen imponerar på mig är det att han lyckats få sin mamma att berätta sin livshistoria för sin son som sedan fått nedteckna den. Vilka samtal de måste ha haft. Vilken smärta. Vilken närhet. Vilket djup.

Snuva och ensamhet

Snörvel. Tung i huvudet. Svårt att jobba och skriva. Lättare att bjuda på kaffe och smörgås. Och att plocka äpplen. Svårare att orka göra mos av dem. De ligger bra i pappkassarna.

Hade en fantastisk lördag. Åkte in till stan på eftermiddagen. Uträttade ett par snabba innan butikerna stängde. Satte mig på Bara Vara med en kopp kaffe och en god bok. Skönt att kura ihop med knäna uppdragna till hakan. Lite kyligt framåt stängningsdags. Gick och hämtade en tröja i bilen. Tog bena upp till bion. Såg Mamma Mia. Ensam. Skönt. Vacker kväll på stan när jag kom ut. Skräniga kajor vid Nicolaikyrkan. Ljudet mer avlägset ju längre jag gick. Mera skrän vid Våghustorget. Fast mest lördagsglädje tror jag. Ungdomar som skulle dansa i tunnel.

Härlig helhetsupplevelse. Filmen var jag inte lika imponerad över som många andra. Musiken är bra. Men i övrigt behåller jag min analys för mig själv. Men så nöjd över några timmars ensamhet. När den är självvald är den eftersträvansvärd.

Det är skönt att följa med

Årets första höstdag. Jag älskar sommaren, men visst är det härligt med denna höga luft, kyliga morgnar och varma eftermiddagar. Ja, när den begynnande hösten beter sig just så och inte så där skvalig som den ju också kan vara. Detta till trots är det inte utan att man kan blicka tillbaka på sommaren och sakna värmen och glädjen och dofterna. Fast det beror förstås på hur man väljer att se på det. Man kan se bakåt med vemod och saknad, eller med tacksamhet för de dagar vi fick. Och med längtan och tillförsikt om nya dagar. Vare sig bättre eller sämre utan nya, orörda. Aldrig tidigare levda dagar.

Någon gång i juli tror jag att jag utlovade ytterligare lite sommarbilder. Bloggen har sedan dess varit tämligen vilande, men idag, denna den första höstdagen (almanacksmässigt sett alltså) får jag lust att kika igenom sommarens alla bilder. Ett litet axplock kommer här:

Sensommar. Hedda i havren. Jag skrev ju axplock - då får jag väl lägga in ett sådant också...

Kusinerna på pappas sida - Max, Hedda och Elin.

Bröllopsdag i juli. Firades på Österlen.

Hedda vid Haväng med Stens Huvud i bakgrunden.

Här dansar hon på pappas axlar till Amy Diamond på Parken Zoo i Eskilstuna.


Fotbad om kvällen. Hedda och Maja i Torstensvik på Västkusten.

Vilken underbar sommar. Och nu är det höst. Svampskog, rönnbär, äppelpaj. Goda böcker, kardemummakaffe, filt om benen. Kur i soffan, sprak i spisen, tända ljus. Allt har sin tid. Det är skönt att följa med.