Gissningslek

Vi leker ganska ofta leken där man ska gissa vad den andre tänker på. Förut har det gått ut på att man beskriver något för den andre men med stigande ålder på dottern har nu har leken försvårats och gissningarna utgår ifrån ställda ja- och nej-frågor.

Härom dagen satt jag och Hedda i bilen och lekte just denna lek. Hon sa:
- Jag tänker på ett land.
- Ok, svarade jag. Är det ett land du har varit i?
- Nej.
- Ligger Paris i det landet, frågade jag eftersom hon ganska ofta pratar om Eiffeltornet och Paris och Frankrike.
- Nej.
Innan jag hann ställa nästa fråga sa hon:
- Det börjar på samma bokstav som Jerusalem.
- Jaha. Är det Japan?
- Nej.
Så kunde hon inte hålla sig längre och sa:
- Det är Jypten.

Midsommarkaffe

På midsommarafton var vi hos goda vänner i Mosås. Eftermiddagen inleddes med kransbindning och så gick vi på en mysig stig genom skogen tills vi kom till hembygdsgården där majstången redan var rest och danslaget svängde om till dragspel och fiol. Mer midsommar än så blir det inte. När vi hade dansat till Små grodorna och Vi äro musikanter och alla de andra tonerna (ja dvs barnen... mitt bäcken tillät ingen dans...) fick Hedda nys om att det fanns ett lotteri. Hon ville gå dit och vinna något och bad om att få pengar. Pappa följde med henne. Jag tänkte att besvikelsen blir nog stor när hon inser att det inte är vinst på varje lott...

Plötsligt kommer hon spingande med ett lila paket i handen. Ansiktet skiner som en sol och glädjen finner inga gränser.
- Jag vann! Jag vann kaffe! ropar hon.

Det var så underbart att se. Själva priset spelade ingen roll. Hon var så lycklig över att ha vunnit. Efter en stund kom pappa också gående tillbaka. Han hade också vunnit. En vit gosig mjukishund. Han tänkte att han och Hedda kunde byta så hon fick hunden och han kaffet och det ville hon förstås. Men det var om kaffet hon pratade hela kvällen och flera dagar framåt. Lyckligast var hon för sin vinst trots att hon aldrig kommer att ta del av den.

Urvuxen

I början på förra veckan var vi på 51-årskalas. Hedda var lite blyg eller låtsades åtminstone vara det när vi stod där i hallen. Hon klängde på mig och ville vara i min famn. Jag med min stora mage och svajiga höfter sa att jag inte kunde ha henne i famnen längre, men hon klängde envist fast. Jag bar in henne i varadagsrummet och satte mig i en fåtölj med henne i knät samtidigt som jag återigen påtalade svårigheterna med att bära henne.
- Börjar jag växa ur dig, mamma? frågade hon då.
Men då sa jag att man nog aldrig växer ur sin mamma, hur stor man är blir.

Demokrati, engagemang och organisation

När vi idag skulle bege oss iväg för att rösta kom Heddas rättvisetänk fram igen som så ofta. Tårar trängde fram när hon insåg att hon inte fick rösta. Vi förklarade hur det ligger till i vår demokrati, att man inte får rösta om man är under 18 år t.ex. Driftig som hon är fick hon mig att fixa fram blått papper efter att hon frågat vilken färg jag trodde att statsministern gillar bäst. Hon skrev följande rader:

Vädjan till statsministern.

Avslutningen dikterade hon för mig och jag skrev: "1000 kramar från Hedda Näslund 4,5 år som tycker att det är orättvist att bara mamma och pappa får rösta idag 7/6-09 annars är det inget kul."

Brevet är igenklistrat och frankerat och imorgon postas det på sin väg till maktens korridorer. Vi tycker det är alldeles fantastiskt att hon redan nu engagerar sig i viktiga frågor. Dessutom sa hon när vi lämnade vallokalen att hon skulle säga till alla sina kompisar att de skulle be sina föräldrar hjälpa dem att också skriva brev till Fredrik. "För då är det många som säger vad dom tycker." Det låter nästan lite farligt. Jag ser rubrikerna framför mig: "Organiserade 4-åringar till storms mot demokratisk (o)ordning", "Förskoleagitator får röster att höjas från dockvrår landet över".

Alldeles underbart! Fortsätt så, vår älskade lilla demokratiförespråkare!

En oduglig mor

Tänk att mors dag skulle bli den hittills mest eländiga dagen på året ur föräldrasynpunkt. Hedda är en tämligen smidig liten tös att ha med att göra. Hon är följsam och resonlig trots sin starka vilja. Men igår var det som om fördämningen brast och stora obstinatet vällde fram. Vad vi än sa eller gjorde och med vilken metod vi än använde gjorde hon tväremot eller inte alls. Detta pågick hela dagen och listan över trotsiga händelser skulle kunna göras lång.

Efter att vi kommit hem från kyrka, morsdagslunch och utemys blev det så småningom dags att äta. När vi framemot kvällen hade grillat några goda smakrika korvar och jag skulle gå in och blanda lite mer rabarberdricka blev Hedda ursinnig när hon inte fick använda tändstickor själv. Hon stövlade demonstrativt upp på sitt rum deklarerande att mamma var den elakaste mamman och att hon inte ville vara kompis med mig mer. Jag gick ut igen och fortsatte äta med Pär.

Efter en stund kom hon ut på trappen med en filt över ena armen och en svart handväska hängande på andra axeln. Hon såg oerhört trumpen ut och drog sig sakta ut mot vägen medan hon hela tiden höll uppsikt över oss och väntade på någon slags reaktion. Den uteblev och Hedda gick ut på vägen. Hon gick sakta utmed trädgården och när hon kom till en glugg i syrénhäcken stannade hon till för att titta på oss. Vi följde henne lite diskret med blicken och när hon kom till nästa glugg ropade vi och undrade om hon tänkte flytta hemifrån. Då började hon gråta och sa att det ville hon inte men hon ville inte heller bo med sina dumma föräldrar.

- Du kan väl stanna hos oss, sa jag och kände mig ungefär som Lottas mamma, hon på Bråkmakargatan. Och tösen som svarade var som klippt och skuren för rollen som Lotta. Hon satte sig ner på vägen och grät och jag och Pär gick bort till henne och kramade om henne och sa att vi så gärna ville att hon skulle stanna. Och det lovade hon att göra.

I pappas famn klamrade hon sig fast medan jag gick in med hennes packning. Jag öppnade väskan för att se vilka livsnödvändigheter hon packat med sig. Där låg en kikare, en kompass och en febertermometer. Klok unge. Det är faktiskt bra-å-ha-grejer när man rymmer hemifrån.

Senare kom hon och kröp upp i mitt knä och så kramades vi och gosade en stund. Så tittade hon upp på mig med rödgråtna ögon och sa:
- Om man är en sån oduglig mamma som du då vill jag inte vara din kompis. Men om man är en så bra pappa som pappa är, då vill jag vara hans kompis.

Den visste var den tog. Grattis på mors dag då...

Idag på morgonen ropade Hedda på mig från sängen. Jag gick upp för trappan och det första hon sa när hon såg på mig var:
- Du är den bästa mamman i hela världen och jag älskar dig så mycket. Och pappa är den bästa pappan i hela världen och jag älskar honom så mycket.

På eftermiddagen idag kom hon på att hon ville fixa en morsdagspresent till mig idag (trots att jag igår faktiskt fick en bukett bestående av två liljekonvaljer, en smörblomma, en vissen gullviva, en maskros och några grässtrån).
- Men mors dag var ju igår, sa Pär.
- Jaha, bara igår... Grattis på mors dag då!

Pärlor, älvor och diamanter

Hedda har ett språk och ett ordförråd som ibland får en att tappa hakan. Nu har vi ju vant oss sedan hon började prata och vi insåg hennes verbala förmåga, men ganska ofta får även vi förundras. Här några prov på hennes förmåga att se i bilder och tala i liknelser:

I vintras var vi i Ånnaboda och åkte snowracer. När vi hade gått upp i stora backen och tittade ut över pulkaåkande barn och vuxna sa Hedda:
- Titta! Det ser precis ut som när man sitter och pärlar. Någon har tappat ut pärlorna över en vit duk och här ligger dom huller om buller!
Och hon hade rätt! Alla färgglada mössor och hjälmar såg där uppifrån ut som små pärlor som sakta rullade fram när någon rört runt i dem för att välja nästa pärla till halsbandet.

För några veckor sedan började den stora lönnen utanför badrumsfönstret blomma. Från dag till annan fylldes grenverket med de skira gulgröna blommorna. På morgonen kom Hedda och jag ner och hon tittade ut genom fönstret och såg vinden ta tag i det nyspirade.
- Åh, så vackert när lönnen blommar, sa hon. Det ser ut som små älvor med sina gröna kjolar som dansar omkring bland grenarna.

Härom dagen regnade det. Jag och Hedda tittade ut genom fönstret.
- Jag tycker om när det regnar, sa jag.
- Jag med, svarade hon. Jag önskar att jag vore en regndroppe. För då var jag som en vacker diamant som föll ner från himlen och landade i det mjuka gräset. Det vore härligt!

Blir hon inte poet så vet jag inte... Då blir hon väl biltillverkare, krukmakare eller ridlärare som hon just nu är inne på... Hur som helst bär hon alltid språket med sig. Och det är en rikedom att ta vara på.

Vårrus, klättring och höjdhopp

Vi hade nattgäster i helgen. Magnus och Alexandra vara här och förgyllde vår tillvaro. Vilka goa vänner! Sent på kvällen ville Hedda springa ikapp med A runt huset. M passade på att fota.

Kvällsspring i nattlinnet.

Dagen därpå klättrade familjens i nuläget mest mobila medlemmar upp i stora lönnen. Härligt!

Trädkramare.

För en vecka sedan fick Hedda sin allra största leksak nånsin. Hon är helnöjd och har hoppat nästan varje dag denna veckan. Bara hala regndroppar har satt stopp för henne. Hon har blivit riktigt duktig på att hålla balansen och på att hoppa högt. Fortsätt så härliga du!

Hoppetossa!