Ett

Idag fyller Nora ett år. Lilla lyckliga barn som inte vetat om att hon varit i fokus under dagen. För så här är det för henne varje dag. Hon är alltid i fokus. Så underbart omedveten. Och ändå så medveten om sin plats och sin roll.

Hon fick några presenter idag. Så roligt att se henne faktiskt bry sig om innehållet. Man brukar ju säga att pappret och snöret är roligast för en ettåring, men idag var leksakerna roligare. Hon fick bl.a. en träleksak bestående av pinnar man trär runda klossar med borrade hål på. Riktigt rolig. Och så en trumma för den blivande trummisen. Härligt var det att höra henne härma djuren i mjuka bowlingsetet hon också fick. Jag sa före och hon efter: 

- Mu.

- Mmm.

- Oh-oh-ah-ah (apa).

- Oh-oh.

- Nöff-nöff.

- Hm-hm.

Full koll på de onomatopoetiska orden vid ett års ålder. Heja Nora!

Och så skulle jag förstås visa en bild på ettåringen också, men datorn är för tillfället inte det minsta samarbetsvillig så det får vara...

Kärlek

Någon jag knappt känner anförtror mig privata angelägenheter. Blottar sig en smula. Delar med sig av sin sorg. 

Jag ser mig om i en välbekant folksamling. Jag känner många, känner igen ännu fler. Några har jag aldrig sett. Känner sådan samhörighet. Vilken gemenskap. Tänker familj.

Träffar familj (på riktigt). Får krama om min syster. Får pussa mina systerdöttrar på håret. Träskar runt i skogen med gummistövlar och ser härliga familjen göra detsamma. Får glädjas över gemensamma svampfynd och njuter sedan av mör lammgryta i solen mellan äppleträden. 

Känner djup tacksamhet och stor glädje. Jag älskar någon som leker med min dotter i sandlådan, som torkar avloppsvatten i mitt kök, som med engagemang och kreativitet står bakom kameran. Jag älskar en annan som med stolthet, stort kunnande och experimentlust bakar mig färskt bröd alltsom oftast. Jag älskar flickan som kryper nära och viskar att hon kommer att sakna mig. Jag älskar att se på mamman som slutar sjunga för att prata med sin son. Jag älskar barnet som säger att hon tycker om att äta min mat för den alltid är så god. Jag älskar dottern som anförtror mig en hemlighet och jag älskar att hålla den för mig själv. Jag älskar morgondagens ettåring som med glädje och belåtenhet i blicken stapplar fram över golvtiljorna och slänger sig i min famn.

Bara en bråkdel, och ändå så mycket kärlek.

Livskvalitet

Två mosiga föräldrar äter nybakt bröd toppat med en tjock driva kantareller. Smöret smälter. Vi njuter. Mmm... så gott...

Vilken härlig helg!

På med stövlar och med korg och småhinkar i nävarna. Öppnade bakluckan och fyllde utrymmet med fikande familj. Gick sen rakt ut i skogen. Fick med oss blåbär så det räckte till varsin tallrik full med gräddmjölk, lite lingon så det räckte att ta med till fyrtioåringen, och kantareller och deras trattiskompisar (tänk att de har kommit redan!) så vi kunde bjuda på härlig soppa på söndagen. 

Och så tog vi en tur till i skogen med soppätarna. Vilken härlig helg!

Vad hände nu då?

Jo, jag fick tillgång till dator... utan att störa någon sovande. Och så fick jag märkligt nog lust att kika in på min egen blogg för att se efter om jag skrivit något den senaste tiden. Det hade jag förstås inte. Och det är väl inte att undra på. Den ser ju lite trist och alltför välbekant ut...

Dags för en uppfräschning! Men om jag ska vara någorlunda fräsch i morgon behöver jag knyta mig nu. Resten av bloggens storstädning får vänta tills en annan gång. Hoppas det inte dröjer ett år till nästa inlägg bara...

Låt mig få presentera...

...NORA!!!

För snart en vecka sedan, söndagen den 6 september, kom hon efter en lååång väntan. Men då kom hon med besked. Fyra timmar efter första riktiga värken lät hon sig höras för första gången. Då hade vi varit på förlossningen i en timme. Inga detaljer här och nu, men när man öppnas så snabbt känns det...

Nora är en pigg och nyfiken flicka. På just de här bilderna övertygar hon inte på det området... När hon kom vägde hon 3125 g och var 47 cm lång. Trots att hon är större än vad Hedda var verkar hon mindre - detta på grund av huvudomfånget. Hedda och jag kan redan nu ha mössor tillsammans men Nora har huvud som sin mor. I många andra avseenden är likheterna med mig större. Hedda har alltid varit pappa upp i dagen, men nu har nog jag fått min like också. Fast Nora är nog mer lik sin moster än sin mor...

Storasyster Hedda är omåttligt stolt och bär sin systerroll med övertygelse. Hon är fantastisk på att hjälpa till och till och med ligga steget före ibland. Hon hämtar vatten när jag ammar och klappar Nora när hon ska rapa. Hon håller lillasyster med ett fint grepp och sjunger för henne när hon är ledsen (vilket hon än så länge sällan är). Mer ansvarstagande och förstående syster får man leta efter.

Stolt storasyster och sömnig lillasyster.

Syskonmys.

Paltkoma.

Nu kommer den nog...

...vilken vecka som helst, skulle jag tro...

Goda vänner...

... är en rikedom i livet.

Hedda frågade en dag om vi är rika. Pär svarade att det beror på hur man ser det. Man kan vara rik på så mycket. Och på samma sätt så fattig. Han sa att vi är rika på kärlek till exempel. Och det har han rätt i.

Och så är vi rika när det gäller vänner. Ibland märks det extra tydligt. När någon skickar ett mess och talar om att hon tänker på oss. När någon annan skickar ett bibelord med just den uppmuntran som behövdes. När någon ringer och ber om ett recept och kollar läget. När en annan ringer och pratar av sig och talar om att han saknar oss i sitt liv. Det är ömsesidigt... :-)

Då känner jag mig rikare än den rikaste miljonär.

Den 27:e...

...är det beräknade datumet för nedkomst. Det magiska. Idag känner jag mig laddad även om jag är ganska trött efter flera nätter då jag legat klarvaken ett par timmar. Antingen pga. förvärkar och sprallande bebis, eller helt utan anledning. Kan bara inte sova.

Hedda utropade idag på morgonen:
- Idag kommer "Bertil"!
Vi pratade om det där en liten stund och hon vet att det kan dröja länge än, men hur det än är så känns det lite speciellt idag.

Jag har hur som helst energi för att göra soppa att frysa in. Vi skördar squash i mängder. Åtminstone i sådana mängder att vi inte hinner äta undan. Idag gör jag Squashsoppa med basilika. Vi prövade den för ett tag sedan och alla i familjen åt med god aptit. Receptet finns här om du vill pröva något gott, antingen som ensamrätt eller som förrätt på kräftskivan.

Squash, purjo, vitlök och basilika i en härlig röra... på en felroterad bild...

Soppan fryser jag in utan grädde, salt och peppar. Det tillsätter jag sen.

Serveras med krutonger och knaperstekt bacon.
För den som gärna vill ha något mer att tugga på är det gott med kokt potatis i bitar i.

Mage i fokus

Några av sommarens magbilder.

På bröllop i mitten av juli. Mitt-i-natten-trött.

Magen har varit med och skördat squash.

Magmålning av Hedda.

Magmys. "Kan inte Bertil komma snart?"

Nybadad mage. Kolla in skuggan!

Det kom ett brev

När vi någon gång i mitten av juli kom hem från vår lilla semesterresa låg det ett brev och väntade i lådan, adresserat till Hedda. Det hade regnat i några dagar och kuvertet var fuktigt. Hedda sprättade upp det och...



... upptäckte att hon hade fått svar från statsministern! Det var faktiskt han som hade skrivit. Och vi som hade sagt till Hedda att det kanske skulle vara någon sekreterare till honom som skulle svara. Nej, till och med underskrivet av Reinfeldt, även om namnteckningen dessvärre hade regnat bort.


Så här svarade han (på brevet hon skrivit en månad tidigare, se blogginlägg den 7/6-09):

"Hej Hedda!

Tack för ditt brev. Du är duktig som redan kan skriva!

Jag förstår att du gärna vill vara med och bestämma och rösta precis som din mamma och pappa. Även om du inte kunde rösta just den här gången hoppas jag att du i alla fall fick följa med till vallokalen och såg hur röstandet gick till.

Jag hoppas också att du får vara med och bestämma om vissa saker hemma ibland.

Trevlig sommar!

Vänliga hälsningar,

Fredrik Reinfeldt"

När jag och Pär såg brevet blev vi glada över att hennes brev tagits på så stort allvar och tyckte nog att det var lite märkvärdigt att statsministern själv svarat på hennes brev. Men Hedda själv verkade inte tycka att det var mer än rätt att han hade skrivit till henne. Vad var det för märkvärdigt med det?

090909?

Årets tröttaste dag? Ja, kanske är det så att den inföll idag. För så fruktansvärt trött som jag varit idag är det bra längesedan jag varit. På morgonkvisten var jag tämligen energisk, åtminstone till sinnet. Jag funderade över vad vi skulle göra med denna vackra dag. Inte bara vara hemma (!) var min tanke. Flera var alternativen: kyrkan (för trött), söndagsskolans dag (skulle inte orka gå runt eller stå i kö), segelflygets dag (möjligen, om jag tog med en stol), Wadköping med tema dockteater (orka?!), fika på Naturens Hus med vidhängande promenad i sakta mak (skulle inte orka med den vidhängande promenaden), bara åka till Hallagården och ta en fika (det var inte så länge sedan vi gjorde det...). Alternativen var långt fler än så, men de listade var ändå de bästa. Nej, det var bara att inse att jag är på tok för trött. Kroppen vill och kan inget annat än att vila. Så man och dotter åkte till segelflygets dag och jag gick tillbaka till sängen.

När jag hade fått vila och duscha kom mannen hem ensam. Hedda hade han lämnat hos en kompis. Han gjorde lunch till oss och efter det fick jag lite energi. Orkade plantera om några blommor som höll på att dö i för trånga krukor, tog ner tvätten jag hade hängt på morgonen och bärgade tillsammans med mannen dagens skörd av squasch (sex stycken av lite storlek). Allt detta på flera timmar och med långa vilopauser emellan.

Kvällen har nu varit något bättre. Framför allt har jag mental ork. Lite bus och skoj med familjen är skönt att orka med. Så satte det igång att göra ont. Ett par tre rejäla förvärkar och hoppet återvände. Satte igång att städa! Så stannade det av igen... Jag vet, det är inte beräknat förrän om fyra dagar, men jag har väl trott att det skulle bli lite tidigare. Nu tänker jag 090909... (Måtte det inte ta så lång tid!!!) Snygga siffror, lång väntan. Men inget emot den väntan som varit. Allt går (utom möjligen mycket små barn och ormar...).

Analytisk förmåga?

Vi satt ute och pärlade i dag på eftermiddagen, jag och Hedda. Strålande sol, hög sensommarluft och vindstilla. Där satt vi tysta och koncentrerade oss på att trä rosa och lila pärlor på tråd. Det enda som hördes var de skränande kajorna i höga linden och vingslag av hundra fåglar när de lyfte för att ta en flygtur bort till Herbertssons allé. Hedda höll fram sin tråd med några pärlor längst ner och svängde dem fram och tillbaka framför näsan på mig. Hon såg mig stint i ögonen och sa:

- Ska jag analysera dig?

Kalops, gymnastik, namnsdag och förvärkar

Morötterna införskaffades och ingen bebis kom. Kalops blev det således. Och vilken kalops sen! Köttet smälte i munnen, så mört var det. Och såsen... Mmm... Husmanskost när den är som bäst! Hedda åt med god aptit till mammas stora glädje. Hon som annars är mer kolhydratsuktande än proteinälskande.

När jag hämtade henne på dagis idag kom hon springande mot mig och innan vi hunnit hälsa på varann sa hon med andan i halsen:
- Får jag gå på storbarnsgympan ikväll?
Jag kollade upp det hela och det ledde till att Hedda fick åka till Vintrosa på gymnastik för 5-åringar. Medan hon var där med pappa förberedde jag ett litet namnsdagskalas för Ellen. Pappa hade köpt en krämkaka och jag hade bakat STORA hallongrottor, en av Heddas absoluta favoriter. Finporslin och blommor från trädgården, ljuslykta och vackra servetter. Hedda Ellen Karolina blev överlycklig för sin namnsdagsöverraskning och hela tiden bubblade hon om hur roligt det hade varit på gymnastiken.

En stund efter att hon hade tackat för fikat och gått från bordet kom hon tillbaka till mig och Pär där vi satt, och sa:
- Tack snälla ni för det trevliga namnsdagsfikat!
Så go hon är...

Ikväll när vi bad aftonbön sa hon med bestämd röst till Gud:
- Gör så att Bertil kommer i morron (med skorrande tungrots-r!)!
När vi hade släckt lampan satte förvärkarna igång. Det har hållit i sig hela kvällen. Ganska täta och intensiva emellanåt, men minst lika många och långa har stunderna varit då det varit kav lugnt. Så vi får väl se om Gud svarar på Heddas bön såsom hon vill eller på något annat sätt.

Vill du baka de STORA hallongrottorna finns receptet här.

Oops! Ingen kalops?

Nyss hemkommen från dagis där jag lämnat dagens namnsdagsbarn skulle jag plocka fram råvaror för att göra en laddning kalops. Middag idag och några att ta fram ur frysen när tid, ork och inspiration saknas. Tog upp kött ur frysen igår och tänkte att blir det bebis får väl den gå före lite fint nötkött... Röjde undan lite disk och skulle leta fram morötter och lök. Det sistnämnda låg där det skulle, men morötterna... Vi köpte ju häromdan när vi handlade mat för en halv förmögenhet! Eller glömde vi morötterna?

Ringde mannen för att få hjälp att bringa klarhet. Tänkte att han kanske lagt dem på något bra ställe i brist på det vanliga utrymmet. Stoj och stim hördes i bakgrunden. I fikarummet trodde de att det var dags att åka in till förlossningen men lika upphetsande var det förstås inte med avsaknad av morötter... Vi kunde konstatera att vi glömt inhandla dessa ack så viktiga råvaror.

Men vad gör jag nu? Jag kan ju inte göra kalops utan morötter!!! Jag brygger mig en kopp kaffe, och tar en macka till. I lugn och ro får jag en skön stund med en morgonkopp. Sen åker jag väl och köper morötter...

Blått guld

Min man är en person som aldrig tyckt om att följa med till blåbärsskogen så här års. Har han någon gång följt med har det varit ytterst motvilligt och i ämbaret har det väl inte hamnat så många bär. För en tid sedan började han med att inleda dagen med en slags smoothie. Den innehåller diverse godsaker och nyttigheter, bl.a. blåbär.

Om det är hungern efter blåbär till denna nya frukostvana i kombination med att hans kära hustru i detta välsignade tillstånd inte klarar att inbringa några mängder av det blå guldet till vinterns förråd, som drivit honom ut i skogen låter jag vara osagt. Hur som helst har han gett sig ut några få gånger och fick blodad tand redan efter första turen. Vid ett par tillfällen har jag och Hedda varit med och trots att jag inte kunnat plocka så mycket (eftersom min framkomlighet är något begränsad...) är det underbart att kunna vara så pass pigg att jag orkar ta mig ut i skogen. Hur som helst har vi tillsammans plockat lite drygt 17 liter. Jag vet att vi står oss slätt mot familjemedlemmar på var sida om släktträdet, men med Pärs "blåbärsallergi" i åtanke är det en fantastisk mängd!

Är det månne blåbären som fått honom att namnge sin alldeles färska blogg eller är det något annat som ligger bakom? Det vet inte jag, men vill du ta dig en titt hittar du Blått guld här.

Mjuka löften

Hedda har alltid varit mycket verbal och har ett fantastiskt språköra vilket lett till att hon inte så ofta ägnat sig åt tokiga och gulliga felsägningar. Det har för det mesta blivit rätt på en gång. Men ibland händer det...

- Jag lovar, mamma. Jag lovar på heders- och sammetsord.

Under utveckling

Av olika anledningar blev det ett antal ultraljud även under denna graviditet. Vi har varit inne på specialistmödravården vid sex tillfällen och fått titta på "Bertil". Det är fantastiskt att få följa utvecklingen. Så overkligt och påtagligt på samma gång.

v. 7: "Bertil" är en centimeter lång och ser mest ut som en rysk docka, matrjósjka. Gulsäcken syns bredvid och på skärmen var det nästan bara ett stort hjärta som tickade.

v.12: "Bertils" hjärta slår, benen sprattlar och livet är underbart! Tänk att det bor en bebis i min kropp!

v. 18: Det ordinarie ultraljudet. En fantastisk bild där 16 cm långa "Bertil" visar upp sig från sin bästa sida. Så livlig men poserar snyggt i profil framför kameran.

v. 32: Nu är "Bertil" så stor att hela kroppen inte får plats på bild. Men här visas ansiktet i profil och bebisen ligger på rygg med armarna över bröstet och sväljer fostervatten.

I vecka 32 ansågs "Bertil" vara i minsta laget, så vi blev kallade till ytterligare ett ultraljud i v. 35 och därefter i v. 37 av samma orsak. Man menade att om bebisen var "för liten" kunde det vara tecken på att den skulle må bättre utanför livmodern än inuti den och att en igångsättning därför skulle vara motiverad. Dessbättre hade "Bertil" lagt på sig så pass mycket att läkaren ansåg att vi inte behövde komma på återbesök. Så nästa gång borde bli vid förlossningen! Nu väntar vi bara. Det kan kännas lite frustrerande att inte veta om det blir i natt eller om en månad, men det är på samma gång oerhört befriande att inte ha kontroll över det. Det blir när det blir, som Hedda skulle ha sagt!

Det är så mycket som händer...

... men tiden och orken räcker inte till för att skriva om det jag vill. Paradoxalt, med tanke på att jag varit ledig riktigt länge i sommar. Men är man gravid och inte mår så bra, då är det som det är. Fokus ligger på att orka med dagen som är. Den som kommer får sparas till nästa dag. Sitta, ligga, stå, men inte gå. Och inte för länge åt gången. Och vill jag vara social, ja då får det bestämmas strax innan. Inga inbjudningskort här inte.

Men visst är det härligt att vara gravid! Märk väl att jag menar vad jag skriver, men är hyfsat ironisk på samma gång. Det är ju det här jag har längtat efter. Fast mest av allt är det ju ändå resultatet, den lille eller lilla, jag längtar efter. Och snart är det dags. Om jag håller koll på veckor och dagar så är det tre veckor och tre dagar kvar till beräknat nedsläpp.

Och tills dess är det ju en del att fixa. Babyskyddet till bilen införskaffades idag. Barnvagnen är tvättad. Små söta lakan, täcken och filtar är nedplockade från vinden och ska tvättas. Och på en liten hylla trängs ett par travar med små små kläder som funkar oavsett om det blir en Bertil eller Berta. Några saker att ordna med återstår men det hinns med allt eftersom. Just nu är det fokus på att Hedda ska få ett väl fungerande rum utifrån förvarings- och städaspekt men också ett rum där det är lätt att komma åt allt pyssel när mamma är upptagen med bebis... Och samtidigt växer en lekstuga fram ute på gräsmattan invid nya sandlådan som "bara" ska stensättas och inramas med en liten plantering. Och hur hinner man allt detta på bara en man (kvinnan sitter ju mest) som dessutom bara har ett par dagars semester kvar? Det är bara att gilla läget. Är glad över allt som gjorts hittills. Och resten blir när det blir.

Apropå bara en man, så undrade Hedda ikväll när jag nattade henne varför man inte hade fler än en. Hon tycker att det finns så många snygga killar så hon vill ha många män när hon blir stor. Hon tyckte att det vore bra om jag hade fem män, för då kunde de göra så mycket för mig och henne... och pappa och Bertil. Jo, jag höll ju med henne om att det vore praktiskt just nu när det är så mycket på att-göra-listan men så sa jag:
- Hur blir det då när alla fem män vill pussa och krama på mig? Jag skulle ju inte få göra annat än att pussas och kramas!
Då vred hon sig som en ål i sängen och skrek rakt ut.
- Pussar och kramar! Usch vad äckligt!
Och så skrattade hon som en tok.

Gissningslek

Vi leker ganska ofta leken där man ska gissa vad den andre tänker på. Förut har det gått ut på att man beskriver något för den andre men med stigande ålder på dottern har nu har leken försvårats och gissningarna utgår ifrån ställda ja- och nej-frågor.

Härom dagen satt jag och Hedda i bilen och lekte just denna lek. Hon sa:
- Jag tänker på ett land.
- Ok, svarade jag. Är det ett land du har varit i?
- Nej.
- Ligger Paris i det landet, frågade jag eftersom hon ganska ofta pratar om Eiffeltornet och Paris och Frankrike.
- Nej.
Innan jag hann ställa nästa fråga sa hon:
- Det börjar på samma bokstav som Jerusalem.
- Jaha. Är det Japan?
- Nej.
Så kunde hon inte hålla sig längre och sa:
- Det är Jypten.