Ingen sommar utan Sandviken

Tänk dig en två kilometer lång sandstrand med vit sand. Det är långgrunt och inte alltför sällan kan man om sena eftermiddagar dyka i vågorna. Stranden vetter åt söder. Solen står således åt rätt håll. När man solar framsidan ligger man mot havet. (Viktigt.) Nu är du förmodligen långt söderut i tanken. I ett annat land. Kanske inte ens i Europa. Jag är i Blekinge och stranden heter Sandviken. Ingen sommar utan Sandviken. Förra året blev det ett besök på denna underbara plats. Det var en mulen och folktom dag och under tjugo korta minuter åkte kläderna av för en snabbsolning innan molnridån drogs för igen. Men i år har det blivit av. Ett par dopp i havet och blekingsk solbränna blev det. Vi njöt i fulla drag. Efter ett par tre timmar hade dock Hedda tröttnat:
- Nu är jag trött på det här gamla badstället, sa hon.
Vi höll inte med, men hon fick ändå som hon ville för snart drog tunga regnmoln från norr förbi. Slutsolat för denna gång. Men med detta i bagaget klarar jag av både regn och rusk i november och slask i februari.

Badbrudar.

Kakbagare.

Vi plockade smultron och blåbär. Hedda ville göra tårta. Medan mamma och pappa åkte till byn för att köpa skor och shorts fixade Hedda och mormor en överraskning. Den var somrig så det hette duga.

Nöjd konditor med sitt bakverk - Pavlova med smultron, blåbär och mörk choklad.

Kusinträff

I dagarna fick vi äntligen träffa Heddas nya lilla kusin, Elin, som nu är en månad. Så fin hon är. Hedda fick hålla Elin och gosa lite med henne. Lyckan var total.

Kusinerna.

Men när mamma Malin skulle hålla Elin och gosa med och vagga på och prata med och sniffa på... Då blev Hedda avig. Hon blev plötsligt alldeles liten och ville genast komma upp i mammas famn. Ingen annan famn dög. Så jag lämnade Elin till pappa Johan och tog upp min bebis i famnen och så höll jag henne på samma sätt som Johan höll sin Elin.

Två små bebisar.

Saga blir sanning, dag II

Som Hedda hade längtat efter Ronja. Nästan lika mycket som efter Pippi. När vi kom till Mattisborgen fick vi vara med om när Ronja kom till världen och se hur det gick till när hon träffade Birk första gången. Det var riktigt spännande, även om Hedda redan kunde storyn utan och innan. Vildvittror flög över oss. Åtminstone hörde vi dem och Hedda satt på helspänn.

Skalle-Pär berättar så att man blir trollbunden.

Efteråt fick Hedda prata med Mattis, Skalle-Pär, Lovis och Ronja. Skalle-Pär visste märkligt nog vad Hedda hette och det satte myror i huvudet på henne en stund. Ända tills hon kom på att det ju inte var konstigt eftersom de hade träffats förut. När jag undrade var svarade hon att han så klart hade sett henne när hon hade tittat på Ronja-filmen. På datorn. Svårare än så var det inte. Såg hon honom såg han henne.

Hedda i knät på Ronja. Lite blyg blir man.

I Junibacken fick Hedda en ny kompis. Hon började prata lite med Abbe på egen hand. Efter en stund följde hon efter honom och de satte sig vid ån. Hedda berättade senare att de pratat om fiskar och sånt... Han blev genast en idol. Hon satt som han, på huk. Och när han rättade till kepsen gjorde hon likadant.

Abbe och Hedda.

I Körsbärsdalen gick vi hem till Jonatan och Skorpan. Men de var inte hemma. De var i Törnrosdalen. Men Sofia satt utanför deras hus och åt äpple. Så Hedda började prata med henne istället. Hon tog fram sin nya gröna skrivbok med Madicken och Lisabet på pärmen och visade hur fint hon kunde skriva. Sofia var mäkta imponerad. Och jag med!

Hedda och Sofia.

Innan vi lämnade sommarens stora äventyr fick Hedda vara världens starkaste flicka en stund.

Hedda är Pippi.

Saga blir sanning, dag I

Härom dagen åkte vi till Heddas önskade semestermål - Astrid Lindgrens värld. Du som läser bloggen vet ju redan det eftersom jag nämnde det i ett tidigare inlägg. Här kommer sisådär hälften av bilderna från resan.

Fikapaus utanför Linköping.

Mys, gos och kaka innan det var dags att sätta sig i bilen igen.

Hedda fick under de två dagarna vi var där träffa många av sina sagoboksfavoriter och hamnade i välkända miljöer. Allra först fick vi syn på Lottas Bråkmakargata.

Hedda och Pär framför Lottas hus.

Det första Hedda tittade efter var luckan i staketet in till Tant Bergs hus. Där var den! På riktigt!

Hedda var ivrig att komma in till Tant Berg.

Så hittade vi till Katthult. Hedda satt som fastklistrad i mitt knä när Emil, Anton, Alfred och Lina kom hem från auktionen i Backhorva och visade vad de köpt med sig hem.

Det var på riktigt...

Vansinnesaffärer! röt Anton. Men Alma var nöjd. Hennes brödspade hade gått mitt itu medan de andra var på auktion.

När skådespelet var över bjöds vi in i Katthult. Hedda var lite blyg till en början men fick sig i alla fall en pratstund med Lina som nyss blivit av med sin tandvärk.

I samspråk med Lina.

Hedda var en jätte i Den lilla staden - ett gammalt Vimmerby i miniatyr.

Här på väg till Hanna Dahls modeaffär.

Så var det då äntligen dags för ett besök i Villa Villerkulla. Det blev det mest hysteriska och intensiva besöket, alla kategorier. Inlevelsemässigt, känslomässigt, idoldyrkansmässigt... You name it...

På pappas axlar ser man bra ner till Pippi, Dunder-Karlsson och Blom.

Pippi sa till alla barn efter teatern att de skulle gå och fixa en tjuvfälla tillsammans med Kapten Efraim Långstrump. Hedda trängde sig fram till Pippi och försökte få kontakt. Snart höll hon henne i handen och hade man kommit så nära i detta inferno av unga fans släppte man inte gärna taget. Var det någon jag storligen imponerades av denna dag var det just Pippi. Barnen var som blodiglar på henne. De hojtade och skrek på henne, påkallade ivrigt hennes uppmärksamhet. Alltid var det några små kottar hela tiden som var på henne. Och detta i tjugosjugradig värme. Och så trevlig hon var mot de små beundrarna. I sann Pippi-anda skulle hon gladeligen kunna ha sagt till dem att Nej, nu har jag inte tid med er längre för nu ska jag gå och leta saker. Men inte. Hon hade all tid, all ork, ögon bara för barnen. Men det klart, är man världens starkaste flicka så är man...

Hedda och Pippi.

Lite blyg i famnen på favoriten.

Var man en jätte i Den lilla staden var man minsann en pyssling i Bertils rum. Men bara om man sa killevippen innan man gick in, precis som i boken om Nils Kalsson Pyssling.

Pysslingen Hedda.

Pysslingar på sängkant.

Pysslingar på uteplatsen.

Vilken upplevelse! Och det var bara dag ett. Dagen därpå blev det också ett äventyr som hette duga. Men det återkommer jag till.

Hedda och Pippi

Astrid Lindgrens värld - vilken fantastisk upplevelse, inte bara för en treochetthalvtåring... Men nyss nämnda blev så till sig av allt som hände runt omkring henne att hon glömde tid och rum och fysiska behov.

- Jag måste kissa ...och bajsa...
- Ok, då går vi.
Samtidigt kommer Paradis-Oskar med dragspel och med Rasmus i hälarna. Hedda glömmer allt och följer efter.
- Men behövde du inte gå på toa?
- Äsch... Jag klarar mig en stund till. (Hon klarade sig flera timmar och en måltid.)

Bäst av allt var nog Pippi.
- Jag och Pippi ska gå och leka! sa hon efter att Pippi frågat alla barnen om de ville gå med henne och leka vid sockerdricksträdet. Det var bara hon och Pippi. Inga andra barn registrerades av hennes medvetande. Där och då var det bara hon och Pippi.

Bilder från äventyret återkommer vi till.

Bara för mig

Tänk att ibland står det alldeles still. Är skrivsugen men vill inte riktigt skriva om något alls. Jag tror att jag behåller mina tankar för mig själv ikväll. Så fick jag då ändå formulera mig... God natt!