Pärlor, älvor och diamanter

Hedda har ett språk och ett ordförråd som ibland får en att tappa hakan. Nu har vi ju vant oss sedan hon började prata och vi insåg hennes verbala förmåga, men ganska ofta får även vi förundras. Här några prov på hennes förmåga att se i bilder och tala i liknelser:

I vintras var vi i Ånnaboda och åkte snowracer. När vi hade gått upp i stora backen och tittade ut över pulkaåkande barn och vuxna sa Hedda:
- Titta! Det ser precis ut som när man sitter och pärlar. Någon har tappat ut pärlorna över en vit duk och här ligger dom huller om buller!
Och hon hade rätt! Alla färgglada mössor och hjälmar såg där uppifrån ut som små pärlor som sakta rullade fram när någon rört runt i dem för att välja nästa pärla till halsbandet.

För några veckor sedan började den stora lönnen utanför badrumsfönstret blomma. Från dag till annan fylldes grenverket med de skira gulgröna blommorna. På morgonen kom Hedda och jag ner och hon tittade ut genom fönstret och såg vinden ta tag i det nyspirade.
- Åh, så vackert när lönnen blommar, sa hon. Det ser ut som små älvor med sina gröna kjolar som dansar omkring bland grenarna.

Härom dagen regnade det. Jag och Hedda tittade ut genom fönstret.
- Jag tycker om när det regnar, sa jag.
- Jag med, svarade hon. Jag önskar att jag vore en regndroppe. För då var jag som en vacker diamant som föll ner från himlen och landade i det mjuka gräset. Det vore härligt!

Blir hon inte poet så vet jag inte... Då blir hon väl biltillverkare, krukmakare eller ridlärare som hon just nu är inne på... Hur som helst bär hon alltid språket med sig. Och det är en rikedom att ta vara på.

Vårrus, klättring och höjdhopp

Vi hade nattgäster i helgen. Magnus och Alexandra vara här och förgyllde vår tillvaro. Vilka goa vänner! Sent på kvällen ville Hedda springa ikapp med A runt huset. M passade på att fota.

Kvällsspring i nattlinnet.

Dagen därpå klättrade familjens i nuläget mest mobila medlemmar upp i stora lönnen. Härligt!

Trädkramare.

För en vecka sedan fick Hedda sin allra största leksak nånsin. Hon är helnöjd och har hoppat nästan varje dag denna veckan. Bara hala regndroppar har satt stopp för henne. Hon har blivit riktigt duktig på att hålla balansen och på att hoppa högt. Fortsätt så härliga du!

Hoppetossa!

Bertil

Om allt går som det ska kommer Bertil till oss i slutet av augusti. Vi vet förstås inte vem Bertil är. Kanske det är en Berta, men vi vet inte. Det var Hedda som en dag föreslog att om bebben blev en pojke kunde han ju heta Bertil. Jag tyckte väl sådär om förslaget så vi bestämde att magen kunde få heta just Bertil och så får lillebror eller lillasyster heta något annat.

Det har varit en riktig resa innan vi kom så här långt. Nu sprallar Bertil friskt och ofta. En riktigt livlig krabat är det som bor i mig. Bertil ger mig så mycket lycka, förundran och är den som just nu påminner mig mest och oftast om livets stora mirakel. Men Bertil är också den som vållar mest smärta, obehag, lidanden och tårar i livet alldels för tillfället. Förhoppningsvis är allt det där av övergående art, men mitt i kvinnlighetens icke lindrigaste graviditet är det inte helt lätt att vara i augusti. Och det vill jag inte heller. En dag i taget. Här och nu. Med allt vad det innebär.

Bloggen har blivit lidande, jag vet... Men tro mig eller ej - det finns viktigare ting än Malin Mitt i Livet och ett sådant ting är Malin mitt i livet. Jag måste prioritera. Sömn t.ex. går före bloggande. Vår också. För att inte tala om en blivande storasyster som längtar något alldeles infernaliskt efter Bertil. Så alla ni som kikar in här ibland får nöja er med att öppna en gammal skåpdörr och läsa om något som hände en annan gång. Eller snällt vänta på att ett nytt inlägg ska dyka upp alldeles oförhappandes. Trevligt hur som helst att ni fortsätter att titta in.