Nattgäst och semesterkänsla

Vi hade en sovande gäst här i natt. Heddas kompis H stannade kvar här när hennes familj åkte hem efter att vi haft en skön och avkopplande kväll tillsammans. När man är fyra och drygt tre och ett halvt är man inte så stora. H klarade äventyret något bättre än Hedda. Det var värre att heta Hedda och dela med sig av sin mamma när man var toktrött än att heta H och längta efter sin... Men vad gör allt det där när man vaknar klockan sex på morgonen och kan sätta igång och leka (nästan) på en gång? Vilka härliga tjejer!

Det blev verkligen en helhelg med familjen W. Kvällsmat och tårta, frukost, fika, lunch, mera fika, grillad kvällsmat och paj - allt detta med hela eller delar av familjen. Och så sol och bad och bus! Så roligt! Men nu är det snart semester även för de sista arbetande i familjerna och vi lär inte ses på ett tag. Då är det bra att ha laddat upp socialt för ett tag framöver. Tack vänner!

Och så blev det milen ikväll efter ett långt löparuppehåll. Några få minuter snabbare än sist, men dock snabbare...

Meterologi möter tanke

Häromdagen var jag med om en meterologisk upplevelse utöver det vanliga. Vi var på väg hem, jag och Hedda, efter en nästintill heldag i stan. Av olika anledningar hamnade vi visst lite överallt den där dagen och på sen eftermiddag fann vi oss sittande vid ett middagsbord i väntätt bostadsområde hos just goda vänner. Vi blev kvar där till ganska sent och när vi skulle köra västerut var det mot solnedgången i sann Lucky Luke-anda. Himlen var riktigt mörk på sina ställen och tunga regnmoln tornade upp sig framför oss. Samtidigt var himlen klarblå bara ett litet ögonkast västerut och solen som stod lågt sken så kraftigt att jag önskade att jag haft solglasögonen tillgängliga.

Vi satt där i bilen och sjöng för fulla halsar tillsammans med bilstereon när det plötsligt började droppa på bilrutan. Och det är inget konstigt. Otaliga är de tillfällen då det ju småregnat samtidigt som solen kikat fram mellan molnen. Men det som nu hände har jag aldrig varit med om. Himlen öppnade sig i sydväst och regnet fullkomligen vräkte ner. Torkarbladen jobbade i högsta tempo och jag fick hejda framfarten väsentligt på grund av allt vatten som samlades på vägen och inte hann rinna undan. Detta samtidigt som jag fortfarande saknade solbrillorna. I väster var himlen blå och solen sken med full kraft. Det var så underbart att jag rös.

Jag började tänka på livet. Ofta sägs det i svåra stunder att "efter regn kommer solsken" som ett försök till tröst och uppmuntran. Men det som nu hände var att blå himmel och regntunga moln samsades om utrymmet på ett förunderligt sätt. Och när jag tittar i backspegeln på mitt eget liv ser jag att det faktiskt inträffat ibland, för att inte säga ofta. När det känns så där tungt och grått och blött så att jag får sänka hastigheten ordentligt och försöka hålla undan så gott det går för att överhuvudtaget se någonting alls framför mig, är det sällan som allt är tungt. Om jag ser mig omkring aldrig så lite upptäcker jag det som är gott, det positiva, ljusglimtarna i tillvaron. Och inte bara ljusglimtarna utan att det går att bada i sol om jag så vill. Men jag måste lära mig att välja fokus. Inte dra på solglsögonen och väja för ljuset utan låta det träffa mig, och njuta av det. Men att samtidigt inte vika undan för det som är jobbigt utan låta det få ta den tid och det utrymme som behövs. Så småningom har molnen dragit förbi.

Jag svängde av från E18 och då såg jag den, regnbågen. I så starka färger har jag sällan skådat denna löftesrika symbol. Den sträckte sig i en ofantligt vid båge där endast toppens rundning var osynlig bakom de närmast svarta molnen. Jag tänkte på bibelns Noa som var den förste att se en regnbåge som ett löfte om att ingen flod av samma dignitet återigen skulle drabba mänskligheten. På samma sätt lovar den mig att även om regnet vräker ner i livet är solen inte långt borta. Den kanske till och med är synlig för mig.

Idol: Zlatan

Så var då EM slut för Sveriges del. Det hjälpte inte att Hedda stod och sjöng för full hals framför TV:n. Innan hon hade fått ordning på alla stavelser lät det så här: Ingen lirar fotboll som han. Zlatan, Zlatan. I love You, Ich liebe Bitch. Zlatan Ibabibobitch. Det var kanske det som gjorde att de inte nådde ända fram...

En sommarlovsdag

Idag på morgonen bakade vi stora chokladmuffins, jag och Hedda. Sedan åkte vi till pappas jobb i Granhammar och bjöd på fika. En liten bit av sin kaka kan man väl stoppa i sig om man är en treochetthalvtåring men sedan vill man ut och träffa Karin och alla djuren. Först en påhälsning hos Ragnar och Dacke. För nära vågar man dock inte gå...

Ragnar nosar på Hedda.

Så här nära får han inte komma...

Dacke och Ragnar.

Sedan gick vi ner till Mejeriet för att hälsa på Karin. Hon stod mitt i ystningen så vi gick in i ladugården så länge. Där stod ett gäng kalvar som Hedda gärna pratade med en stund.

Klappa vill man men för nära vågar man inte gå...

Där fanns en kompis till.

Efter att äntligen ha träffat Karin, sjungt en stump för henne och kalvarna och blivit riven av katten som inte ville vara kompis längre for vi hem igen. En eftermiddag med blomplantering och lite trädgårdsfix blev det. Vi plockade ett gäng rabarber till för drickan börjar ta slut.

Vackra rabarber på vacker lönnskärbräda gjord av mina elever. De gjorde en i ek till mig också.

Sommarfoton

Vi hade gjort rabarberdricka, jag och Hedda. En stor slatt att smaka fick hon.

Läskande och gott!

Hedda hade längtat ända sedan jul på att sommaren skulle komma. Nu var den äntligen här. På riktigt. Både vädermässigt och enligt almanackan. Poolen blåste in i ett taggtrådsstängsel förra sommaren, men en liten balja dög lika bra den. Huvudsaken är att man får plaska.

1:a juni 2008

Hedda vet hur man njuter. Med bara skrapade ben iklädd sommarklänning och kofta avnjuter hon glass i gungan. Kan det bli mer sommar?

Livsnjutare.

Så nära...

Scrappat

Jag ligger lågt med scrappandet just nu. Det finns så mycket annat som kommer före. Men att lite nu och då scrappa kort till diverse personer att uppmärksamma på ett eller annat vis, det hinns med. Och så fick jag nöjet att scrappa en studentskylt för ett par veckor sedan. I all enkehet, men ändå. Så här (eller nästan så här... fotokvaliteten är inte den bästa...) blev resultatet:

Fotot i sig var så underbart att jag inte ville göra för mycket runtikring.

Och häromdagen scrappade jag och Hedda tillsammans för första gången. Hon är alldeles outstanding på att texta! Henne kommer jag att använda mig mer av i framtiden på mina layouter...

Till en alldeles ny människa.

Vägskäl och himmelsbitar

Det är länge sedan jag satte mig med datorn i knät och skrev det senaste inlägget. Det har hänt mycket sedan dess. Förutom det där som så många andra har gjort, såsom att ha njutit av vackert väder, solat och badat, ätit årets första jordgubbar, har jag haft nöjet att sparka ut studenter från jobbet. Vilken underbar dag det var! Många dagar på arbetet är roliga, utmanande och utvecklande men är det någon dag jag älskar att gå till jobbet är det just på studenten. Så mycket glädje (lite vemod också - somliga elever kommer jag att sakna!) och framtid! Jag hade förmånen att få scrappa en skylt till goda vännen H:s dotter som denna dag var klädd i vitt och som så många andra nådde ett vägskäl i livet.

Sedan senaste inlägget har också två nya människor sett dagens ljus. På självaste nationaldagen kom Heddas lilla kusin som nu fått namnet Elin. En söt liten flicka med massor av svart hår, långa tår (har jag hört) och stora händer (tycktes vi se på webbisfotot). Pär, den nyblivne morbrodern, var stolt som en tupp och Hedda kallar henne sin lillasyster. Jag är så glad att det gick bra och längtar efter att få träffa den lilla!

Tre dagar senare kom Ella till världen. Henne fick vi träffa i lördags. Så liten och näpen och så slät och fin. Det är stort att få träffa så nya människor. Även om lilla Ella mest sov sig igenom vårt första möte var det ändå ett möte som berörde. Endast några dagar gammal har hon så mycket att lära mig. Att vara tacksam för livet självt. Att se människan, innan hon hunnit påverkas av världen. När hon fortfarande är en liten himmelsbit. Det är stort.

Idag var det ett annat möte som berörde mig på djupet. Det var dags att ta farväl av en person som i likhet med studenterna nått en milstolpe i sitt liv. Med denne har jag haft många goda samtal. Med somliga människor kan man inte prata utan att komma in på samtal av värde. Även detta möte fylldes av djupa tankeutbyten, omtanke och saknad över att allt har sin tid. Men också tacksamhet, över att det finns människor som är villiga att dela med sig av sitt liv, sin erfarenhet och sina drömmar. Människor som vandrar med under en del av mitt livs väg. Och som viker av från vägen med huvudet högt.