I mannens fotspår

Igår kväll skulle jag äntligen ha följt med C till skidspåret men jag kände mig lite hängig och trött på eftermiddagen och bestämde mig till slut för att avstå. Ibland fattas kloka beslut, för senare på kvällen låg jag och tittade ner i porslinet i badrummet... Ja, det hände ju mer än att jag bara tittade, men jag avstår från detaljerna. Idag känns det hur som helst bättre så nu är det bara att hoppas på att Hedda klarar sig.

På tal om den damen är hon tämligen bestämd. Igår skulle hon berätta något för mig och jag gjorde något som inte stämde överens med hennes tanke så hon blev sur på mig. Jag bad om ursäkt och bad henne berätta det hon hade börjat på.
- Nej! skrek hon argt. Nu får du vara utan vet!

Så kan det gå...

Punkt slut...

Hedda vill också vara med och bestämma. Ikväll när mamma skulle åka på hemgrupp ville Hedda också följa med. Fastän det bara var "mammorna" (jag vet, K, men hon fattade vad jag menade...) som skulle ses.
- Men jag vill också följa med och äta tårta!
- Det blir ingen tårta. Det blir förmodligen bara några torra kex och en kopp te... (Jag trodde inte det på riktigt, K. Tack för fantastiskt goda scones. Bästa nånsin, faktiskt!)
Så var hon tyst en stund.
- Då tar jag torra kex och och ett glas vatten.
...

Så lite kiv och bråk och tårar till. Och så avslutade hon med:
- Men jag vill faktiskt följa med! Slutpunkt!

Vi har för övrigt haft en härlig dag i pulkapacken, jag och Hedda. Mackor och varm choklad och snörullning och gupphopp och snökoja och utebus och helt slut och somnade i bilen. Pappa låg hemma och var magsjuk. Hoppas vi andra slipper. Hur som helst verkar det vara mindre kroniskt och mer övergående. Kanske han är som vanligt imorgon igen. Då ska jag leta reda på längdskidorna och kolla in statusen. Förhopppningsvis blir det en tur med C i Ånnaboda.

Hos doktorn

Hedda har alltid gillat att leka doktor. Det gör hon fortfarande men vokabulären blir alltmer avancerad. Det pratas om bandage och gips, stetoskop och kompresser. Och idag när jag var patient sa hon att jag måste åka in till lasarettet för jag var så dålig. Jag hade brutit nyckelbenet och Hedda sa att jag måste åka in och runka...
"Jaha, sa jag. Varför ska man göra det?"
"Jo, bara för att kolla att hjärtat sitter där det ska."

Jaha, jag trodde att det möjlighen var i fertilitetssammanhang man åkte till sjukhuset för att runka.

Vad sa du?

I morgon bitti ska jag och Hedda åka till sjukhuset. Hedda ska sövas och rensa öronen. Ja, det låter ju märkvärdigt, men hon har i höger öra en vaxpropp så hård att hon nästan inte hör på det örat. Vad sa du? Jag hör inte vad du säger! kommer mellan var och varannan mening. Dessutom kanske det blir nya rör i öronen också. Vi får väl se. Men Hedda är hur cool som helst. Åtminstone pratar hon som om det inte blir några problem.
- Vi får väl kolla med doktorn innan om jag ska få någon spruta.
- Mamma, jag lovar att inte vara hungrig eller törstig på morgonen.
- Det blir bra att ta alvedon på morgonen. Det fixar jag.
Inget verkar vara henne oöverstigligt. Men ett sådant humör hon varit på idag. Hon har skrikit och morrat och gormat i omgångar. Lite nervös är hon allt. Annars vet jag inte. Lite för tidigt i livet för PMS. Ganska likt annars. Lilla skruttan. Mest nervös verkar hon vara för maten. Att inte få äta och dricka på morgonen. Ja, äpplet faller ju inte så långt... Det tog en stund att bearbeta men kommentaren ovan kom när jag satt vid hennes sängkant.
- Men gumman, man kan inte lova att inte vara törstig. Du kanske är det i morgon, men du kommer att klara det.
Vi kom överens om att jag ska väcka henne i natt för vätskekontroll och dessutom fick hon en extra kvällsmacka innan sänggåendet. Mentalt är hon preppad. Hoppas det funkar med avsaknaden av intaget också...

Stolt mamma finnes.

Lite emlig

Hemma för vård av mig själv. Har varit lite smårisig ett tag. Förkyld och hängig. När sömntimmarna blev få i natt var valet enkelt. Det blev en dag hemma. Trodde att det kunde räcka. Men eftermiddagen blev värre än förmiddagen. Sprängande huvudvärk och surr i kroppen. Så det blir en hemmadag imorgon också. Men jag ska inte klaga. Föräldrarna for hem i all hast idag efter att pappa delat säng med en uppstöterska. Stackars mamma... Och så var de på väg till Stockholm och resten av barnbarnen. Det blir inte alltid som man tänkt sig.

Men så roligt att de kom. Hedda stannade kvar hos mormor och morfar efter helgens besök. Så stolt hon var över att ensam ha bott hos dem ett par dagar, utan mamma och pappa. Stora tjejen. När jag pratade med henne i telefon darrade hon nästan på rösten när hon sa att hon ville vara med mig. Vi pratade lite om att man fick längta efter varandra och att det är bra att göra det. Och vad cool hon är. Jag är så stolt över henne. Hon kom på själv att hon ville stanna kvar ensam hos mormor och morfar och hon genomförde det med bravur från början till slut! Åh, vad jag älskar henne! Och hennes pappa...

Det var hjärnan som hade stannat

Vi kom hem efter en lång härlig dag (kyrkobesök och lunch hos goda vänner - tack!) och lade oss på röda filten på soliga gräsmattan. En firad mamma, en trött pappa och i mitten doktor Näslund. Hon tog i hand, presenterade sig välformulerat och började undersöka patienterna. Mamman hade stoppat in pengar i näsan vilka doktorn synnerligen smärtfritt avlägsnade. Pappan hade gjort illa knät och när han frågade den lilla doktorn vilken behandling hon ämnade utföra blev svaret att ett kryss skulle sättas in i knät. Efter att detta kommit på plats och plåster applicerats frågade han vad doktorn upptäckt för fel på hans knä. Svaret kom rappt och utan eftertanke:
- Det var hjärnan som hade stannat.

Tänk om det vore så enkelt. Att på oss individer som tycks behöva en rundsmörjning i hjärnan ibland, när tankarna verkar ha fastnat i kurvorna, endast operera in i ett kryss i knät och så är det åtgärdat! Fler innovativa läkare som doktor Hedda till sjukvården! Eller möjligen större öron på vuxna för att lättare kunna lyssna in kloka barns kluriga tankar... och förhindra att hjärnan stannar...

Haltande tänkare

I morgon Vårruset. Idag värk i ett muskelfäste. Riktigt ordentligt. Och jag sällar mig inte till den gnälliga skaran... Vips så kom den i eftermiddags - värken. Och så har det bara blivit värre och värre. Jag stretchar väl vidare så får vi se var jag hamnar. Men det vore väl öken att gå eller halta imorgon...?!

Nåväl... när tankarna blivit till ord går jag från klarhet till klarhet - det är utan tvekan ett i-landsproblem. Ett värkande muskelfäste har ingen dött av. Det kan man däremot göra av cykloner i Burma eller jordbävningar i Kina... Perspektiv! Det är tillåtet att tänka utanför sina snäva lyxproblemssramar. Att ifrågasätta de egna tankebanorna - de där som blivit till upptrampade stigar, djupa hjulspår i gyttja, asfalterade motorvägar - istället för att intill sista andetaget försvara dem som vore de ens skötebarn. Det är inte bara tillåtet. Det är också nyttigt. (Där kände jag mig lite som Paulus, fast tvärtom!) Och nödvändigt om man vill förändring (och kanske rentav förädling!) i sitt liv.

Om muskelfästet envisas med att fortsätta tjura blir således morgondagens Vårrus en meditativ promenad med Asiens naturkatastrofdrabbade i fokus.

Vinnarskalle

Hedda ska alltid vara först. Springa först, komma fram till bilen först. Gå på toa först, tvätta händerna först. Sätta sig vid bordet först, äta färdigt först. Få på ytterkläderna först, gå ut först. Hela livet tycks vara en tävling för henne. Hög prioritet på färdighetslistan har förmågan att kunna förlora. För även om man är en vinnarskalle, förlorar man ibland och det behöver man lära sig att ta. På ett moget sätt. Treåringen är inte där än. Värre är det med vuxna män (eller kvinnor för den delen) som är dåliga förlorare.

I helgen fick Hedda ögonfluss. Hon vann med några dagars marginal över sin mor. Mamman är nu en dålig förlorare med ett ideligen kläggande och rinnande öga som värker vid minsta ansträngning. Så nu går jag och lägger mig och hoppas på att imorgon inte ha Ett öga rött.

Maskerad doktor

Förra helgen fick Hedda något hon längtat efter så länge. Mormor och morfar kom på besök och hade med sig doktorskläder. Lyckan var total. Hon fick utlopp för den omhändertagande ådran, och det blev "på riktigt". Det lyste i hennes ögon när hon fick på sig kläderna och frågan till morfar lät inte vänta på sig:

Var har du ont nånstans, morfar?

Örondoktorn

Förra fredagen var jag kompledig och det var perfekt trädgårdsväder. Tre generationer i femininum grävde potatisland. Ja, det vill säga, jag och min mamma grävde och rensade och Hedda samlade maskar. Plötsligt hörde vi henne hojta: "Kolla på mig!" Över näsan hade hon lagt en mask och hon riktigt njöt att att vara så naturnära. Tja, varför inte. Det finns de som låter sina hundar slicka dem inne i munnen...

MASK-erad

På femårskalas i söndags.

Äntligen...

... händer det något på torpet. En inplanerad lördag blev inte som det var tänkt. Den lilla familjen skulle egentligen inte varit hemma, men med två krassliga damer ändrades planerna. Modern hade ont i örat och gick på halvfart och dottern var otroligt hostig och lite snuvig. Mannen i familjen beslöt då vid frukost att börja bygga på mellanväggen i sovrummet. Och nu, söndag kväll, är väggen med liggande panel mot sovrumsdelen på plats. I arbetsrummet har unga frun målat väggen i afton och har även satt igång projekt Heddas rum. Nu ska det äntligen bli ordning även där. Måla och få upp hyllor, in med bra förvaring, måla sängen och piffa lite... Det känns som om allt händer på samma gång. Förutom grejandet har vi i helgen hunnit med en febernatt för dottern som var så slemmig i halsen att hon kräktes liggande på rygg med heltäckande ansiktsspya som följd... Stackars skruttan... Det var inte den mest angenäma upplevelse hon haft i sitt liv. Vi har dessutom varit sociala och träffat nyaste grannen, Simon 11 dagar, med familj. Så cool och söt på samma gång... Bedårande liten människa.

Slutsats: Med ljuset kommer energin tillbaka. Visserligen inte utan ansträngning - i form av vila (!). Ibland kan det faktiskt vara arbetssamt att ta det lugnt... Oavsett vad som är vad, är det skönt när kreativitet, lust, ork och välbefinnande sammanfaller.

När man är sjuk...

... men ändå inte så sjuk att man är sängliggande med feber och bara sover hela dagarna... Utan snarare är sådär sjuk så att man inte får gå till dagis för att man har smittsamma koppor (tack och lov inte så många och dessbättre än så länge hanterbara ur klådahänseende). Då är det bra om man blir aktiverad och har föräldrar som kan hitta på skojiga saker!

Man kan måla som en riktig konstnär...

...även om penslarna inte håller så hög klass.

Koncentrerad konstnär som målar motiv ur sagan om de tre bockarna Bruse. Såväl troll som getter och bro med vatten kan för den vane konstkännaren ses på detta alster.

Man kan också leka Pippi på de sju haven med mamma. Leken slutade dock med att Pippi inte tyckte att piraten skulle ta hennes kappsäck utan att de tillsammans skulle gå till affären och köpa pizza och pommes frites och hamburgare och äta tillsammans och ha lite trevligt. Således fick piraten inte användning för sitt svärd...

Eftersom det idag är alla hjärtans dag tyckte vi att det kunde vara trevligt med en alla-hjärtans-dagstårta. Den före detta piraten agerade något traditionellt i det att hon tyckte att de kunde göra chokladhjärtan på tårtan. Pippi höll inte med. Hon ville göra Pippi och pirater och månar och moln och träd och Herr Nilsson och jag vet inte allt. Länge sa tråkpiraten:
- Jag kan bara göra hjärtan och blommor...
...men gav sedan efter och tårtan utsmyckades med motiv från eftermiddagens lek. Så här blev det:

Chokladpippi omgärdad av blommor och fjärilar på passionsfruktstårta.

Stilstudie på dödskalle i choklad.

Ibland är det helt ok att vara hemma för vård av sjukt barn. Värre vab-dagar har man varit med om...

Pricksäker?

Sju prickar har uppenbarat sig på den lilla späda barnakroppen. Så fick hon vattkoppor till slut efter att ha klarat sig undan ett par vändor förut. Pigg och utan feber får hon frågan av sin mor:
- Hur känner du dig? Sjuk eller frisk?
- Frisk!
- Bra!
Efter en stund reviderar hon sitt svar och säger:
- Fast lite sjuk känner jag mig nu...
- Ok, säger jag. På vilket sätt?
- Ehh... På samma sätt som Gabriel (kompisen på dagis).
- Jaha, sa pappa. Han var ju inte speciellt sjuk när han hade vattkoppor.

Nej, just det. Det är väl så det känns... Då återstår det bara att se om modern kommer att få det denna gången eller om hon är pricksäker (=immun)... eller möjligen haft kopporna någon gång utan att veta om det. Jag tycker att det klias över hela kroppen... Men det är väl psykiskt. Precis som illamående när nån annan är magsjuk.

Mycket sjukdom och sjukvård har det visst blivit här på bloggen, men jag måste bara återkoppla till morgonens inlägg inför dagens undersökning. Den biomedicinska analytikern kunde konstatera att med pingvinen är det bra. Skönt att slippa oroa sig för antarktiskt huvudbry av den arten...

Pingvinskalle

Igår var vi hos BVC-doktorn. Hedda var riktigt duktig och försigkommen. Lät sig undersökas och ställde frågor om vad doktor Ingrid hade i sitt rum. Ingrid visade sina saker och Hedda fick prova på att stämpla med sådana stämplar som man brukar ha i bebisars papper. Och så läste hon de bokstäver som trollats fram på pappret. På väg ut ställde hon frågor om teckningar som hängde på väggen och vi höll aldrig på att komma därifrån. När vi äntligen hade kommit ner i foajén ställde sig Hedda mitt på golvet och sa besviket med gråten i halsen:

- Men doktorn fick ju inte se min tunga...
Hon hade ju bestämt att hon skulle räcka ut tungan för doktorn och visa den... och så glömde hon det...

När vi satt och åt frukost idag berättade jag för Hedda att idag var det min tur att åka till sjukhuset. Jag berättade att de skulle undersöka mitt huvud.
- Tar dom bort skinnet då eller?
- Nej, dom kan kika på annat sätt utan att ta bort skinnet.
- Jaha, kollar dom blodet i huvudet då? Och järnet?
- Ja.
- Och pingvinen?

Vi skrattade gott. Inte minst barnets pappa som tyckte det var omåttligt skojigt att mamman hade en pingvin där inne i huvudet. Kanske inte så konstigt att hon är som hon är...

Nya köksmattan. Fräscht!

Och så har jag gjort ett par nya LO:s. När jag ser de där svartvita bilderna på Hedda funderar jag över vad som rör sig där inne. Vad tänker hon på? Vem är hon? Så titeln fick bli VEM är du?

Jag köpte ett tävlingskit på Stellas för ett tag sedan. Har gjort två layouter utifrån det. Och det bidrag jag tänkt tävla med får ju inte visas upp innan. Men jag har i alla fall betämt mig för att den andra är bäst hittills. Och ska jag tävla med någon så blir det inte med den här, även om den också blev bra:

Som katter kring het gröt

Efter en lång skön slapp förmiddag bestämde vi oss för att äta lunch på IKEA och även göra några inköp. Sagt och gjort. Men innan vi begav oss ville vi ju fixa till oss en smula. Hedda kom in i badrummet, iklädd två par trosor varav det ena paret på huvudet, medan jag stod och sminkade mig. Hon ville minsann också ha! Så hon fick en liten borste och nån gammal foundation som det inte var så mycket kvar av. Ytterst fokuserad applicerade hon den något avvikande kulören på sina kinder. Helnöjd var hon. En känsla som förbyttes i missbelåtenhet då hon fråntogs makeup-möjligheten. Detta då hon började sminka mage och ben för att få lite snygga streck...

Gillar smink och "pink".

Länge (sedan vi flyttade in i somras) har vi velat ha en ryamatta mellan våra soffor. Vi har till och med haft en hemma och provat, men återlämnat till butiken efter upptäckten att det var fel kulör. Idag efter vår tur till Marieberg kom vi åter med två mattor! Men inte till vardagsrummet. En snygg rödochvitrandig köksmatta och en stor och bra hallmatta istället för lapptäcket av trasmattor vi haft där i köldhålet under vintern. Vi blev riktigt nöjda, men det känns som att vi går som katter kring het gröt. Och nöjer oss med halvljummen under tiden. SNART blir det nog ryans tur! Så tråkigt bara att vi vet hur den ser ut, men ännu inte sett den. Det är värre, för då blir man liksom kräsnare... Det är inte den... och inte den... Nåväl, inget annat än ett lyxproblem. Det funkar ju alldeles utmärkt med raggsockor, även om de inte håller lika bra som en rya, utan måste stoppas ideligen. (Missförstå mig inte nu... Vi har inte raggsockor liggande på golvet - de sitter på fötterna.)

Jag berättade idag för Hedda att vi ska till doktorn på BVC i morgon för att äntligen kolla upp hennes rossliga hosta. Efter att vi hade pratat en stund började hon ställa lite kontrollfrågor, som hon brukar, för att veta att hon uppfattat saker korrekt:
- Ska vi till ABC i morgon?
- Ja, till BVC, heter det, svarade jag.
- Är det Malin eller Pär som ska doktorera mig?

Det, mina vänner, får avsluta veckans bloggande. På återläsande... hoppas jag...

En sann konstnär!

Trött efter en dag bestående av storstädning, tvätt, tvätt, tvättande och lite magsjukeoro. Hedda fick nämligen upp delar av gårdagens lunch idag innan frukost. Ja, men eller hur? Visst är det märkligt att lunch kommer upp, men kvällsmat stannar kvar? Var det magsjuka eller inte? Lite frukost slank ner, även om mängden var tveksam. Pigg och go har hon varit hela dan men inte vidare stor i maten och lite blek om nosen. Nåt är det... Så dagens upplägg att först städa och sedan gå på kalas (igen!) omstrukturerades och kom att handla om storstädning hela dan och med inslag av promenad på eftermiddagen.

När lilla fröken och hennes mor gick upp på rummet nu ikväll upptäckte den senare att bord och fönsterbräda antagit svarta nyanser på sina ställen. Hedda tyckte att det var jättefint, medan hennes föräldrar var svårövertygade. Vi får väl se om det är avlägsningsbart. Trots den lilla tuschfadäsen var päronen mäkta stolta då de fick syn på ett av dagens alster. Vilken känsla hon har! Och inte behövde hon berätta vem hon porträtterat. Ingen tvekan om att det var idolen Pippi!

Torra läppar?

Har du också spruckna läppar och torra flagor som svider när du baddar med citron? Har du också provat olika cerat och mjukgörande crèmer utan resultat? 

Då är tejp något för dig! Applicera på det torra området och dra. Inom ett par dagar är dina läppar som nya. Mjuka, röda, fylliga och vackra.

Det hjälper faktiskt! Det var otroligt välgörande för mina läppar med den där tejpfadäsen härom dagen. Se inlägg den 30/1 för bakgrundsinfo.

Flygande drömmar, pilbågar och skinnflak

I ett svagt ögonblick lovade mamman att Hedda skulle få en tigerdräkt när hon blivit frisk, om hon var duktig och tog sin hostmedicin. Hon var duktig och idag skulle tigerdräkten inhandlas. Och varför en tigerdräkt....? Jo, för Albin hade ju en som han hade fått i julklapp och den var så fin och gosig... och det är ju Albin också... så en sån ville hon ha. Men på H&M där tigrarna hängt på rad innan jul var det nu tomt på rovdjur. Skelett, Spidermanutstyrslar, prinsessklänningar och ballerinakjolar fanns det däremot gott om. Safarimamman förstod att det skulle bli knivigt att hitta en randig katt någon annanstans och nån vidare lust att sy en tigerdräkt hade hon inte. Kompensation, tänkte mamman och införskaffade nån slags rosa fjärilsvingar med tillhörande trollspö och bestämde att det fick vara Tingelingvingar (en av Heddas många idoler), ett gäng nya hårspännen och en ny jacka (finjacka att ha istället för dagisjackan när man t.ex. ska gå på kalas... för endast 99 kronor på rean istället för 499 kronor vilket den tidigare kostat... Vilket kap, tänkte mamman).

Alltsammans slogs in i ett stort paket som senare överräcktes till Hedda som var förberedd på att det inte skulle bli någon tigerdräkt. Barnet blev överförtjust och iklädde sig genast sin nya Tingeling-outfit, ställde sig mitt på golvet och väntade. Men inget hände... varpå Tingeling blev svart i synen och klagande utbrast med ihopbitna käkar: Men jag vill ju kunna flyga på riktigt!

En stunds eftertanke...

... och så insåg hon att det var helt ok i alla fall...

Kan man inte flyga så kan man ju alltid trolla!

Ett par korta glimtar till från eftermiddagen med Hedda:

Hon tog sig för ena armen, spärrade upp ögonen och sa: Jag är jättestark i mina pilbågar (såg här något tveksam ut och fortsatte)... och i mina biceps. Skönt... hon klarade ut anatomin till slut. Kanske det kan bli en doktor av henne i framtiden. Det är ju drömyrket vid sidan av ridlärare... Frågan är var fjärilsvingar gör sig bäst, i sjukhuskorridoren eller på hästryggen?

Till pappa sa hon ikväll när de satt nere i vardagsrummet och jag befann mig på övervåningen:

Du är kung i Söderhavet... och mamma är där uppe... och jag är Pippi.
En titt på pappas bringa och så fortsättningen:
Du har stora bröst kung Söderpappa!


Slutligen något om mamman själv (något inspirerad av Pappa Ulf med den trevliga bloggen med samma namn som igår, tror jag, berättade om avlägsnade näshår). Jag har idag inte avlägsnat några näshår men däremot en annan liten bit av kroppen, högst ofrivilligt. Jag skulle tejpa igen det stora hostmedicinskompensationspaketet och en liten tejpbit krånglade. Den satte sig liksom fast i sig själv som de kan göra ibland de där små häftiga remsorna. Då jag tydligen tyckte att det var livsnödvändigt att hålla kvar vänsterhanden på paketet var jag tvungen att ta tänderna till hjälp. Förde upp högerhanden med tejpbiten mot munnen och lyckades fastna med tejpen på läppen som vid denna tidpunkt var något torr och oinsmord. Ett rejält skinnflak följde med tejpbiten varpå blodvite uppstod... Och inte lite heller... Det blödde in i munnen... och ut på hakan... och nerför knäna... Ja, kanske inte riktigt men det tog en bra stund innan blodflödet kunde hejdas.

Men tejpbiten slutade krångla i alla fall och betedde sig såsom man vanligtvis önskar att de ska bete sig, och hamnade på paketet som inte helt väntat dekorerades med ett skinnflak från mammas läpp!